Märklig rättighetsfråga

Kristdemokraternas partisekreterare talar uttryckligen (i ett försvar av Ankfrun) om den hittills okända ”rättigheten att vara hemma istället för att arbeta”, något han anser vara mycket viktigt.
Arbetslinjen vs. bidragsberoende brukar också vara en mycket viktig fråga för borgarna, men när det gäller att få kvinnor att hålla sig inom hemmets väggar är KD beredda att köra hårt.

”Det är skäligt att man har den rätten” upprepar denne inom KD högt respekterade person, och kallar det ”rätten att själv få bestämma över sin tillvaro”.

Hör, hör! Anarkister i Alliansen!
Vill du inte knega, skit i det. Finns alltid nånannan som gör det åt dig.
Medan KD värnar kvinnors rätt till lägre lön och försvinnande pension.

Vår ingrodda historia

Det fanns en gång ett Apoteket Morianen på Drottninggatan i Stockholm. Apoteksskylten pryddes av en gammal skulptur, en halvliggande mörkhyad person i mantel och röd barett som skrattade med vita tänder ned mot folket.
Morian är ett annat ord för neger (se wiki som också har ett foto på en morianskulptur vid Ulriksdal). Apoteket revs eller byggdes om och den vid det laget nötta och skitiga figuren försvann, troligen saknad av ingen.

Men hade någon begärt att den skulle tas bort hade jag inte omedelbart instämt. Morianen var en kulturhistorisk referens, en hälsning från det gamla Stockholm. Han kan ha varit Badin, Gustav III:s svarte narr, eller en anonym gäst från de skepp som anlöpte stadens hamnar, sedd genom våra egna exotiserande glasögon. Vår inskränkta historia är värd att minnas - en gång var vi så isolerade att vita infödingar gick ut och glodde när den första negern kom till stan.

Det tycks vara en annan sak med kvarteret Negern i Karlstad. När Centrum mot Rasism begärde ett namnbyte väntade jag mig att de som vill ha namnet kvar hade någon kulturhistorisk förklaring. Kvarteret kan ju ha fått sitt namn på grund av... någon koppling till gamla bonn-Karlstad. Men någon sådan förklaring har jag inte hört från de remissinstanser som tycker namnet är harmlöst och invant.
Tro inte att vår ingrott inskränkta historia är över. Lantmäteriet anser att namnet är ”exotiskt och fantasieggande”. Går de fortfarande ut på gatan och glor!?

Så länge någon ännu associerar svarta med kittlande exotism måste kvarteret Negern byta namn!

Se Esteban i klartext

Jag är elit, men han är minister

Naivt men långrandigt utbreder sig Göran Hägglund än en gång om hur en vänsterkulturelit har tagit över dethär landet bara för att göra livet surt för dem som han älskar att utnämna till De Vanliga.

Men vänta, den lille bytingen Hägglund råkar väl vara landets socialminister? Fastän han är så rädd för vad folk säger. Stora stygga oppositionsledare, miljöpartistiska minoritetsborgarråd och före detta myndighetspersoner hotar hans trygga värld genom att - hör och häpna vilken fräckhet: lägga förslag som han inte tycker är bra!

Det som Hägglund tycker är bra är normalitet, status quo och trygga rutiner. Och vanligt folk vill inte veta av politik, enligt socialministern. Vad de vill är att sitta där under sin kork... nej vid sina köksbord och prata om arbetsvillkor, fritidsaktiviteter, matpriser, villkoren för de gamla och barnens skolgång.
Alltså, en rad frågor som Hägglund raskt avpolitiserar!

Vad han vill är att återupprätta det sunda förnuftet i politiken. Är det sunt förnuft som råder när a-kassan slaktas och sjuklingar jagas? Då kan han behålla det. Liksom jag behåller mitt osunda oförnuft och fortsätter vänta mig att människor, hur vanliga eller ovanliga de än är, ska ta tag i sin situation och ge sig i kast med politiken. Hägglund kallar det folkförakt, men det är raka motsatsen – det är tilltro!
Tanken på ett handlingskraftigt folk med självförtroende skrämmer förstås Hägglund, han som vill fortsätta ansa krukväxterna i Rosenbad medan De Vanliga virkar på sina vanliga små liv, av socialministern beskyddade från varje utmanande tanke.

Sen fick jag för mig att Hägglunds retorik trots sitt barnsliga tilltal påminner om de fundamentalistiskt inskränkta attackerna i USA riktade från plattskallade pittbullar mot bögarna med hjärna. Men som du vet är Politik och poesi allmänt illa underrättad på det området och fördomsfullt USA-fientlig!
Dock bekräftades min förflugna idé av Sjöstedt som verkligen befinner sig över där.

Även Alliansfritt Sverige drämmer till.

Ankfru i tomteland

I patriarkernas egen myslya Newsmill pågår någon sorts ankdebatt. Först kom en förmodligen fejkad artikel av den förvuxna bimbo som anser att det är fritt, fräckt och framåt att passa upp på en schlagerstofil som Paul Anka. Ankfrun följdes upp av en uppenbart seriös Timbro-tomte som är stolt över att kunna unna sig lyxen av en ”hemmafru”.

Den som har saftigt gott om pengar kan förstås spendera dem på vilka njutningsmedel som helst. I denne mans liv är en hålldam eller salongsfähig hushållerska njutningsmedlet. Och eftersom hon själv trivs så innerligen fint kan väl ingen avundsjuk feminist klaga på det?
Jo. Tomten kunde investera sin inkomst i en kulturfond eller ge pengar till fattiga små barn istället. Njutningsmedel är sällan bra för oss, de har en tendens att dra med sig utanförskap och asocialitet, en svårighet att relatera till samhälleliga villkor.

Slutligen: inte ETT ORD till om ”hemmafru”.
För visst vore det roligt om man i varje familj kunde turas om med slavandet hemma eller borta, turas om med att gå på puben eller ta hemmakväll, turas om med skurgolvet och bokföringen.
Men då kallas det inte ”hemmafru”.
Då kallas det arbetstidsförkortning.

Ankfrun vill jag inte kommentera, men Trollhare har gjort det förtjänstfullt

Det politiska, är det privat?

För länge sen bloggade jag om det ”entreprenöriella” som ska in i flera kommuners skolplaner och nu även i den nya skollagen. Inget ont i företeelsen - att ta sig fram, ta sig för, ta tag i saker. Fantasi och handlingskraft. Men jag saknar det lika bängliga uttrycket ”empowerment” - iståndsättande. Det gick ut på ungefär samma saker men med den viktiga skillnaden att det handlar om grupper. Att gemensamt se sina villkor och vad som ska göras åt dem.

För inte så länge sen bloggade jag om de socialdemokratiska medelklasssupportrarna som vill ge varje familj som kan betala rätt att bo i villa, underlätta för individen att tillfredsställa sina materiella behov - utan en tanke på att detta kan höra ihop med gemensam solidarisk rörelse.

Nu gör Aftonbladets Klein ett lysande inlägg. Hon sätter ord på privatiseringen - inte rean på våra gemensamma tillgångar i detta fall, utan förskjutningen från offentligt delat ansvar till den enskildas problem när det gäller arbete, hälsa och sjukdom alternativt välgång.
Citat: ”Den arbetslösa ska få en egen jobbcoach. Den nyanlända invandraren ska få en lots. Den sjuka men utförsäkrade får väl en friskvårdskonsult framöver.”
Läs henne!

Vad Aftonbladet beträffar har nu även jag tvingats konstatera att deras så kallade Hovblogg inte tar in kritiska kommentarer. På Politik och poesi har jag till och med släppt in rasister om de uttrycker sig städat. Men de kungliga tycks vara oberörbara.
Se namnlista: Haga ska vara park

Nu till dagens jubilar: Länge leve Norge!

Fortsätter idiotin så är jag inte här jag heller!

Aftonbladets hovblogg gör det igen - blandar ihop grävande journalistik med att nå botten. Nu beskrivs ett stort bröllop där prinsessan INTE var.
Även med ett väl uppdrivet sinne för absurditeter blir detta för mycket av det goda.

Jag gifte mig i Stockholms stadshus i juli 1985. Prinsessan var INTE där.
Jag var på goda vänners bröllop i Huddinge kyrka år 2006. Prinsessan var INTE där.
En annan vän gifte sig i Stjärnsund med utsökt musik på kohorn. Och gissa vad? Prinsessan var INTE där heller!
Nu har det varit storbröllop på Cypern. Hovbloggen rapporterar pliktmedvetet: Prinsessan var inte där, men tänk så fint det hade varit om..!

Ja tänk. Bröllop och begravningar rustas över hela klotet, och prinsessan var inte där. I förtroende: hon är inte här på kontoret heller. Och inte står hon nere på Tumba station. Hemma hos mig går hon verkligen inte och dammsuger, även om det vore en god gärning.
Prinsessan är inte på massor av platser samtidigt! Vilket inte kräver nån större färdighet, men iallafall.

Har man prinsessdille finns helt enkelt hur mycket som helst att skriva om. Inte bara platser där prinsessan inte var. Man kan utsträcka temat till alla viktiga beslut hon inte fattat, alla dramatiska händelseförlopp hon inte påverkat och alla de världens öden som inte ligger i hennes lilla hand.

Utom ett öde, ett enda som angår någon annan än henne själv: Hagaparken och dess framtid.
Leve republiken!
Se namnlistan Haga ska vara park!

Upptäckte att jag hade fel igår. Du behöver inte vara inloggad för att kommentera Hovbloggen. Men frågan om de tar in kritik kvarstår.

Möbler och taggtråd

Hovbloggen i LO-ägda Aftonbladet håller sitt bottenläge. Idag har de några rader på ren familjealbumsprosa om hur paret väljer möbler. De funderar på att handla på Svenskt Tenn. En sån oerhörd överraskning! Där har ju överklassen shoppat sen butiken slog upp dörrarna. Jag väntade mig inte att de skulle gå på Myrorna, nej, men jag väntade mig heller inte att Aftonbladet skulle understödja sån här skit.

Bloggen som gjort sig till lakej och inget annat skriver om hur Victoria ska inreda sitt nya hem utan att berätta det, för det har paret inte bestämt ännu.
Informationsvärde = intet.

Den enda intressanta raden i bloggen är en som du långt tidigare kunnat ta del av på Politik och poesi: ”Nu pågår säkerhetsmässiga diskussioner”.
Vi vet. Men vi får inte veta vad de går ut på.

Skillnaden i nyhetsvärde mellan möbler och taggtråd är inte precis försumbar.
Bernadotternas heminredning är deras privatsak.
Tillgången till nationalstadsparken Haga är en offentlig angelägenhet.

Haga ska vara park! Skriv på namnlistan…
eller prova att kommentera Hovbloggen. En av Politik och poesis läsare säger att de inte tar emot kritik. Så funkar kanske monarkin. Inte demokratin.

Vad jag kan se måste man vara inloggad för att kommentera. Då är det inte en blogg, utan en tidning.