Förintelsens minnesdag.
Hur ska våra barnbarn kunna
hantera detta. De som inte var med.
Inte heller vi var med. Men…
När jag var barn, läskunnigt barn med
omvärldsintresse, vilket inföll drygt femton år efter befrielsen av Auschwitz,
frågade jag mamma om vad det var jag läste. Hon sa NEJ NEJ, prata inte om
detdär, det är ingenting som någon vill minnas.
Hon hade fel. Detta är någonting vi måste minnas. Hon gav mig skuldkänslor
för att jag var brännande intresserad av något som var för hemskt för att ens tala
om.
Jag hade fått en broschyr av morbror,
”Aldrig mer”, med den bekanta bilden av den lille pojken på omslaget. Morbror
förmanade mig att läsa noga, att förstå att ALDRIG MER. Jag läste och läste,
och näste morbror hejade på:
- Kom ihåg dethär, det gällde
inte enbart judar, nej du, vi skulle ha åkt dit allihop, kom ihåg det! Det var
fackföreningsfolk, kommunister, vi skulle ha åkt dit allihop!
Han sa inget om homosexuella, romer eller
Jehovas vittnen. För det var vi ju inte. ”Vi” i hans bemärkelse var
fackföreningsfolk, kommunister, och det var alldeles riktigt att vi skulle ha
åkt dit, allihop.
Att säga det till en sexåring var möjligen
upplysande, men hjärtlöst.
Hos den tredje morbrorn fanns tjocka
böcker om Andra världskrigets historia. Under långa släktmiddagar satt jag i
ett hörn med koncentrationslägerfoton framför ögonen. Läste och led. Studerade
foton, tittade upp på mina ätande släktingar… ”vi skulle ha åkt dit allihop”.
Förintelsen avslutades tio år
innan jag föddes, och kom att utöva fruktansvärd men nödvändig påverkan på mitt
liv. Men barnbarnen – hur ska de kunna hantera detta?
De som överlevde berättar.
Jag tar fortfarande del av berättelserna, böckerna de skriver. Det är ett
åtagande. Det är ett svar till mitt sjuåriga jag som inte förstod, det är ett
löfte till dem jag såg på bilderna. Den som fortfarande kan berätta har rätt
att finna någon som vill veta.
Och jag ska säga dig en sak: det finns mer
att veta, varje gång.
Det finns inte en Förintelse. Det finns en för varje
människa som drabbades. De enda som kan berätta är minoriteten som
överlevde, olika berättelser som inte
alltid stämmer överens eftersom Förintelsen var så in i helvete omfattande att
så in i helvete många berättelser ryms i den.
Lägg till de överlevande alla
berättelserna från alla dem som aldrig har hörts säga någonting alls.
Barnbarnen måste få
berättelserna. Inte siffror i miljoner. De måste få foton, men idag går svartvita
foton att avfärda med källkritik. Idag är det bara berättelserna som gäller,
antingen barnbarnen skulle ha åkt dit själva eller inte.
Vi måste
läsa berättelserna från de överlevande. Vi måste köpa böckerna, spara dem,
ge bort dem. Vi ska inte förmana och hota barnen, som mina släktingar gjorde.
Vi måste lita på att de är läskunniga och ge dem berättelser; olika men sanna.
