Bli bäst på att vara sämst - behovet av antifascistisk motkraft 14

Den svenska asylhanteringen ska ses över. Syftet är inte att förbättra eller underlätta för människor, utan tvärtom: det handlar om att begränsa de asylsökandes rättigheter, detta sägs rent ut i kommittédirektiven.

Har Sverige någonsin tidigare tillsatt en utredning som uttryckligen avser att göra livet svårare för utsatta människor? Visst har försämringar blivit resultatet, men då har ändå någon trott eller låtsats tro att förslagen var till allas bästa.

Kanske var försämringarna i sjukförsäkringen någonting i den här stilen. Den gången handlade det om att klämma åt ”fuskare”. De som lyckades komma över lite mer sjukpenning än de hade rätt till påstods sabotera hela systemet, därför skulle cancersjuka infinna sig på arbetsplatsen och mentalpatienter sitta och gissa på sin funktionsgrad i procent. Det gjordes också av en högerregering, förstås.

Ändå är en liten skillnad denhär gången att nu inte sägs att någon alls ska skyddas eller få lättnader genom att andra kläms åt. Det är alla de asylsökande som ska få sina rättigheter beskurna, ty de betraktas inte längre som människor, ännu mindre som medmänniskor. De anses skapa besvär för oss som bor i Sverige, därför stoppar Sverige deras eventuella rättigheter i en pressad situation. 

Detta ska göras genom att anpassa regelverket till miniminivån för EU. Ambitionen är att Sverige ska vara sämst på asylmottagande – ligga i botten!

Redan har det hörts nationalistiska röster som hoppas på att kunna kringgå EUreglerna och så att säga bli sämre än sämst. Därför är det extra illavarslande att utredaren är – häpp! – sverigedemokrat!

Är det så att regeringen ändå tycker det är lite skämmigt att Sverige kryper undan det ansvar vi tidigare tagit, så att de utnämner en SD-are för att kunna skylla ifrån sig efteråt? kanske de till och  med räknar med en så dålig utredning att den inte går att genomföra? Eller kan det vara så att regeringen förstått att SD börjar bli otåliga och irriterade - utsträcker de sitt fjäskande genom att låta SD ta vad de vill ha när det gäller människor som ändå inte räknas?

Det kommer vi aldrig att få veta. Vi ser bara det gamla uttrycket ”att sätta bocken till trädgårdsmästare” blekna till ett intet i jämförelse med: vi har en sverigedemokrat till asylutredare.

Tänker vi låta detta passera i tystnad – igen?

Tänker vi gå med på att bli bäst på att vara sämst?

Tänker vi av ren lättja offra asylsökande människor?  

Eller tänker vi bygga en antifascistisk motkraft.

Söder på krigsstigen eller Antifascistisk motkraft 4

Björn Söder, SD, har på twitter konstaterat: ”Kulturkriget har börjat.” Han lovar att konservatismen ska vinna. Tiden som förflutit innan de konservativa kulturkrigarna började ändra på förhållandena beskriver han som att ”den dekadenta vänsterns” kulturpolitik varit förhärskande, detta som ett resultat av ”ohämmat socialistiskt inflytande” och ”en kastrerad borgerlighet”.

Äntligen har den liberala partisekreteraren reagerat och opponerat på Söder. Hon står kvar vid att avståndet ska upprätthållas mellan politiker och kulturliv, och anser att Söders partiledning bör ta ett samtal med honom. För att vara en liberal politiker år 2o23 är detta ett framsteg.

Bilden av den kastrerade borgerligheten har funnits med hos den nationella rörelsen i snart hundra år, påpekar Tobias Hübinette. I dagens Tidö-anda skulle borgarna kunna ses som snöpta av sitt bindande ingen-kritik-avtal med SD, men vad Söder menar är att de berövats sin kraft av socialisterna – detta trots att vi socialister aldrig regerat.

Men det är en återkommande befängd uppfattning att det är vänstern som har styrt (i detta fall över kulturpolitiken). Under en kort period (ca 1967-1979) hade vänstern stark tyngd inom kultur- och mediasfären; något som ännu inte upphört att plåga de borgerliga. SD är inte så teoretiska utan förenklar det till att bunta ihop en vänster av allt man ogillar. Senast idag fick jag höra att det är ”den vänster som vill ha dragshow för barn”. Att på så vis slå ihop otrevligheter är ett drag som går igen från den tyska 30-talsnazismen (t ex ”judiska kommunistiska bankirer”).

Ännu en nazimarkör som borde vara pinsam för övriga Tidöpartier är att Söder siktar in sig på den ”dekadenta” vänstern. I det gamla Tyskland stämplades homosexualitet, judiskhet, liberalism, socialism, kvinnofrigörelse, svårbegriplig konst med mera som just dekadent eller urartat (entartete). Med samma fantasifulla lidelse som SD beskriver dragdrottningarnas utsvävningar beskrev nazisterna det förfärliga storstadslivet. Följden blev dels hetsande kampsporter för pojkar, dels bokbål, utrensningar av forskare samt av konst och konstnärer. Kommer nu den självklara invändningen att SD inte alls menar så kan man med fog fråga sig varför de då uttrycker sig så.

Att Söder med så få ord får med så mycket skit är något av en prestation. Men vi går tillbaka till den första meningen: ”Kulturkriget har börjat.” Här har vi en man som menar allvar. Visserligen verkar han lite hög på framgång, lätt naivt trosviss, men det går inte att tvivla på att det är ord som ska följas av handling. Krig innebär att det är något och några som ska bort. De konservativa ska vinna, säger Söder. Var blir det då plats för oss andra?

Vi får inte vara tysta, låtsas som ingenting. Vi måste bygga en bred antifascistisk motkraft. Du kan vara en del av den. Var solidarisk. Berätta om det. Vi börjar så.

Tidöavtalet - från grupparbetesmys till hur man blir av med människor

Så läste jag äntligen Tidö. Har inte velat förut. Inte orkat. Delar av innehållet sipprade ned via sociala medier och eftervalsdepressionen bara ökade. Men visst var det en god sak att själv ta reda på vad som står där.

Redan inledningen, beskrivningen av nya regeringens arbetssätt är okonventionellt på gränsen till det chockerande. Här fastslås att det samarbetsparti som inte ingår i regeringen har samma insyn och påverkan i arbetet som regeringspartierna. Jag minns inte om det någonsin har hänt att ett icke regerande parti ges sådana befogenheter. Först med ett fascistiskt parti blev det nödvändigt. Vidare har man lärt av tidigare regeringars misstag. Nu förbinder sig alla i samarbetet att rösta på den budget som ska framförhandlas gemensamt! Ja, det är nog det mest rimliga i hela dokumentet. Att det blev dags för det just nu tyder väl på att man inte litar på varandra, trots alla tidigare bedyranden om samsyn.

Andra delar av Tidö är rätt harmlösa. Sjukvårdsavsnittet är ganska gulligt, gissningsvis Kristdemokraternas ansvarsområde. Man ser det för sig hur de suttit i grupparbete och sprutat idéer och ropat JAAA! när nästa fina patientsäkra grej kom upp. Primärvård på landsbygden! Kommunal sjukvård! Mer personal! Stadig kontakt med en läkare! JAAA! Varifrån ska de få allt detta goda? Varifrån ska all personal komma på landsbygden, när redan storstäderna har problem med rekrytering? Nej, den uppgiften ingick inte i grupparbetet. Den kommer i budgeten. Man ser liksom det också: hur de efter en fantastisk redovisning klappade om varandra och sa, vi tar det i budgeten, du…

Tillväxtavsnittet – antagligen Moderaternas ansvarsområde. Underlätta för företagande, ställ krav på arbetslösa, åtgärda ”högskatteproblematik”. Inget nytt där. Skolavsnittet lär väl vara Liberalernas ansvarsområde för där är välbekant stoff ur programskrifter ända sedan Folkpartiets tid. Kvar är också den befängda kompotten av detaljstyrning och liberal yra (från beslut om en lärobok per ämne och barn till full valfrihet uttryckt i ”friskolor” där barnen får köa sig in). Allt är inte dåligt – mycket är onödigt.

Avsnittet om kriminalpolitik liknar mest en kukmätning. Efter grupparbetet gick de till darttavlan på puben och pang! så ska allt som går att göra hårdare också bli det. Man skriver om att pröva Danmarks modell, för att få det att låta som seriös riktmärkning. Man skriver ingenting om huruvida modellen är kvalitetssäkrad eller om den ens lyckats. Men till skillnad från sjukvården tar man här upp hur en bristsituation ska avhjälpas: anstaltsplatser ska upphandlas utrikes. 

Plötsligt blir det allvar av. Slut på grupparbeten, skåpmat och tävlingar. Vi är nere på själva grunden till samarbetet, Sverigedemokraternas stora grej: Migration och integration, alla problems upphov! För enkelhetens skull ska vi i fortsättningen inte ha något av det. Det blir 900 noggrant utvalda kvotflyktingar per år och assimilering plus självförsörjning som princip. För dem som redan lyckats ta sig in i landet, ska mesta möjliga göras för att de ska längta ut igen, från polisförföljelse till ekonomisk misär. Partierna vet med sig att mycket inte är genomförbart enligt EU-rätten, men då ska det utredas hur Sverige ska komma ner på miniminivå, och det hymlas inte med att det är människor det handlar om, människor som det är fel på, som ska bort!

Men glömde jag inte ett avsnitt? Klimat och miljö! Jo, det är lätt gjort. För det finns visserligen, men har inget med klimat att göra. Det handlar om mer kärnkraft och tycks delvis vara en lobbyprodukt; kostnaderna ska bort för kärnkraftsutbyggnaden. Det var den miljö vi fick.

Med detta underlag säger Ulf Kristersson att han vill vara statsminister för hela landet, för sammanhållningen. Men han ljuger ju så bra.

SD motionerar eller Jo det är odemokratiskt att staten ska styra bildning och föreningsliv

Det var dethär med om Sverige blir mindre demokratiskt med en regering över vilken Sverigedemokraterna har inflytande. Gå till källan! Här är en färsk motion i riksdagen med förslag på åtgärder mot institutionaliserad korruption.

Det är väl bra! Vi är väl mot korruption? Jodå. Men motionen riktar sig inte mot enskilda som berikar sig på att göra upp affärer med sina polare. Den handlar om vad SD och inga andra kallar institutionaliserad korruption, och den utgår ifrån föreställningen att landets myndigheter är korrupta.

Så må man ju tycka, eller tro. Men nu handlar det om ett stort politiskt parti som i riksdagen verkar för att försvåra eller stoppa myndighetsarbete som man ogillar.  

Låt se:

- Reformera och banta public service. Det vill säga, slut på statligt uppdrag om saklighet, fritt fram för vem som helst att göra sina egna media

- Ta bort presstödet. Endast stora tidningar som går med vinst ska finnas kvar.

- Halvera partistödet. Endast stora partier som klarar sig på donationer ska finnas kvar.

- Avskaffa stödet till genusvetenskap, inför ett regelverk för fördelningen av forskningsmedel, sänk anslagen till universitet och högskolor där antivetenskapliga ideologier ges näring. Ett sällsynt vidrigt litet förslag om hur en konservativ regering ska styra undervisning och forskning. Här förutsätts, som du ser, att antivetenskap idag får näring på våra bildningsinstitutioner! Och det är inte vetenskaparna som ska avgöra vad som är vetenskap, utan den konservativa regeringens förlängda arm.

- Lägg ned Jämställdhetsmyndigheten och Brottsförebyggande rådet, BRÅ. För att de är korrupta? Nej, för att de presenterar statistik som inte tilltalar det parti som vill styra landet.

- Lägg ned Allmänna arvsfonden. Men vem har nu de korrumperat? Ger de pengar åt fel projekt? Och vem ska ta hand om de överblivna arv som idag ingår i fonden?

- Lägg ned Sida och minimera Sveriges engagemang i FN. Sverigedemokraterna vänder ryggen åt världen och verkar inte särskilt intresserade av att ge hjälp på plats!

- Förbjud offentligt stöd till föreningar som producerar ideologi eller propaganda. Än en gång är det den konservativa regeringen som ska avgöra var gränsen går för medborgarnas engagemang.

- Ta ifrån fackföreningarna rätten att administrera a-kassan. Framgår inte vem som ska få äran att göra det.

- Reglera tillsättningen av myndighetschefer, landshövdingar och ambassadörer. Eftersom varken du eller jag har nån chans på dessa jobb verkar det som att det är rätt väl reglerat redan idag. Här lutar det åt att SD vill ha andra personer på posterna.

Idag kommer denna motion inte att röstas igenom i riksdagen. Hur tror du det ser ut 2022?

Svensk lagomterrorism

När en vit politiker med etniskt svensk bakgrund har bomber hemma i bostaden häktas han för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Samhället är på inget vis nöjd med hans agerande, men sätter inte heller in det i något sammanhang.

Politikerns ledare sa, för mindre än en månad sedan, att Socialdemokraternas förslag till flyktingpolitik ”betyder krig, i riksdagen och i kommande valrörelse. Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek” kvittrade han. nte vilken partiledare som helst, utan ledaren för det snabbast växande partiet i riksdagen, den enda helt lyckade satsningen på högerextremism i svenskI politik.

     Detta är alltså sammanhanget eller bakgrunden till den allmänfarlige politikern. En samhällsuppfattning som bottnar i gammal nazism, en ledare som manar till krig.

Varför har politikern inte häktats för förberedelser till terrordåd? – Det beror enbart på det tredje och sjunde ordet i allra första meningen ovan.

 

De krigshetsande högerextremisterna borde vara nöjda. Visserligen vill de vara talespersoner för nolltolerans mot kriminalitet, trots att förekomsten av brottslighet inom partiet är exceptionellt hög – men de klarar sig ifrån den i våra dagar absolut värsta anklagelsen, den där själva beteckningen gör detsamma som brottet; sprider skräck och hot. Och de klarar sig från terroranklagelse tack vare den svenska rasismen som undantar personer som enkelt identifieras som vit och svensk. Ja, de borde verkligen vara nöjda!

 

Björn Söder, känd företrädare för samma parti, en period vice talman i Sveriges riksdag, ledamot i utrikesutskottet, ifrågasätter på twitter att presidentvalet i USA skulle ha gått rätt till, vidarebefordrar Trumps rykten om falska röster och föreslår omräkning. Detta skapar inte ens lite skum på nyhetsvågorna. Det har blivit den normala mediabilden att Sverigedemokrater bär sig besynnerligt åt, det är inte något att bevaka – inte ens när det gäller en person med så viktigt uppdrag som Sveriges relation till andra länder.

     De borde vara nöjda.

 

Ändå finns inte maken till missnöjda människor. Alla andra partier har fel, alla media gör fel. De klarar sig undan ifrågasättanden och anklagelser till och med när det gäller terror, men utpekar ändå sig själva som offer.

     De vill ha den totala makten. De vill ha den totala kontrollen över befolkningen från utseende till beteende. Därför är de inte nöjda, trots att de lyckats sälja in sin extremism som ”normal” till följsamma journalister och försiktiga åklagare.  

 

Det är ju en svensk extremism. Då måste den vara lagom. Är det så majoritets-Sverige tänker?

     En vanlig snubbe som har bomber i källaren, förbereder allmänfarlig ödeläggelse.

     Terrorn osynlig.

 

Terrorister är helt förknippade med sjalar om huvudet, svarta skägg och gröna flaggor. 

Sverige är rasistiskt. 

Sverigedemokraterna är missnöjda ändå.

"En skola som föräldrarna minns" - ett SD-förslag utan kunskapsbas

I en debattartikel skisserar Sverigedemokraterna sin tilltänkta konservativa skola. Nuvarande grundskola kallar de för ”vänsterliberal” vilket i SDs ögon står för allt som är dåligt. Med viss rätt påpekar de att ”lärare och rektorer har i den moderna skolan i praktiken fråntagits reella möjligheter att styra verksamheten”, men ingenstans i artikeln nämns att denna brist på handlingsutrymme i första hand är ekonomisk. Skolor som inte har råd att anställa rätt personal, att bygga ut eller om, att erbjuda eleverna kulturupplevelser eller omvärldsstudier, det är skolor som inte styr sig själva. Ekonomin gör det. Samtidigt som privata skolföretag organiserar för att ta ut vinst. Detta stör inte Sverigedemokraterna.

De tar upp att anmälningar om hot och våld har ökat, och anger – förstås – migration som ett skäl till detta. Istället handlar ökningen dels om brist på specialpedagoger och kuratorer, dels om att Skolinspektionen i flera år legat på skolorna med piska för att få upp korrekt antal anmälningar. Sådant struntade man nämligen i,  i den gamla skola som SD minns. Som straff för särskilt problematiska elever föreslår SD statliga internat, alltså ett återinförande av ungdomsvårdsskolorna (som ofta var en utmärkt introduktion till kriminalitet!) För att av någon orsak också bestraffa de nyanlända ska de separeras från övriga elever tills de kan språket och inte innebär ”en störningsfaktor”. Hur de nu ska lära sig språk och koder utan kontakt med jämnåriga? För övrigt är det få elever som törstar så efter kunskap, som just de nyanlända.

Ännu ett korrektionsmedel är att elever ska tvingas gå om klasser ”om de inte når målen eller missköter sin skolgång”. Som om tvång och utskiljning skulle förbättra deras resultat.

SD vill se ett tydligt regelverk för alla skolor, med studiero, trygghet och lärande som ledord. Är det möjligt att de aldrig hört talas om Skollagen, Läroplanem och kursplanerna? Den senaste versionen antogs 2011, när SD satt i riksdagen, och Skolinspektionen är noga med efterlevnaden.

SD vill ge skolan ”ett normskapande uppdrag”. Det vill säga, Läroplanens första kapitel: Skolans värdegrund och uppdrag. För SD är exempel på goda normer "hur man hälsar på sin lärare, vilket språk man använder eller hur man bemöter varandra” – alltså, skolvardag för alla som vistas där.

På ettpar ställen nämner SD ”klassisk pedagogik” utan förklaring. Hur klassisk då? 

Klassisk, som när de grekiska filosoferna undervisade gossar? Klassisk, som då läraren Caligula plågade sina elever i filmen Hets? Klassisk, som då mina fröknar malde och malde och man inte fick vända blad i boken utan att vara tillsagd?

Nej, SD preciserar inte. De lånar ett knep från förre skolpopulisten major Björklund: det ska vara ”den skola många av oss vuxna minns”.

Inte vet jag om alla vuxna minns sin skola med någon större glädje. Men minnet är bekant. Oavsett om det passar i 2000-talets verklighet eller ej, är det bekanta en trygghet. För föräldrarna.

Men det är barnen som ska undervisas! Så det är bara att ta fram läroplanen, byggd på forskning och beprövad erfarenhet, och använda den. Och se till att skolorna har tillräcklig budget för genomförandet.  

Katastrofläget Karlsson - utdrag ur ett uttalande

Via sociala medier kom citat från Mattias Karlssons tal på Sverigedemokraternas landsdagar. Karlsson har stora vyer, han vill föra kulturkamp på de arenor i samhället där språk och tankar formas, det vill säga media och utbildningssystemet. Från hans sida sett är det rimligt att önska konservativa studentgrupper framgång i kårvalen, det är så en demokrati fungerar. Men någonting i hans storvulna anslag antyder att han ser för sig något mycket större än så.

     Borgerlig hegemoni är inte tillräckligt för Karlsson. Han ser den inte ens. Han tror att det är socialister, anarkister och liberaler som styr. Han avser att vi valet 2022 bryta ”det socialistiska maktmonopolet” – det som inte existerar. Det är inte bara en fanatiker, utan en äkta fantast vi lyssnar till.

I talet är Karlsson rättmätigt stolt över partiets framgångar – men han anser att det går betydligt sämre för ”Sverige, vårt hem”, ja han påstår till och med att läget är katastrofalt.

     Eftersom Sverige ännu inte drabbats av krig, orkaner eller dödlig farsot kan man inte annat än undra vad han menar. Om detta ger Karlsson ingen upplysning, för det är deltagarna på landsdagarna som är hans målgrupp och de förutsätts veta – eller snarare känna – vilken katastrof det gäller, vilken ”katastrofsituation som handlar om att vinna eller försvinna”.

     Mannen menar allvar. Ett av världens rikaste länder där befolkningen finns på topp tio när det gäller hälsa, trygghet och lycka – det är Karlssons katastrofscenario. Med kännedom om SDs politik syftar han på immigrationen. Som vanligt. Han står och gläfser om en minoritet som han ska vinna över fastän de inte ens har hotat honom, hans parti eller hans land.

     Det är deras blotta närvaro som får honom att tro det. Det är en av de saker som kännetecknar en rasist.  

”Vi bär en tusenårig nations och kulturs öde på våra axlar”, sa Karlsson. Det är inte bara bombastiskt och patetiskt, utan också felaktigt. Sverige blev en nation tidigast för 500 år sedan, under Gustav Vasas tämligen hårdhänta konsolidering av riket. Oklart är varför Karlsson drar till just med vikingatiden, eftersom här bodde folk under sten- och bronsålder också – ja, de första kom faktiskt invandrande för cirka tolvtusen år sedan. Fast det var i Skåne, och det blev ju Danmark sedan… eller hur ska vi ha det?

”Vi bär de svenska medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar” sa Karlsson, som känner att bördan är ”tung, men hedrande” och han tror att ”vi kan, vi måste, bära vårt hem och vårt folk säkert i hamn”. Om Karlsson nu har det så tungt på axlarna kunde han ju lättat på bördan genom att låta SD-arna i riksdagen rösta för en enda reform som förbättrar villkoren för vårt hem och vårt folk. Eller rösta mot ett enda förslag som berikar de allra rikaste. Men det har SD inte gjort. De bryr sig inte ett dugg om pensionärer, elever eller patienter. De bryr sig om hudfärg och födelseort, och om det nyligen utnämnda konservativblocket kan hjälpa SD till makten bjuder de gärna på höjd pensionsålder, slopad värnskatt och nerlagd välfärd.

2022 planerar Karlsson att ”göra upp med vanstyre, inkompetens, folkförakt och svenskfientlighet”. För att göra det krävs ”betydelsefulla vänner i utlandet som kan hjälpa oss”. En logisk vurpa. En hotfull sådan. Har du hört detta och fortfarande tror att Sverigedemokraterna bryr sig om hur folk har det - då har du inte hört något.

Ångestvalet 2018

En fördel med opinionsundersökningar är att de höjer valtemperaturen. När man har svårt att värja sig mot siffrorna, måste man förhålla sig till dem.

     En nackdel med opinionsundersökningar är att de kan misstas för ett valresultat samtidigt som de osakligt kan påverka det faktiska valresultatet.

Mätningarnas lilla nedgång för Sverigedemokraterna kan – dessvärre – förklaras med att människor ogärna uppger att de röstar Sd. Ju närmare skarpt läge vi kommer, desto mindre benägna blir de att säga det parti som de faktiskt valt.

     Å andra sidan har Sd inte bara normaliserats utan kommit att framstå som vinnare, vilket gör det mindre skämmigt att stå för sitt val.

     Det bästa med glädjesiffrorna är att aktiva sverigedemokrater kan ha drabbats av hybris och tagit lätt på kampanjandet i tron på en promenadseger. Sådant brukar straffa sig.

Det vet rutinerade vänsterpartister. Det är åtskilliga gånger som vi invaggats i säkerhet av goda opinionssiffror och härlig stämning i möten med medborgarna – för att sedan få samma taskiga 5-6 procent som vanligt. Så kan det gå även denna gång.

     Många av de besvikna och förbannade socialdemokrater som under året tänkt att ”näää, nu blir det V” kommer att hålla kvar vid sitt parti trots allt, med den sedvanliga besynnerliga sosselojaliteten. De trivs bättre i sin unkna stuga där pappa styr och ställer, än i en verkstad där man måste göra något själv åt sakernas tillstånd.  

Valtemperaturen… för oss som redan är intresserade behöver den inte höjas, här härskar febern och ångesten.

     Det är möjligt att vi får fascister i regeringen.

     Eller en regering som förhandlar sig till stöd av fascister.

     Mest troligt är kanske att vi inte får någon regering alls på ett bra tag, eftersom Sverigedemokraterna lovar att blockera tills de får sin vilja igenom, och Moderaterna har lovat regera om de så ska göra det i minoritet. Vilket inte tyder på demokratiskt sinnelag; snarare har de redan påverkats av fascisternas aktuella huvudkrav att till varje pris få bort Löfven.

    

Ja vem skulle inte vilja få bort Löfven. Men hur illa jag än tycker om den karlen och hans regering är situationen ändå den att det är den enda regering som är möjlig att hoppas på. Så det finns orsak att hysa ångest över detta val, valet som i grunden handlar om demokratin.

     ”Vi måste förstå att demokratin är hotad” säger Hedi Fried. Hon borde säga: NI måste förstå.

     De konservativa, de liberala, alla de som inte bryr sig – de måste förstå att demokratin är hotad. Ty hur mycket jag än tycker om Hedi Fried, önskar jag att det aldrig någonsin ska bli fler som bär på hennes öde.  

Berättelsen om tvångströjan

Fascisten Åkesson visar sitt rätta jag i denna debattartikel. Och då menar jag inte vapenskrammel och militärmarscher! Åkesson vet förstås att väljarna inte skulle tända på det. Sverigedemokraternas fascism är i uppbyggnadsfasen; då när en rörelse genom den envist upprepade berättelsen om nationell gemenskap (gärna med en förlorad guldålder) kränger på oss korporativismens enhetliga tröja. Som ännu inte blivit en tvångströja.

 

Åkessons berättelse – bekant vid dethär laget – går ut på att FÖRR var det trygghet och sammanhållning, men NU är det splittring och kriminalitet. Han försäkrar oss om detta på olika sätt och med lätt varierade värdeord, och inget utrymme ges för att fundera över om det kanske förr var fattigt och otryggt och nu tämligen välordnat? Inga vetenskapliga belägg stör hans berättelse utan ”det räcker med att se sig om” eller med allas vårt igenkännliga klag på sjukvården. Visst har vi det senare bekymret gemensamt – men vi är inte överens om orsakerna. 

     Enligt Åkesson är det vänstern och liberalerna som håller sig med påhittade konfliktlinjer. Med några få ord avfärdar han århundradens kamp mellan fattiga och rika, kvinnor och män som om den inte angick honom, och tonläget närmar sig predikan: ”Konflikten står mellan det konstruktiva och det destruktiva. Mellan den som är beredd att göra sin plikt och den som uteslutande tänker kräva sin rätt.”

     Värst vad han tar i! Vilka är dessa destruktiva latmaskar? Redan i nästa mening knyter Åkesson ihop det med dem som inte är beredda att ”anpassa sig till Sverige och dess kultur”. De som har ”anti­svenska värderingar”.  

 

Det är nästan omöjligt att argumentera med en människa som inte förklarar utan berättar, som inte belägger utan färglägger. Det går ju inte att förneka att det han påstår aldrig skulle ha hänt någon gång. Det existerar folk som ogillar Sverige, som vill leva på sitt eget vis också när det strider mot svensk lag. Men tänk efter: kan denna med nödvändighet tillbakadragna minoritet förorsaka kris i hela den offentliga sektorn? Är det ens rimligt att anta?

     Utanpå denna bisarra bild kommer nästa fantasifoster: att radikala islamistiska grupper vill störta vår civilisation och tillåts operera ostört, ibland med samhällets stöd.

     Orimligheterna finns med som förstärkare. Åkesson tror förmodligen inte på att Löfvén stöder vår civilisations störtande, men Åkessons anhängare tror det – fastän många av dem knappast har en aning om vad civilisation innebär!

     ”Vi måste uppnå en känsla av gemenskap” slår fascisten fast. Det brukar de göra. Bygget av den enhetliga nationen är varmt och inneslutande. Fast somliga får inte komma in – och få av dem som gör det kommer ut igen.

     Gemenskap ska inte vara en tvångströja. Gemenskap uppstår ur arbete och vardag och att dela med sig. Där orättvisa råder, uppstår istället konflikt och kamp. Detta historiska förhållande kan inte Åkesson finna sig i, ty den enda kamp som ska föras ska vara hans kamp. 

     Mot dem han kallar antisvenska.

Mycket obehagligt

Någonting obehagligt har hänt.

Vi låter oss dirigeras av fascister.

Det finns ett parti som anser sig värst missgynnat av alla. Ett parti som reagerar med sårad kränkma när journalister ställer frågor om deras politik. Ett parti som anser det som förtryck att 13 procent av väljarna inte får styra Sverige. Detta parti har en mobbliknande svans vars förolämpningar och hot fått erfarna krönikörer att tveka innan de tar upp vissa frågor.

     När frågor ställs om det demokratiskt lämpliga i att en nätmobb skrämmer skribenter till tystnad svarar partiet bara med att det är dem själva det är mest synd om.  

Genom att tvångsmässigt begagna begreppet yttrandefrihet som synonym till att allt som partiet eller dess svans vill säga också bör sägas, har de helt lyckas vrida om huvudet på den liberala borgarklassen. Det har gått så långt att kommunala tjänsteutförare tror att det är odemokratiskt om skolelever väljer att inte sitta och lyssna på rasister, liksom polisen betraktar människors motreaktioner mot fascism som en demokratibrist. 

För kort tid sedan blev Sverigedemokraternas ungdomsförbund i teve tillfrågade om de har kopplingar till rasistiska organisationer. En rasistisk organisation fick alltså definiera sig själv.

     Igår söndag var det panelen i God morgon världen som blev rättad. En av dem sa att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Men programledaren ingrep och förklarade att Sd inte håller med om det.

Vilket annat parti visas denna överdrivna hänsyn? Vilket annat parti får själva tala om hur media ska tolka dem?

     Nej, endast ett parti. Ett fascistiskt parti som med skrämsel och förvirring lyckats nå dithän.
     Någonting mycket obehagligt har hänt.

Och när rena brott begås, utreds de inte. Ordningsmakten och rättsväsendet har resurser till att bötfälla saxofonspelare och psalmsångare som stör nazister – men inte till att stoppa mordhot mot medborgare. Se här.

Världen och hemmet - en postkolonial julgåva till de arbetslösa

”Sista voteringen innan jul. Av borgerligheten och SD fick landets arbetslösa nej till höjd a-kassa.”

Citat av en sorgsen riksdagsledamot från Vänsterpartiet. Några dagar före jul, några månader före extravalet. Det val där det är stor risk att fascisterna ökar ytterligare.

Nyss avslutade jag Stefan Jonssons bok Världen i vitögat. Den innehåller tre reportageböcker som visar – från USA till Grönland – hur den koloniala världsordningen genomsyrar vårt så kallade västerländska samhälle, och ”ställer väsentliga frågor om kulturell identitet och mentala kartbilder” enligt den träffande baksidestexten.  

     Du blir inte gladare av att läsa den. Den är inte lättläst och spännande. Den fick mig att ta ett halvårs paus efter utläggningen om ”katakres” – ja, det stod vad det betyder och jag har redan glömt det.

     Du blir mycket klokare av att läsa den. Du får förhoppningsvis dina aningar om en världsbild bättre befästa.

     Jonsson uttrycker och förtydligar postkolonialismens komplexitet: varken varken eller eller, utan både både och och.

     Europa har spritt universella värden över världen, men det beror inte på att Europa är bäst, utan på att det har haft makten att sprida dessa värden. Ty makt ger rätt. Den ideologi som sprids kan vara bra utan att dominansen på något vis är bra.

     Det är inte så konstigt att feminister världen över har svårt att gå in i kolonialmakternas språk för att göra egna anspråk.

Vad har Jonsson att säga om den växande fascismen? Till exempel ett tänkvärt stycke där han beskriver det som en rävsax: staten ska framhäva sina medborgares intressen, men när den gör det framstår den som en broms för näringslivet (och EU-regler om företagarnas rättigheter).

     Konflikten gäller demokratin, konstaterar Jonsson; ”den förutsätter ju att nationens medborgare erkänner statsmakten som sin legitima företrädare. Men idag måste staten ofta pantsätta medborgarnas förvärvade rätt till utbildning, hälsovård och arbete för att frigöra vinstmöjligheter åt näringslivet. Det är en riskabel situation eftersom medborgarna ofta reagerar med att vända statsmakten ryggen.”

     Det är här vi står idag. Därför växer fascismen.

Vad har Jonsson att säga om den växande nationalismen? Han har ett långt avsnitt om hem och tillhörighet, om husets betydelse i olika samhällen och generationer.

     Det var nationalromantikern Heidenstam som skrev ”ett hem, det är fästet vi rest med murar trygga”. Han hade rätt. Och hans sätt att ha rätt skapade drömmar som vi omöjligen kan leva upp till.

     Jonsson skriver: ”Frambesvärjelserna av hemmet leder till en segregerande ideologi som genomsyrar - - rasismen i dagens Europa. - - - fruktan och känslan av förlust är förståelig. - - - - - hemlängtan är i grunden utopisk och likväl reaktionär.”

     Det är här vi står idag. På en i och för sig förståelig hemlängtan bygger nationalister och fascister sitt program.

Det står envar fritt att längta tillbaka till något vi haft eller inte ens haft. Jonsson har ett stycke om huset eller Huset, det som vuxit till något utöver sig självt, till symbol för familj och levnadssätt. Det stycket betydde mycket för mig personligen, eftersom jag skrivit Hundra år av hemlängtan, en roman om det vita huset på åsen. Där är huset är minne och illusion, familjesaga och poesi.

     Inte politik.

Hundra år av hemlängtan saknar utgivare. Men för dem som gör reaktionär politik av privata känslor finns det obegränsat mediautrymme, och i sista riksdagsvoteringen före jul stöder sig borgerligheten på fascister för att ytterligare försämra situationen för de arbetslösa.

     Längre än så kan ett land inte sjunka, skulle jag gärna säga. Men ack jo – det kan det.

Alarmism, borgare och fascism

Sverigedemokraterna är inte ett parti som står upp för folkflertalet! (se länk till Ung vänsters artikel). Sd röstade ner vartenda budgetförslag med solidarisk inriktning som nuvarande regering la. När det påpekas att de röstat emot de pensionärer de sagt sig värna behöver de inte bry sig, eftersom de minsann tänker rösta ned även nästa och nästnästa budget. Alla budgetar som inte går in för minskad invandring ska bort. Endast immigrationen är viktig för dem, och därför vågar de använda sin vågmästarposition till att spela kaos med landets ekonomi.

Trots detta påstås det allmänt att det var regeringen som var ansvarslös. Om detta är Alliansen och Sd överens. De menar att det är statsministern som, genom att föra den politik som han lovade i valrörelsen, har framkallat regeringskrisen!

     På så vis spelar Alliansen med i kaos-spelet. De kan och kommer att sänka alla budgetar som inte går in för att säkra företagarnas vinster. Med stöd av fascisterna kör de den enda vägens politik. Det har kallats ”alarmistiskt” att göra historiska jämförelser – likafullt finns det stora likheter med hur borgerligheten på 1930-talet förhöll sig till A. Hitlers parti. ”Låt Adolf krossa kommunisterna så tar vi hand om Adolf” var vad de trodde, innan den tyska demokratin mördats. 

Den av solid kunskap tämligen ointresserade Björklund har kallat regeringskrisen för ”ett haveri för vänstern”. Visst skulle det ha varit det, om regeringens budgetförslag mötts av massiva demonstrationer och strejkhot. Men så är inte fallet! En stor del av medborgarna gillar regeringens förslag om återställd a-kassa och lägre skatt för pensionärer. Däremot finns det borgerliga skribenter som har kallat en utredning av vinster i välfärden för nordkoreanskt.

     Snacka alarmistiskt.

     ”Under valrörelsen varnade vi gång på gång för kaos” fortsätter Björklund, och menar väl då att hans väljare inom det välfärdsentreprenöriella känner sig oroliga. Nästan lika oroliga som du och jag är över våra ynka pensioner och sjukförsäkringar i Alliansens Sverige. Vår oro betraktas dock inte som en källa till kaos.

Sverigedemokraterna blir förolämpade av att kallas fascister, och definitionerna på fascism är olika så det står dem fritt att presentera sin. Men det ingår oftast i definitionen att ett tydligt kännetecken på fascism är uppfattningen att det finns ett gemensamt, överordnat gott för alla med tillhörighet inom en föreställd nation. Det är denna uppfattning som Sdu ger uttryck för när de skriver: ”Om Vänsterpartiet varit genuint intresserade av att markant förbättra livet för de arbetslösa, de utsatta och pensionärerna - alla pensionärer - hade de naturligtvis röstat på Sverigedemokraternas budget.”*

     De tror verkligen på det: att det finns ett överordnat gott som var och en kan liksom – ping! – plötsligt inse, utan komplikationer.

Så dumma är inte borgarna. Med öppna ögon för de klasskamp; försvarar företagarnas vinster på pensionärernas och de arbetslösas bekostnad. Men inte hade vi trott att deras enda väg skulle kantas av sådan desperation att liberaler lutar sig mot fascister! Det är det som är det verkligt skrämmande i dagens politiska situation.

     Som om den inte skulle vara skrämmande nog med Sd:s 13 procent för mycket, det som får dem att utnämna sig själva till ”sverigeblocket”. Media har ännu inte ställt upp på att göra dem till ett block – men jag befarar att det är en tidsfråga.  

*Politik och poesi länkar inte till fascistartiklar. Men det var i Dagens samhälle