”Sverige har en humanistisk flyktingpolitik, därför har vi också
integrationsproblem”, sa Jan Björklund (Fp) alldeles nyss i nyheterna.
I någon av ordets bemärkelser kan landets flyktingpolitik beskrivas som
humanistisk – den lär i vart fall inte vara
naturvetenskaplig eller fysiologisk. Men det ord som vanligen används i sammanhanget är human.
Vänstern har i många
år krävt en human flyktingpolitik, men det har aldrig slagit igenom.
Den flyktingpolitik som Sverige har idag kan bäst karaktäriseras som EU-anpassad. De
mest uppenbara fallen av förföljelse måste släppas in, men om minsta misstag
har begåtts ifråga om dina utresehandlingar från den stat där du haft ett hemligt
liv, då ska du ut. För att inte tala om dina familjemedlemmar, dem för vilka migrationsminister
Billström nu vill höja ribban.
Den flyktingpolitik ett land håller sig med påverkar stämningarna inom
landet, den ger signaler om vilka som är främlingar, den antyder måtten för hur vi bör förhålla oss till dem.
En ogenerös flyktingpolitik visar att landet håller sig med normen att
främlingar ska hållas utanför.
En generös flyktingpolitik visar att landet har som norm att ge förföljda människor skydd.
I Sverige utmärks vi av den
riskabla situationen att en restriktiv flyktingpolitik utmålas som human, vilket visar att det finns utrymme för åtdragningar. Som Billström sa.
En helt annan fråga är vad eller vem som förorsakar integrationsproblem. Ett samhälle som inte är integrerat, som inte heller vill vara intregrerat, ett
samhälle som inte gör någonting för att minska arbetslösheten,
förstärka välfärden eller öka det demokratiska deltagandet, ett sådant samhälle
är själva integrationsproblemet.
Ett problem som
förvärras om folk som bor här sedan tidigare tror att det
flyttar hit för många, eller om folk som flyttar hit tror att de inte är
välkomna.
Vilket är precis vad Björklunds som vanligt illa underbyggda
uttalande i nyheterna bäddar för.
