#Metoo. Maktspelet.

#Metoo. När yrkesgrupp efter yrkesgrupp avslöjar sitt läge i det patriarkala träsket har folk frågat efter politiken. Och snart är den här, redogörelsen för ”Maktens korridorer”. Det säger sig självt att könet som maktmedel används även där. Det är i någon mån förvånande att det inte används i synnerhet där, eftersom hela branschen handlar om makt. Men kanske är det så att människor i maktens korridorer har större tolerans för maktspel just därför att det är förväntat. 

Fyrtio år i politiken, på olika nivåer och i olika sammanhang, ger mängder av minnen. Men jag kan inte komma på tillfällen då jag trakasserats sexuellt. Kanske en oönskad handpåläggning under en fest, men faktiskt inget som jag minns.

     Bara den vanliga patriarkala förminskningen.

Det gäller mitt eget och andras partier i vilket sammanhang som helst.

     Tillrättavisningar. ”Men nu pratar vi ju om…” ”Det finns ingen anledning att dra in såna argument”

     Milslånga förklaringar. ”Vad detta handlar om är i själva verket…” ”Om du går till grunden med problemet så ska du komma ihåg att…”

     Att vara med i ett politiskt parti är att gå i skola hela livet. ”Nej du, dethär har du inte läst på!” eller: ”Vad roligt att du är så bra påläst!”

     Reaktionerna på kvinnors synpunkter: man kan skoja bort dem, flörta istället för att lyssna, eller helt enkel hoppa över dem och bemöta mannen som hade ordet strax innan. Upprepandet av vad män säger: ”Som Johan sa… Instämmer med Anders här… Peter sa detdär på ett bra sätt… Jag tycker vi lyfter Mickes förslag…” – om då kvinnan skriker att det var faktiskt hennes förslag blir det höhöhö och farbroderligt överseende. ”Klart att du får vara med också Ulla.” Höhöhö.
     Till det mer infama hör försöket att smickra genom att kritisera andra kvinnor: ”Ja du är ju vettig men Marie bara gastar” ”Du som är så klok kan väl förklara för Nina att ingen lyssnar på henne när hon…”

     Som ung kvinna kan man också bli itutad att man har alla chanser att gå framåt om man bara håller sig till de rätta åsikterna och de rätta männen. ”Energiutskottet är helt rätt för dig Emma, det behövs en tjej där!”

All kvinnligt kodad erfarenhet nedvärderas som tyckande och känslosaker, samtidigt som de verkligt Fina Killarna blir närmast gråtmilda när de ska bedyra hur väl de förstår ”kvinnors villkor”. Avbryter du dem då med att deras synpunkter i frågan helt enkelt inte är särskilt intressanta blir de kränkta och förklarar att världen aldrig kommer att bli bättre om tjejer som du inte lär er att lyssna.

     Det känns som om jag tillbringat fyrtio år med att lyssna. Och då är jag inte någon anmärkningsvärt tillbakadragen typ. 

Ska vi verkligen bli som dom? funderade vi över. Måste vi sluta lyssna, bli ohövliga, avbryta, tala enbart för att märkas, ignorera dem och bara citera varandra? Finns det inget hyggligt sätt att bryta dominansen?

     Det måste det ha gjort, för könsfördelningen i politiken har förändrats väldigt mycket under denna tid. Men det är fortfarande kvinnor som lämnar sina uppdrag i förtid, det är fortfarande män som undrar ”vad problemet är”, och du kan som kvinna aldrig vara säker på att könet inte ska komma att användas som ett vapen.