"En extrem och oförsvarbar exkludering av romer från alla delar av samhället. "
Så oförblommerat uttrycker sig Delegationen för romska frågor, ledd av Fp-aren Maria Leissner, när de lämnar sitt betänkande till Fp-aren vi fått på halsen som integrationsminister. Den senare har tillsammans med Fp-aren till EU-minister sänt ett brev till EU-kommissionen med krav på en handlingsplan mot rasism; i detta fall antiziganism.
Inte en dag för tidigt. Snarare hundra år för sent. Det är bara att hoppas att de liberala kollegerna inom unionen behagar reagera. Med tanke på Sarkozys vedervärdiga agerande i Frankrike den senaste veckan, ser det mörkt ut.
Men Delegationen för romska frågor ser ut att ha gjort ett gott arbete.
En som i likhet med mig är misstänksam mot liberalernas framfart i Europa är Pelaseyed. Ta itu med Folkpartiet först!
Medan Alliansfritt Sverige tar itu med förljugenheten hos alliansbröderna i M
lördag, juli 31, 2010
tisdag, juli 27, 2010
Inuti vårt land
Längre inåt landet heter platserna Fjäkelmyra och Räfstylla.
Inte heller där är alla människor lyckliga.
Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.
Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.
Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?
Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.
Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.
Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?
"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."
Inte heller där är alla människor lyckliga.
Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.
Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.
Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?
Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.
Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.
Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?
"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."
måndag, juli 26, 2010
Heja Dalkurd!
Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”
Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.
Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!
När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”
Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.
Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!
När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)