Om Lucia och revolution

I dessa rödgröna tider har majoriteten i vår lilla stad enats om en och samma blogg! Inte det mest revolutionära du någonsin sett, men syftet är att öka dialogen med medborgarna som inte heller är de mest revolutionära, tro mig.
Senaste blogginlägg handlar om kommunens budget, de moderata lögnerna om äldreomsorgen samt om moderna lösningar för en modern stad; en stad för alla, trygg och grön...
Vilket påminner om senaste valrörelse när alla partier ombads lämna en enrading till kommunkartan. Partierna frågade inte varandra utan profilerade oss instinktivt: ”tryggare” sa S, ”hållbart” sa Mp och ”rättvist” sa V. En konsultfirma hade inte kunnat göra det bättre.
Nu har vi rödgröna kommit överens om (ja, iallafall försökt) att fortsätta bygga en trygg, hållbar och rättvis stad. Varhelst den än ligger.

Kommentar till Lucia:
En underbar högtid med körsång för ljus i mörker, som mest underbar i skolan där vi har kämpat i veckor för att få de små liven att stå tysta och sjunga, så att säga.
Vanligen är skolan stängd under högtiderna. Förut kunde vi använda nationaldagen till prisutdelning och flagghissning, men sedan nationalisterna tog över har barnen ledigt.
Lucia är oslagbart skolans största högtid, den som inte går ut på att skolan slutar eller börjar utan firas därför att man är där, och står upp och sjunger, och visar att vi kan!

Kommentar till gårdagens blogg:
Linderborg uttryckte viss beundran för dem som vågar slåss mot fascismen. Det kan jag hålla med om, men endast i det avseendet att jag är så rädd för fysiskt våld att jag inte vågar slåss mot någon alls. Jag vill samtidigt skänka respekt till alla som inte slåss fastän vi är rasande – som ”ändå inte mördar” som Bodil Malmsten uttryckt det.
Att ursinningt sitta på händerna tills naglarna växer in i skinkorna – att istället välja rätt ord vid rätt tillfälle och låta tegelstenen falla ner på fötterna - är kanske det som kallas för revolutionärt tålamod.

Tåg till Salem eller mot natt och dimma

Våld mot kulturhusidealister, antirasister och vänsterns barn är ingenting att skriva om.Det förstår vi om vi läser Åsa Linderborg i Aftonbladet: ”Det som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl.”

Linderborg skildrar händelserna i Salem förra helgen. En skildring som inte överensstämmer med övriga medias, däremot med privatpersoners redogörelser bloggledes och muntligt.
Nassarna skulle marschera klockan fem. Antirasisterna omhändertogs redan tidigt på eftermiddagen, satt i förvar i låsta pendeltågsvagnar utan toalett. Dagen efter rapporterade tidningarna att närmare 200 vänsteraktivister hade gripits, ty storartade gripanden är lätt exekverade för den som vet var den ska leta. Till exempel på ett tåg destinerat till en ort där demonstrationstillstånd har utfärdats.

Mediabilden av demonstrationerna (en som gick under polisbeskydd, en som stoppades av polis innan den börjat) är att det finns två lika starka motståndare: högerns rasister och vänsterns antirasister.
Hur står högern ut med den bilden av sig själva, eller av sin svans? Inom vänstern fördömer vi svarthuvade stenkastare eller försöker förstå vad som driver dem. Men för högern är det bekvämt att allt som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl, därför är de tillfreds med myten att det är två väldefinierade vanarter som förstör för vanligt folk. ”Vanligt” som då betyder opolitiska idioter som kollar på idol-lotto och håller käften.
Hur står de så kallade vanliga ut med den bilden av sig själva?

Läs Linderborg! Som historiker ser hon parallellerna till den tyska situationen – vilket kan betyda gatuslagsmål under 1930-talet eller det statliga våldet under 1970-talet. Och vad de, respektive, ledde till.

Personligen vill jag aldrig mer höra talas om några som stängs in på tåg. Aldrig, aldrig mer.

Årets internationalist

Årets svensk – årets internationalist!
Ett djupt känt grattis till Anita Dorazio!

I åratal har hon varit eldsjäl för flyktingar och asylsökande i Sverige. Gömt, hjälpt, stöttat – och organiserat. Hon har varit en drivkraft i FARR, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, och startat den första vårdmottagningen för så kallade papperslösa.

Jag har träffat Dorazio i antirasistiska sammanhang och är en varm beundrare av hennes hängivna arbete. I det lilla kontorskrypinet för Fristadsfonden (en fond instiftad av Vänsterpartiet till stöd för asylsökande) har jag sett henne kvällar och helger, ständigt upptagen av det ena angelägna fallet efter det andra, vanligen rasande på myndigheternas blindhet.
Jag hoppas att en utmärkelse i någon mån uppväger den likgiltighet hon ofta tyckte sig möta hos alla oss andra.

”Det är en skam att 20-30 000 gömda flyktingar lever under sämre förhållanden än våra husdjur” säger Dorazio i SvD.

En lika stor skam för den europeiska unionen är att ansökan om asyl inom EU idag inte i något avseende motsvarar förhoppningarna. Eftersom beviljad asyl medför en viss rättslig status har den låg prioritet bland europeiska potentater. En asylansökan leder i många länder till en ändlös väntan i något som mest liknar internering. Idag är det faktiskt möjligt att leva bättre som papperslös illegal arbetare, iallafall innan du blir sjuk.
Varje EU-land behöver en Dorazio. Tyvärr.
Anita, du är årets europé!

Hur ledare leder

Folkpartiet anser att skolledningen måste få mer tid till pedagogiskt ledarskap. Det har de förbanne mig alldeles rätt i! De vill därför ”avbyråkratisera” skolan – även om verksamheten skulle tjäna på en smula mer byråkrati.

På de flesta inrättningar är det brukligt att man bokar tid för att få möta ledningen. I skolan stolpar man rakt in och kräver att genast bli hörd. När Fp talar om att säkra det administrativa stödet är de på rätt spår. Skolan behöver exempelvis sekreterare, receptionist, IT-ansvarig, fastighetsskötare, ekonom... alltså en byråkratisering som skulle frigöra pedagogtid. Men det kräver förstås att skolan har råd att anställa mer än ett minimiantal pedagoger.

Sen har folkpartisterna för sig att de kommunala skolplanerna ska avskaffas. Det skulle ta ifrån lokala politiker möjligheten att profilera kommunens inriktining, utan att något vinns för skolledningen. Slutligen vill de avskaffa den kvalitetsredovisningen – just den som är ett pedagogiskt verktyg! ”Ett omfattande och tidsödande arbete” kallar Fp den årliga genomlysningen av verksamheten. Ja fattas bara! Att granska och värdera årets insatser kan inte göras lättvindigt.

Som vanligt pratar Fp skola utan att veta riktigt hur det egentligen går till.
Låt skolledare slippa syssla med brandsyn, sockerhalt i livsmedel och administration av föräldrarnas datorkonton! Uppföljning och kvalitetshöjning däremot är ledaruppgifter av direkt betydelse för det pedagogiska innehållet.

Lämna tillbaka!

Har läst en rad bloggar som med uppriktig sorg beklagar att vänstern käftat sig in i det möjliga regeringssamarbetet. Det är förståeligt – ingen tror att detta blir enkelt. Det kanske inte ens blir bra. Men om vi inte försöker slänger vi bort hundra år av kamp.

Luttrat kan man ju kalla det kamp för att få försöka.

En gång i tiden satt jag på partistyrelsemöten med kamrater som påstod att vänstern inte ”vågade” regera. Svaret var oföränderligt JO, det är därför vi ställer upp i val.
Men det går inte att vänta på egen majoritet (som förresten inte heller skulle vara enkel), det har ju till och med maktförblindade socialdemokrater börjat inse.

”Medelklasskossan kräva bl a dessa populära ting: skattesänkningar, privata ’alternativ’, medelklassnära tjänster, sänkt skatt på alkohol och bensin” skriver Pastey, men det är tvärtom: Medelklassen har inte krävt ett skit av allt detdär!
Viljan att betala skatt är så god att moderaterna gråter när de läser opinionsundersökningar. Vad medelklassen (och alla andra också) kräver är att få något för sina pengar, och idag är det bara vänstern som ger oss in på att styra det dithän.

Privata alternativ var inte efterfrågade innan de fanns. Det stod inte någon inskränkt medelklass i kö för att få sätta barnen i privatskola innan ett nyliberalt etablissemang talade om för dem att detta skulle vara ett obestämbart ”bättre” sätt att få valuta för skattekronan. Det är ideologisk kamp, det.
"En kamp som vi för med flygande blad medan någon står och kastar tryckpressar på oss" som jag skrev i en pre-digital tidsålder.

Folkviljan har inte bett om medelklassnära tjänster, men den har faktiskt inte bett om demokrati och socialism heller. Den har bara bett att få något tillbaka.

Bara jag inte blir tvångsgift med en ledare...

Oppositionens utmaning tycks vara tillräcklig för att få fram något bedagat gallsprängt hos borgerskapets pennfäktare:

”Lika lika lite som unga kunde avgöra vem de ville gifta sig med i gamla tider fick Sahlin och mp-språkrören bestämma själva. - - - Det handlar om ett arrangerat äktenskap framtvingat av partiernas ’förmyndare’”.

Detta enligt Brors i DN. Mannen som trivs bäst i ett system där ledarna får bygga lego ostörda. Mannen som anser intern förankring vara lika föråldrad och förkastlig som tvångsäktenskap, och som kallar medlemmar för förmyndare.
Eller möjligen mannen som inte tänker mer på vad han skriver än att demokrati kan växlas in i ett bon mot.

Julafton utan vanmakt

Ha! Regeringsalternativet är klart, nu återstår bara bergskedjor av arbete. Videon med partiledarna ger anledning till lite undran... Sahlin tycker det känns spännande. Hon känner att det blir energi och go. Verkligen spännande, känner hon. Eriksson-Wetterstrand för sin del hoppas på förslag som blickar in i framtiden, på grön politik och investeringar. Medan Ohly tveklöst punktar ned sina prioriteringar: utveckla välfärden, och bryta kvinnors underordning liksom segrationen.
Om endast av tre partiledare väljer att tala politik kan grupparbetet komma att bli besvärligt. Men hon har rätt, Sahlin. Spännande är det förstås.

Ett citat från tejpen: ”Den enda makt som ökat bland vanligt folk är vanmakten” (Lars Ohly)

Sen finns en oro bland partikamrater och bloggare att vänstern ska kompromissa bort hela socialismen. Det tror jag nu inte, men är väl medveten om hur svårt det är att fastslå smärtgränsen - att veta exakt när det är dags att lämna över till de borgerliga för en ännu värre politik. Av samarbete i vår lilla stad har jag också lärt hur svårt det är för väljare, journalister och tjänsteutförare att skilja på partiprogram och regeringsdeklaration - eller vad vi vill göra och vad vi kan göra.

Men låt oss skjuta upp svårigheterna! Vi har haft en bra EU-konferens, och Fredrich Legnemark skriver: ”Idag är det julafton!”

Gärna kultur, tack

Sverigedemokrater kräver i flera kommuner att få fram ”bokslut över mångkulturen”. Som exempel på vad som ska räknas in är enligt deras tidning Sd-kuriren ”krogbeskjutningar, trafikolyckor, vård av HIV-sjuka, kamp mot vägglöss” och disco-branden i Göteborg! *
Vägglöss! Hör du nassegrymtet?

Kostnaden för flyktingmottagning går vanligen att utläsa ur budgeten. Men att räkna ut kostanden för ”mångkultur” är lika absurt som att beräkna kostnaden för till exempel… barn.

Jag är inte särskilt förtjust i ordet mångkultur som kan betyda v-f-s-helst. Som när den marockanske kameldrivaren mötte sin kollega ledandes turister på sandscoter och de hälsade med: ”Salaam alaykum, comment ca va?”
Som exempel på kostnadsfri mångkultur och språkutveckling.

EU-politikern Eva-Britt Svensson beskrev idag ett helt annat möte, med italienska poliser: ”Att höra dem prata om romer var som att förflyttas till Tyskland på 30-talet. "
Som exempel på påkostande subkultur.

* källa Expo