Mediagnällaren numro ett kan man kalla mig. Men jag känner igen god journalistik när jag ser den. Tack Anna Tiberg i Dagens Arbete! för en lysande serie intervjuer som granskar Sverigedemokraterna. Som kommunalpolitiker, som arbetskamrater och fackliga företrädare, som partistyrelseledamöter.
Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.
Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...
Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.
Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.
lördag, december 08, 2007
fredag, december 07, 2007
Moderaternas diskriminerande innanförskap
De nya Moderaterna jobbar på. I min hand fick jag deras direktiv till en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation. Positivt i det är att det inte skuldbelägger immigranter utan ser dem som fullt kapabla människor, en tillgång för vårt land (=näringslivet). Problemet är ”utanförskapet”; att människor inte får ”komma in”. Inte att vi har ett samhälle som definierar sig självt så som centrum och periferi, och placerar ut människorna som schackpjäser i mönstret.
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.
Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.
I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.
Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.
Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.
Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.
I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.
Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.
Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?
onsdag, december 05, 2007
Föremålens hemligheter
”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”
Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.
Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.
I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!
Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.
Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.
Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.
Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.
I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!
Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.
Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.
tisdag, december 04, 2007
Transithall eller Ismannen
Museum är underbara platser. Allt sedan min barndom har jag tagit dem för givna, dessa mystiska rum fulla med tusen förbryllande ting och bilder. Men det är länge sedan museer tystlåtet fick tända fantasin. De är absolut inte avsedda som poetens verkstad, och de är inte heller vetenskapen själv. De är snarare dess marknadsföring.
Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.
Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.
En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.
Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.
Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.
En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.
söndag, december 02, 2007
Överklass och övergrepp
Dagens SvD-ledare gör upp med något han kallar “svaghetens moral”. Tydligen en socialdemokratisk politik som går ut på att dadda människor och ständigt veta bäst, en tendens som är högst irriterande eftersom det är beskyddar- och inte arbetarrörelsementalitet. Men det framgår inte av skribenten Linder om det är styrkans moral eller ingen moral alls som jagar sjuka människor och spionerar på enskilda, eller på vilket sätt det är sporrande att bli av med a-kassan. Han hyllar Sabuni för hennes klarspråk gentemot immigranter, men nämner inte hur vi ytterligare ska sätta press på dessa tappra men hårt prövade människor som möts av krav och mästrande från dag ett.
Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.
Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.
Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.
Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)