Klok vänsterpolitik

I en ambitiös artikel i ETC: bilaga Efter arbetet redogör Ulla Hoffman, tidigare partiledare för Vänsterpartiet, och Kalle Larsson, V:s flyktingpolitiske talesperson, för de fem krav som ska ställas på en ny human flyktingpolitik i en ny rödgrön regering.

Här är kraven i närmast stympad korthet:
Åtgärda brister inom Migrationsverkets utredningar och landinformation, samt den idag svaga rättssäkerheten i asylprocessen.
En tolkning av begreppet ”väpnad konflikt” som harmonierar med folkrätten så att ingen kan avvisas till länder där det råder svåra inre motsättningar.
Bestämmelserna om kvinnors asylskäl måste skärpas så att kvinnor som utsätts för människohandel eller riskerar hedersrelaterat våld kan få skydd. Vidga lagbestämmelsen om synnerligen ömmande omsätndigheter så att apatiska barn inte längre kan utvisas. Amnesti för de papperslösa så att de får möjligheter att bygga sin framtid.
Alliansregeringen deltar i EU:s uppförande av den nya järnridån runt unionen. Den förra hindrade folk att resa ut, den nya hindrar folk att resa in. På vår kontinent välkomnas bara dem som går att utnyttja för kapitalismen, antingen den behöver billig säsongsarbetskraft eller högavlönade högteknologer vars utbildning bekostats i andra världsdelar.
Det är denna expansiva immigrationspolitik som Canada sedan många år bedrivit och som från svenskt håll ses ssom ett gott exempel därför att folk kan försörja sig. Det har man alltid kunnat på koloniala praktiker.

Läs artikeln här.
Hoppet om en human och rättvis flyktingpolitik kräver ett regeringsskifte och en förändrad politik!

- - -
Vill inte skriva något i Aftonbladet-debatten om kroppsdelar och antisemitism. Tyckte inte den första artikeln var särskilt välunderbyggd. Tyckte responsen var förskräcklig. Tycker efterspelet bara blir värre. Har läst slödder på Newsmill; antisemiter och islamofober och elaka människor som håller inskränkta vendettor. Är glad att tillhöra ett parti och stöder deras uppfattning: Kalla hem ambassadören och klargör grunderna för svensk tryckfrihet.

Tvångsutbildning

Siwe raljerar med Socialdemokraternas försök till rättvisetänkande. Det missunnar jag ingen att roa sig med, på DN ingår det rentav i uppdraget. Men är det nödvändigt att göra det med en till dumhet gränsande förenkling?

När S vill ha en IT-plan slår Siwe bort det: ”En skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok.”
Roligt eller ej - det finns det inga mätningar på. Däremot har det konstaterats att lågpresterande pojkar gör bättre ifrån sig vid datorn än med ”penna, block och bok” som de vant sig vid är någon sorts tortyrredskap. För en dyslektiker kan skillnaden i verktyg vara ett helt dagsverke.

”Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.”
Låt oss därför koncentrera oss på själva lärandet och välja metod efter behov. Fast i tekniken är den som sätter tjugofem barn i raka bänkrader för att lösa samma uppgift i varsin bok.

”Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram.”
Det är viktigare att argumentera begripligt än att konstruera motsättningar.

”Att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem.”
Att tvångsutbilda barn är däremot billigt och bra, åtminstone på kort sikt. Resultaten är som bekant inte lysande. Saken är nämligen den att de gör ett mycket sämre jobb om de aldrig erbjuds en lärstil som passar dem.

Trots, tröst, möjlighet

Någon gång under sommaren hade SvD en läsvärd understreckare om Adorno. Filosofen som bland mycket blivit känd för sitt yttrande att poesiskrivande är barbariskt efter Auschwitz. Jag har tidigare resonerat om det, kommit med motförslaget att kanhända är endast poesin möjlig efter förnuftets sammanbrott. I artikeln tolkar kritikern Halldin yttrandet som att Adorno menar att ”världen efter Auschwitz har blivit en ovärdig plats för mänskligt liv” och diktande om skönheten blir en bortförklaring av ondskan. Den enda trösten är att gå rakt på det förfärliga och först med ”oförsonande medvetenhet om negativiteten” drista sig till att hålla fast möjligeten att något kan vara bättre.

Detta innebär på inget vis att Adorno skulle vara emot konsten. Tvärtom tänkte han att ett konkret politiskt tänkande inte är något värt utan att balanseras av tron på konsten som transcenderande kraft - märk väl utan banal optimism. ”Konsten utgör det trotsiga motstånd som paradoxalt nog visat sig möjlig. Det trösterika i stora konstverk ligger inte så mycket i vad de uttalar som i att de kunnat avtvingas världen sådan den är.”

Författaren Imre Kertesz som lyckats skriva prosa om personlighetens nedbrytning i koncentrationsläger, säger: /Om vi ska lära för livet/ ”borde jag hela tiden, uteslutande, ha fått lära mig om Auschwitz.”
Detta är den oförsonande medvetenheten.
Det finns företeelser du inte kan ta dig till annat med än att se. Inte vända bort blicken.

Scener ur ett äktenskap - eller Brott och straff?

Åklagare Hillegren försöker reda ut begreppen i en ny debattartikel. Vad han ville var att påvisa svårigheter med beviskrav och straffsatser, inte alls att förändra synen på våldtäkt. Bra. Men en person som gjort mycket för den moderna synen på våldtäkt är professor Leijonhufvud, och hon utmålas i artikeln som okunnig och oförsonlig och med en ”bisarr syn på sexualitet”! Detta till skillnad från gentlemannen själv som gjort ”fåfänga försök att hyfsa debatten”. Ehm...

Hillegrens exempel rörde som bekant en händelse mellan ett bekant par som är i enrum. Hans nya poäng är, om jag förstått det rätt, att det är svårt att få fram bevis. Förvisso, när ord står mot ord.

Inom äktenskapet, inom parförhållandet, mellan hemmets väggar är allt möjligt. Innerlig lycka, raffinerad terror, tristess och kamratskap, tjänster och gentjänster, gömda och glömda oförrätter och delikata små förrätter. Det går att berätta men inte bevisa något om det.
Lagstiftningen är så viktig därför att den visar att det finns en gräns mellan samliv och samhälle. På ena sidan ointressant vardag, parrelationens små förhandlingar, sådant som ska sväljas vid en försoning eller överses med när det finns annat som är fint. På andra sidan ett möjligt brott som kan redas ut. Det är svårt att få fram bevis, men att avstå från anmälan eller undersökning vore inte opartiskt, utan att ge ena parten rätt från början.

Lagen kan ses som gränsen mellan offentligt och privat. Det är den som gör oss till medborgare, inte bara familjemedlemmar.

Betyg är inte allt

Det tar sig! Nu har DN:s ledarskribent insett att det inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas några rättvisa betyg. Eller snarare - rättvisande.
Betyg bygger på sortering efter en normerande mall. Vill vi ha korrekta betyg på samma underlag då får allt pedagoger och barn ta och göra samma saker. Turkiet och Kuba lär ska ha detaljerade kursplaner lektion för lektion. Bara att bocka av. Vill vi däremot behålla någon som helst pedagogisk frihet och brukardemokrati i skolorna kommer barnen att arbeta med olika saker och mallen att influeras av det, påverkas av situationen eller godtycket. (För att inte tala om det bedrägliga förfarandet att manipulera betyg för att ragga fler elever!)
Nu skriver inte DN att betygen ska bort. Så långt har det inte gått. Men ”Betyg är ju inte allt” är långt nog för att komma från det hållet!
Mer skola i DN: såhär kan man också undervisa i matematik!
- - -

Hatkampanjer lönar sig. Sjöstedt rapporterar från NY-Times att det verkar som om Obama börjar vackla om sjukvårdsreformen. Förbannat sorgligt.

Mer eller mindre god marknad

Stollentuna rapporterar så fint från världens längsta bokbord att jag bjuder på fotot från -02 när jag hade såhär roligt på den tillställningen.
Som marknad för egna poesisamlingar var det värdelöst – folk jagade begagnade barnböcker och lustiga almanackor – men en härlig mötes- och boksnackplats.

Denna gång fanns Sälj hela skiten att köpa. Granskningen av privatiseringarna av välfärden av Brink, Ergon m fl. Är du intresserad av boken, kolla här – men liksom Stollentuna undrar jag varför en bok ska ha en blogg.

Just nu läser jag en blogg som blev en bok, Magnus Ugglas inlägg från -07, bitvis riktigt roligt och med ett fint förhållande till fansen. MUgglas nya blogg finns här, där han bl a skrivit om avhoppet från Spotify. Det är en bransch jag inte begriper alls, men efter vad det ser ut är han förbannad för att de stora företagen alltid tjänar mest.
Japp! De kan minsann konsten att sälja hela skiten, något vi här på Politik och poesi brukar kalla för kapitalism.

Anklaga åklagaren!

Kammaråklagare Hillegren liknar våldtäkt inom äktenskapet vid en ordningsförseelse. Tillräckligt många politiker har reagerat – nyheten fanns i Dagen! – så i sakfrågan behövs inga ytterligare deklarationer.
Men åklagarens följdkommentar till sitt eget yttrande är ett exempel på det pinsamma gåpåandet hos den som försöker förbättra genom att förvärra. Hör här: Att inte acceptera ett nej ”är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel”.

En gentlemannaregel - en intern överenskommelse mellan fina herrar om att frivilligt avstå från att göra de små liven illa.
Män kan inte våldtas, som bekant. Men män som Hillegren kanske man kan sätta i en garderob och bara lyssna på sig själva resten av livet. Det vore straff nog.