fredag, oktober 05, 2012

Allmän bindgalenskap

Så fort det är tal om romer blir folk bindgalna.
Ja kanske inte folk i allmänhet och framför allt inte allt folk. Men en del  folk blir bindgalna och tror dessutom att det är fritt fram att visa det så fort det handlar om romer.
Dessa bindgalna typer får inte förleda mig att tro att allt folk och folk i allmänhet skulle vara sådana.

Med den inledningen har jag karaktäriserat ungefär vad de bindgalna typerna inte gör: tänker efter. Sållar. Testar tankegången.
De bindgalna presenterar sin fallstudie och drar vidlyftiga slutsatser. Om en rom stulit din bil, om två zigenare varit oförskämda på bensinmacken, om tre romer överfallit en gammal dam och fyra zigenare blåst socialtjänsten, ja då har vi summa tio personer och då vet vi allt om romernas nedärvda skurkskap.
Till de bindgalna hjälper det inte att ställa frågor eller komma med jämförande exempel. De tio som begått brotten ovan kanske var kvinnor, eller trettioåringar, eller bosatta i en mellansvensk ort. Betyder det att alla kvinnor, trettioåringar och mellansvenskar ska svartlistas?
De bindgalna förstår inte frågan. De tycks anse att romer är en kategori för sig som är dömd på förhand.

Självklart hamnar man i lätt chocktillstånd efter en bilstöld. Men kommer en våldtagen kvinna och överreagerar med att alla män är djävlar, då blir det ett djävulens liv om hur våldsamt hon generaliserar, som om det senare våldet vore värre än det förra.
Ty enligt denna logik kan inga män lastas för att några män våldtar. Men alla romer kan lastas för att några romer begår brott.
I de bindgalnas värld, alltså. De som hela tiden återkommer till att de vet hur det är.
När romer berättar om sina liv kallas det offermentalitet och snyfthistorier. Men stackarn som blev av med sin bil är en hejare på logisk slutledning. Tycker bindgalningarna.

Men hejda sig! Inte ska vi belacka alla bindgalna!
Folk som blir bindgalna på utförsäkringar, bostadsspekulation och bortspelade pensionspengar har min största sympati.
Men den tillåtande inställningen till att förakta romer gör mig bindgalen.

Sanna Lundell skriver klokt

onsdag, oktober 03, 2012

Ska konsten eller konstnären ta ställning?

Har sett Lars Vilks i teve. Han som inte tar ställning som konstnär men som kommer med yttranden som är påfallande lika ställningstaganden.

Har läst Sara Lidman, även om det var längesen. Hon som ansåg att en konstnär alltid tar ställning.
Har lyssnat på Mikael Wiehe, tusentals gånger. Han som inte ens kallat sig konstnär såvitt jag minns, men som skrivit en mängd ställningstagande texter till lika många utsökt känslomässiga melodier.
Har läst Gabriela Melinescu. En förträfflig skald som ibland gjorde fascistiska ställningstaganden.
Har sett Rudolf Nurejev. Av biografin att döma en taskig typ, men vilken dansare! Han tog aldrig politisk ställning, han bara flydde från dåvarande Sovjetunionen för att äntligen få dansa det han ville. Det var ett ställningstagande, ett riskfyllt men klokt sådant.

Att göra konst via media är också att göra konst. Men att fly bakom verket och ut på löpsedlarna med budskapet att man vill göra precis som man vill, det är lite mjäkigt. Viss konst klarar sig utan sin skapare, annan konst kräver ett ställningstagande utöver att göra som man vill.
Det vill vi alla. Det är väl ingen konst. 

Chatten om teveprogrammet finns här. Men den handlar inte om konst?!