Får ibland frågan om vad
jag saknar i Stockholm. Eller, låt mig förtydliga:
Dalfolket frågar lätt
nedlåtande om jag har kommit över Stock’om nu, eller om det faktiskt finns
något jag saknar. Nollåttor frågar med bävan om jag verkligen inte saknar storstaden.
Låt gå, här kommer svaret.
På det stora hela nej – jag
saknar inte Stockholm. Jag saknade det mer när jag körde under och förbi det
varje dag på vägen mellan Sundbyberg och Botkyrka, när det jag såg av storstaden var bilköerna på
Essingeleden, Sundbybergs kyrka i kvällsljus och Tumba centrum till lunch. Då
saknade jag Stockholm – staden av
ljus och musik, taxidäckens vinande mot asfalten längs mörka vatten, det
Stockholm som jag en gång bebodde och befolkade, Stockholms strövtåg och
sevärdheter, politik och poesi, med kamp, kamrater och krogar.
Det hann jag sakna färdigt när
jag, alldeles i dess närhet, var utan det.
I det lilla, i detaljerna
jo – då saknar jag saker i och runt Stockholm. Mest de ädla lövträden. Ekarna
på Ekerö och i Botkyrka, lindarna i Huvudsta allé, almarna i Kungsträdgården.
Jag saknar Mälarens badvatten och promenadvägarna i Råsunda eller på
Kungsholmen.
NK:s julskyltning kommer
jag att sakna, och ibland kommer det för mig att jag saknar ABF-huset på
Sveavägen, vilket är förvånansvärt.
Jag saknar att slinka in på
Rydbergs på Drottninggatan och ta ett glas rött och skriva, och att hänga med
poeterna i källaren till Biljardpalatset.
Rinkeby har jag saknat
sedan sekelskiftet. Det är ungefär som med byn jag bor i sommartid, den
saknar jag sedan förra sekelskiftet.
Så vad är saknad? Talar vi
om en plats eller en tid? Sannolikt ett tid-rum, det jag försöker ringa in via skönlitteratur.
