Motståndet i Sverige är inte särdeles utbrett. En god vän i Grekland förmodade att hela Sverige är på gatorna för att protestera mot Irakspektaklet. Nej – varför var vi inte det? Det är inte längre en en återkommande söndagspromenad att gå till usa:nska ambassaden och skrika UT UR ALLT!, och senast jag såg en kraftfullt rinnig äggning var det på stackars födelsedagsbarn i förorten.
Biståndsbudgeten i Sverige är inte särdeles frikostig. Men den räcker till att bekosta en lakejkonferens för Condoleezza Rice & co.
Flyktingmottagandet i Sverige är inte särdeles generöst. Men det räcker till för att ge statsministern en förment humanistisk ingång i sina samtal med Rice. Om det nu är humanistiskt att säga ”ni ska väl också ha dom”.
Hotbilden i Sverige är inte särdeles påfallande. Antingen utgjordes den av tusentalet färggranna demonstranter på Sergels torg, eller var polispådraget rena teatern. Fotbollsmatcher är farligare, för tackålov var det ingen som kom på tanken att cykla längs med transportvägen och slänga in en femtonkilos ryggsäcksbomb.
Det hade annars gått bra, ty säkerheten är bräcklig som en fjäril och garantier finns det inga.
Vill du läsa något roligare, prova Erik Rune
2 kommentarer:
Nöjda, mätta människor, demonstrerar sällan och absolut inte för ett annat lands individer och förresten finns det så hemskt mycket man borde demonstrera emot´så man skulle inte hinna med chopping, fitnes,livet.....MVH Gladiatan
Nöjda, mätta... svenskarna?!
Konstigt. var hittar du den förnöjsamheten nånstans? Den enda glädjen vi verkar unna oss är ju annars skadeglädjen. Ironin tar kål på oss inifrån. Den är vårt fega beskydd. Chop, chop... avser du att huggar ner nåt?
MVH
Skicka en kommentar