Hitta en centerpartist!

Dags att plocka svamp! Olofsson avgår som centerledare. Jippii – eller gör det någon skillnad?
”Det var magiska och historiska dagar. Högfors kommer att vara platsen man pratar om när man ska beskriva svensk politisk historia” säger Olofsson.
O hjälp härreguu… Bara de anonyma ”man” slutar prata badtunna, händelsen som aldrig ägt rum, får vi väl vara glada. Sedan kan ”man” tala om tryggat borgerligt maktövertagande, det är åtminstone historiskt belagt. Under maktövertagandet spelade Högfors-överenskommelsen sannolikt någon roll, men inte större roll än att svenskt näringsliv hade tröttnat för gott på sin gamla uppgörelse med arbetarrörelsen, en modell som EU dissat för längesen.

Skrivs historia via någon med ashögt självförtroende som talar om att detta är historia? Dessvärre; det är ett av de sätt som finns.

SVT vet inte vem som ska bli nästa partiledare i C. Det vet inte Politik och poesi heller. Vad som är anmärkningsvärt är att media avstår från sin beslutanderätt, den som de brukar nyttja så väl när det gäller vänstrare partier.
Däremot pekar SVT ut kärnkraften som Centerns hjärtefråga. Gulligt är det, men gammalt. Vem som helst som föddes före journalisten vet hur C har misshandlat den frågan.

Med all respekt för mina förföräldrar bönderna – ajö, Centern, tack för ett gott försök. Jag hoppas bara att ni hittar en centerpartist nästa gång.

Monark utan vilja

Nu har jag läst den, skandalboken, Sjöbergs Den motvillige monarken.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.

Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.

Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?

Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.

Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.

Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.

Prata goja eller papegoja

Sverigedemokraternas språkbruk har spritt sig, konstaterar SvD. Deras uttryck används numera även av andra partier. Ofta är det för att kritisera och bemöta, men att överhuvudtaget lufta terminologin ger den spridning, säger tillfrågade experter.
Det är värt att fundera över även i andra sammanhang:

De borgerliga har redan spritt ett otal ord över det offentliga samtalet, ord som styr tanken och formulerar problem och lösningar enligt borgerlig synvinkel. Ta bara vurmen att säga ”friskola” istället för fristående skola…

Eller entreprenörskap! En gång betydde det företagande. Nu betyder det summan av alla goda egenskaper. Efter intensiv lobbning har näringslivet fått in entreprenöriellt lärande i senaste läroplan, en propagandaseger utan motstycke i svenskt skolväsende.

Eller utanförskap. Utanför vadå? Fattigdom är klarspråk.

Vi kan inte försvara oss från alla skamgrepp från borgerligheten. De säljer våra skolor och apotek och skambelägger de sjuka. Men vi kan låta bli att äta ur handen på dem genom att papegoja deras nyspråk.

Rut grubblar nog hon också

Läs Linderborg vs Koljonen angående Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.

Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.

Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?

Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!