I
en debattartikel skisserar Sverigedemokraterna sin tilltänkta konservativa
skola. Nuvarande grundskola kallar de för ”vänsterliberal” vilket i SDs ögon
står för allt som är dåligt. Med viss rätt påpekar de att ”lärare och rektorer
har i den moderna skolan i praktiken fråntagits reella möjligheter att styra
verksamheten”, men ingenstans i artikeln nämns att denna brist på
handlingsutrymme i första hand är ekonomisk. Skolor som inte har råd att
anställa rätt personal, att bygga ut eller om, att erbjuda eleverna
kulturupplevelser eller omvärldsstudier, det är skolor som inte styr sig själva.
Ekonomin gör det. Samtidigt som privata skolföretag organiserar för att ta ut
vinst. Detta stör inte Sverigedemokraterna.
De
tar upp att anmälningar om hot och våld har ökat, och anger – förstås – migration
som ett skäl till detta. Istället handlar ökningen dels om brist på specialpedagoger och kuratorer, dels om att Skolinspektionen i flera
år legat på skolorna med piska för att få upp korrekt antal anmälningar. Sådant
struntade man nämligen i, i den gamla skola som SD minns. Som straff för särskilt problematiska elever föreslår SD statliga internat, alltså ett
återinförande av ungdomsvårdsskolorna (som ofta var en utmärkt introduktion till
kriminalitet!) För att av någon orsak också bestraffa de nyanlända ska de separeras
från övriga elever tills de kan språket och inte innebär ”en störningsfaktor”. Hur de nu ska lära sig språk och koder utan kontakt med
jämnåriga? För övrigt är det få elever som törstar så efter kunskap, som just
de nyanlända.
Ännu
ett korrektionsmedel är att elever ska tvingas gå om klasser ”om de inte når
målen eller missköter sin skolgång”. Som om tvång och utskiljning skulle
förbättra deras resultat.
SD
vill se ett tydligt regelverk för alla skolor, med studiero, trygghet och lärande
som ledord. Är det möjligt att de aldrig hört talas om Skollagen, Läroplanem
och kursplanerna? Den senaste versionen antogs 2011, när SD satt i riksdagen,
och Skolinspektionen är noga med efterlevnaden.
SD vill ge skolan ”ett
normskapande uppdrag”. Det vill säga, Läroplanens första kapitel: Skolans
värdegrund och uppdrag. För SD är exempel på goda normer "hur man hälsar på sin
lärare, vilket språk man använder eller hur man bemöter varandra” – alltså,
skolvardag för alla som vistas där.
På
ettpar ställen nämner SD ”klassisk pedagogik” utan förklaring. Hur klassisk då?
Klassisk,
som när de grekiska filosoferna undervisade gossar? Klassisk, som då läraren
Caligula plågade sina elever i filmen Hets? Klassisk, som då mina fröknar malde
och malde och man inte fick vända blad i boken utan att vara tillsagd?
Nej,
SD preciserar inte. De lånar ett knep från förre skolpopulisten major Björklund:
det ska vara ”den skola många av oss vuxna minns”.
Inte
vet jag om alla vuxna minns sin skola med någon större glädje. Men minnet är
bekant. Oavsett om det passar i 2000-talets verklighet eller ej, är det bekanta
en trygghet. För föräldrarna.
Men
det är barnen som ska undervisas! Så det är bara att ta fram läroplanen, byggd på forskning och beprövad erfarenhet, och
använda den. Och se till att skolorna har tillräcklig budget för genomförandet.
