À la mode en Maroc

Det vore enkelt att säga att i Essaouira går alla i långrock på gatan.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?

Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.

Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.

Det är inte mycket jag vet om arabiskt/muslimskt mode. Utom att det finns.

Smuts och konst

Essaouira – asSawira. Hamnstad på Marockos västkust. Bebodd av fiskare och handlare, besökt av turister, konstnärer och haschnomader. Labyrintiska gator i blått och vitt, mosaik, gamla innerstadshus med skuggig patio eller riad. Stan är ett världsarv, ett välförtjänt sådant.
Norr om stadsmuren ligger ett modernt bostadsområde – en slags arabisk funkis med raka gator och kubformade cementbyggen. Här syns fattigdomen, det påvra, renrakade. Här är det ingen som försöker locka in oss i keramik- eller intarsiabutiker. Det är ingen som ser oss överhuvudtaget, eftersom de redan med en blick förstår att vi inte har här att göra.
Men vid en stor rivningstomt (möjligen efter ett sjukhus med tanke på mängden utkastade järnsängar på hjul) är ett gäng lokala återbrukare i farten. De sorterar upp byggmaterial, järnskrot och gummi i olika högar, de lappar däck och hamrar ut armeringsjärn. Av någon anledning gör de ett optimistiskt intryck, även om de bor i minimala kabiner som står i rader utmed soptippen.
En gubbe går mitt i skiten och sopar. Från den dammiga stigen mellan kabinerna sopar han skräp och damm. När han ser oss bjuder han in oss på ”expo”, ett myller av färgsprakande naivistiska tavlor. Det är flera konstnärer som hålls här, de arbetar i den typiska Essaouira-stilen som inspirerats av impressionister och afrikansk lore. ”Vi är extremisterna” förklarar mannen. De bor på en soptipp, de älskar sin stad, de håller undan skiten.
Det kan man också kalla konstens mening.

När vi ska tillbaka till hamnen blir vi överoptimistiska och försöker klättra över klipporna innan tidvattnet kommer. Men det är en annan historia.

Bo lyckligt

Visst ar bostaden en rattighet. Och kan gora dig lycklig.

Men denna affisch i sitt sammanhang, utanfor en stor byggplats i Essaouira, Marocko, menar att det ar besittningsratten och det privata agandet som skapar lyckan.

Visst ar mycket olikt. Men en del ar likt sig ocksa.