Jobblotteriet

Värsta misstagen under jobbintervjun – eller Så blir du huvudjagad finns hos Aftonbladet. Intressant om man har jobbsökeri som hobby och rekrytering som arbetsuppgift och har lärt sig att det hela är ett riskabelt lotteri och att jobbsökarkurser och manualer i CV-skrivande är som att be sibyllan om tipsraden; godtycket bedömer slumpen.
På jobb där personligheten är viktig kunde de åtminstone tala om vilken sort som ska odlas. Så mycket skit som man är beredd att göra för pengar så är väl ett personlighetsbyte inte det värsta. Eller iallafall lättare än det könsbyte vilket esomoftast eftertraktas, iallafall om man vill vara med och bestämma.
Det är en märklig megalomani som får rekryterarna att faktiskt tilltro sig själva förmågan att på en halvtimme kunna utläsa en personlighet. Säg, social persona. Säg, moralisk vandel. Den första är synlig, den andra finns i polis- och skatteregistret. Men personlighet? Var vänlig visa lite mer respekt för personligheten, än att den skulle låta sig spås såsom vädret i fiskrens.

Generellt sett är det lämpligt att vara hel och ren och inte sms-a under intervjun. Gäller båda sidor av bordet!
Men hon är bra, hon som uttalar sig i Aftonbladet. Utan några käcka ordinationer säger hon att det faktiskt beror på vem som söker vad just i den situationen.
Eller, vi är för många för de få jobb som söker oss.

Då var det dårhus!

Vill du veta mer om -68 ska du försöka få tag på temanumret av Flamman 17/08.
Politik & poesi profiterar här på fina citat - först från en liberal bloggare som ansåg att ”alla” vid tiden runt 1968 var ”galna” eller ”urflippade” och ”levde i dårhus”. Sedan har Flamman ägnat sig åt studier i nutidshistoria och fyller på med ”ett axplock ur tokigheterna”:

1969 föreslår regeringen att förbudet mot nöjestillställningar på långfredag, påskdag och juldag upphävs. 1970 blir skilsmässa tillåtet i Italien. 1971 förbjuds spridning av växtgifter i skog och mark i Sverige. 1973 införs 40 timmars arbetsvecka. 1974 införs lagen om anställningsskydd. 1975 blir alla kommuner skyldiga att ordna dagis åt alla sexåringar.

Det är en del av den politiska utveckling som högerspökena i bloggosfären ser tillbaka på med fasa och äckel.

Jag var tretton år 1968 och hade en fin sommar på en dykflotte. Eftersom jag inte minns mycket mer hoppas jag på att få leva i dårhus lite oftare, med urflippade beslutsfattares helgalna reformer på agendan.

Kritik av kritikern

Makabert elak recension – av en bok jag inte läst, men kanske kommer att läsa eftersom jag undrar vad recensenten blev så förbannat och förnärmat upprörd över.
Inte så att jag misstror honom. Det låter som en bok jag knappast skulle tycka om. Det låter som en bok jag skulle kunna kalla överdriven, oredigerad och kokett. Men nu har jag inte läst den, bara recensionen som går på som om det var boken som var skriven av ren elakhet istället för tvärtom.
Men jag antar att killen skriver som han skriver, vilket eventuellt är illa. Det verkar som om killen har velat berätta något, gripit över för mycket och misslyckats, samt imiterat Safran Foyer. Det är klent, men inget att hetsa upp sig över. (Om man inte njuter av att vara smartare själv, men den lilla trippen tycker jag passar sig bäst hemmavid.)

Däremot kan det vara värt att hetsa upp sig över förlagens roll, eftersom som folk som inte kan skriva blir utgivna, översatta, försålda och försörjda. Å andra sidan har jag fått lära mig att förlag jobbar inte med konst utan med ordvaror och allsin dar att man måste förstå dem de måste ju också leva osv...
Så då så. En del andra av oss lever på att gå omkring bland sopor och skrika åt folk. ”Låt gå, det är också ett värv” som Karlfeldt sa.

Ganska bra betyder inte idealisk

Canada som immigrationsland – varför inte?
Canada som ideal – varför?

I en SvD-artikel förmedlas än en gång den bekanta bilden av Canada som ett migrationspolitiskt ideal. Det är sant att där bedrivs en aktiv mottagning och att inflyttarna snabbt kommer i arbete därför att de förväntas bidra till samhällsutvecklingen. Men det finns en del annat att tillägga innan vi kopierar modellen:
- Canada har ingen större flyktingmottagning. De rekryterar välutbildade professionella från många utvecklingsländer, vilket i ett globalt perspektiv kan kallas både ansvarslöst och kolonialt.
- Frivilligorganisationer, i synnerhet de kyrkliga samfunden, står för en stor del av mottagandet. Men i Sverige måste väl även den som önskar en större del av kyrklig välgörenhet fråga sig var alla dessa aktiva församlingsbor finns? och om den bild av landet som förmedlas i första hand ska vara den andliga?
- I varje fall för tio år sedan såg den canadensiska statistiken ut ungefär såhär: Vietnameserna fanns i topp i den etniska försörjningshierarkin. Därefter kom vita européer och canadensare, osv osv alltefter hudfärg, med immigranter från Afrika - nej, inte sist, utan näst sist. I botten på listan fanns, utslagna och förtigna, de synnerligen infödda ursprungsfolken.
- För tio år sedan fick jag också lära mig att ordet immigrant har en positiv klang i Canada. Medan ordet flykting är negativt laddat; någon som inte kan klara sig själv, som behöver hjälp.

Canada har många goda infallsvinklar på mångkultur. På arbetsmarknaden tycks man ha löst det i Sverige oöverstigliga problemet med att ekvivalera utländska examina. Där finns mycket att lära. Men "idealet" är precis som Sverige ett rasistiskt samhälle. Och om det stämmer att ordet ”skyddsbehov” har en negativ klang, blir det riktigt otäckt.

Stjärnsund i bild

En av alla holmarna i sjön Grycken. Namnet kommer av "den grynniga", alltså en sjö full med sten och oväntade grund.

Polhemsmuséet, med urmakeriverkstad i huset bredvid

Herrgården sedd från Engelska Parken. Här drevs pensionatsrörelse på 1960-talet.

Lammen är utsläppta på Grabbudden, och i lindarna har bina redan börjat arbeta.

Den lilla ljusa kyrkan har numera öppet hela dagarna. Innanför porten har kyrkoherden satt upp skylten: "Kameror, bandspelare och andra vapen lämnas i vapenhuset." Med tacksamhet noterar jag att han förstått det vi så länge trott: att ord och bild är starka, kan användas som vapen.

Mellan späda björklöv ser kyrkan ut som om det rustades till bröllop.

Jag önskar att vi tar det som en försvarskamp.

Ungdomsuppror eller ideologiskt brott

I en lite spretig artikel ger Ulrika Kärnborg en annorlunda bild av influenserna från 68-revolterna. Var det i själva verket revoltörerna som banade väg för marknadens nya övertag genom en nonkonform livsstil som öppnade för nya konsumtionsmönster?
Mycket möjligt.
Vanligare frågor som brukar ställas om detta berömda årtal är: Var det egentligen bara ett generationsuppror? Var det egentligen bara inskränkta studenter som krafsade lite på ytan? Var det egentligen bara tuppfäktning för skäggiga killar?

Vad det än var – egentligen – så kan det inte kallas bara. En serie händelser bland ett knippe sinsemellan olika ungdomskulturer skulle inte fyrtio år senare driva oss till ständiga tyckanden och omvärderingar, om de vore fullständigt försumbara.

Inte minst dess kritiker har bekräftat laddningen. Exempelvis den unge man i Fokus som ”hatar” hela 60-talet (jag bloggade om det 22 april, men det är för dumt för att släppa).
Min mormor hatade de självupplevda åren 1939-45, det ger ett annat perspektiv.
Ett annat exempel är den lektör på Bonniers som avfärdade mitt Europa-manus med orden ”författarinnan har varit med överallt och vet allting, hon stod på barrikaderna -68...” Löjligt nog medverkar jag själv knappast i boken, och där står inte ett ord om några barrikader och knappast om -68 heller. Lektören tog det för givet. Så stark är symboliken i detta årtal att det självklart antas behandlas i böcker om Europa, som lika självklart inte kan ges ut.
Att behandla litteratur på det viset borde vara åtalbart, men det är en annan sak.

Upprorsåren förorsakade ett trauma hos borgerligheten. Det var ett kortvarigt brott i hegemonin när borgarklassen inte självklart behärskade idéutbudet, när det fanns flera rum i överbyggnaden och problemformuleringsprivilegiet inte längre var just ett privilegium.
Det var då motoffensiven kom igång.
Nyliberalismens seger vilar inte enbart på nya konsumtionsmönster då avfälliga fyrtiotalister började tjäna pengar. Den drevs fram under målmedveten ideologisk kamp, till en början i regi av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson. Hans uppdrag var att agera mot så kallad vänstervridning, och det var under 1970-talet som opinionsbildningen blev en av de viktigaste uppgifterna för de svenska arbetsgivarna.
En mångmiljonsatsning var vad som behövdes på den tiden.

In med rasismen, alla har rätt!

Justitiekanslern JK konstaterar att det är fritt fram för rasistisk propaganda på skolor!
Detta anmärkningsvärda ställningstagande är vad JK kommer fram till när de granskar en skola i Köping som avvisat Nationaldemokraternas flygblad. JK väger skollagen mot yttrandefrihetslagen och kommer fram till att skolan inte har rätt att särbehandla någon. Alltså: den som vill kränka mänskliga rättigheter måste med hänsyn till objektiviteten få göra det, om någon tidigare har värnat dem (vilket är skolans uppdrag.

En märklig formulering lyder: ”Skolan är ingen allmän plats. Men det betyder inte att man får begränsa rätten att sprida tryckta budskap.” Jo, men det är väl precis det det gör? Om vi inte alltså inte befinner oss på allmän plats.

Det framgår inte om Nationaldemokraterna var utanför eller innanför gränsen, skolporten. Hittills har det varit praxis att dörren är avgörande. Skolgården är offentlig. Där kan till exempel journalister och forskare tränga sig på, fotografera identitetsskyddade och gömda barn eller fråga trettonåringar om de har analsex. Skolledningen kan bara snällt be dem att gå.
Men inuti skolan bestämmer rektor, och vi har levt i den tron att rektor avgör vem som ska bjudas in. Om JK menar allvar med att undantagslöst alla måste få använda sin yttrandefrihet just i skolan, då skäms jag för att vara skolledare - för då är jag inte längre skolledare utan en svängdörr på stormarknaden.

Jag fann nyheten i Dagens samhälle, men nätupplagan får du bara läsa om du kan logga in som prenumerant.

Helgfirande i Falun

Solidaritet för rättvisa!
Vi var mellan 50 och 60 personer som i Falun travade från Holmtorget till gamla Elverket. Dalarnas riksdagsledamot Lena Ohlsson talade om bland annat välfärden och kampanjen Fråga Folket. Hon påpekade med vilken brådska högern saboterar det som vi gemensamt byggt upp i samhället – de vet att de vrider makten ur händerna på oss även sedan vi återtagit den, eftersom det offentliga inte kan köpa tillbaka forna tillgångar.
Lena frågar sig också varför inte fler människor öppet visar sin vrede på gatorna, och sätter denna passivitet i samband med en kampanj som gav utdelning, det vill säga arbetsgivarnas målmedvetna satsning på egoismen som drog igång redan på 70-talet.

”Det var mamma som byggde landet” sjunger trubaduren för de vänsterpartister, syndikalister, trotskister, antirasister och antiimperialister som samlats mellan regnskurarna.

Om du haft så roligt på pubar och 1Maj-fester att du inte orkar läsa morgontidningen kan du ta del av ett spetsigt pre-referat hos Röd Press.

Budgetskoj

Det är synd om människorna. Men somliga är guskelov lättroade. ”Tvåtimmars arbetsdag, gratis glass till alla barn, gulliga rosa elefanter på moln som gör alla glada. Närå. Men något åt det hållet” är Ankersjös uppfattning om Vänsterpartiets budget.

Men om vårt syfte vore att göra alla glada (alla människor som Ankersjö räknar med, alltså) skulle vi förstås föreslå precis samma budget som Allians-regeringen. Då behövdes det inte väljas, röstas, krånglas och demokratiseras, utan då sutte vi alla och stirrade på den vårlikt blå himmelen och sade: Den enda vägen...

Men vägarna är många och alla tjänar inte på Vänsterpartiets politik. Inte heller gör den alla glada, även om Ankersjö käckt håller skenet uppe och i sin naivistiska yrsel rentav tycker vänstern är lite skojsam. Han menar att ”politiken vore tråkigare” utan oss, men tyvärr kan jag inte förmå mig till att återgälda komplimangen. Centern har inte varit rolig sedan Mp plockade deras bästa frågor. Och det verkar ju väljarna instämma i.

Kungen fyller år! Leve republiken!

Jag, en sopa

Detta är min arbetsplats. Sopor, klotter, glaskross och enstaka vådeld.

Det är här vi ska utforma omsorgen om människor och miljö.

Jag vet inte ens vem som är skyldig. Eller ansvarig.

Jag vet bara att skit skapar uppgivenhet.

Välfärd för folket behöver ett folk för välfärd

Välfärd och högre kvinnolöner... skulle man tro att inte en mänska kan vara emot. Och så är det tvärtom. Större delen av svenska folket har sagt nej till denna politik.
Men om man frågade större delen av svenska folket varför de säger ja till privata försäkringslösningar för de rika och fortsatt stigande manslöner skulle de antagligen se förvånade ut. De tänkte inte på att detta var vad de gjorde.

Här är ytterligare några förslag på vänsterpolitik som Lars Ohly gått ut med i samband med budgetarbetet i riksdagen:
- Utbyggnad av järnvägen
- Nya hyreslägenheter, 20000 om året
- Försök med klimattaxa, dvs gratis kollektivtrafik
- Bioenergi, miljöteknik och hållbar skogsutveckling
- Återställd a-kassa och höjda tak i sjukförsäkringen

När det gäller välfärden och den offentliga sektorn vill Vänsterpartiet se följande nya jobb:
+32000 i hälso- & sjukvård, +25000 i äldreomsorgen, + 13000 i handikappomsorgen, +10000 i fritidshemmen, +8000 i förskolan, +5000 i grundskolan, 1000 fler i elevhälsan och lika många genuspedagoger, +2000 socialarbetare.
Det skulle betyda en del för lillebror eller mormor.

Ett sätt av flera för att åstadkomma detta är att slopa taken för utgifter och iställer införa möjligheten till en investeringsbudget med längre avskrivningstider. Om någon tycker det låter ansvarslöst kan jag meddela att modellen med gott resultat har prövats inom hela näringslivet.

Slagord med måtta

Socialdemokratins främsta eller kanske enda satiriker Katrine Kielos drillar massorna i Första Maj-paroller. Med SSU-tupparna som framtida makthavare kommer vi inte inom överskådlig tid att slippa ifrån bruket av utrikiska fraser för att ge knorr, touch, spets och punch line. Exempelvis ”Naughty - but socialdemokrat”. Är det fortfarande så fantastiskt festligt att låta som alla andra?

En bekännelse som vi kan ha glädje av även inom vänstern är: ”Jag går i första majtåget för jag vill ha ordning och reda i svensk ekonomi!” Den kan utvecklas:
Jag är politiskt engagerad för att jag vill bibehålla status quo!
Jag demonstrerar för att saker och ting är bra som de är!
På barrikaderna för budgetbalansen!
Vilket påminner om en kamrat och fullmäktigeledamot som summerade det gångna årets framgångar med att det iallafall var VÅR FÖRTJÄNST att handlingarna numera kommer i tid före mötena...

Min favvo ur verkliga livet blir inte sämre för att den kan användas av både socialdemokrater och vänster ute på Järvafältet:
”Huka er borgare, darra och fly!
Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Med vackert väder på det, kan vi inte misslyckas.

Talanglösheten, Norén och lökskalning

Det kan bli så att ditt namn är viktigare än din talang, spår SvD ifråga om bokutgivning. Kära nån då, en sån överraskning. Sedan flera år har löpsedelsprofilerna när det värsta ståhejet kring deras pseudoprestationer avstannat landat i eftertankens kranka blekhet och ska då skriva en bok om sina betydelsefulla upplevelser.
Hur svårt kan det va? uttryckte någon av dem.

Nej, att skriva en bok sådär i allmänhet är inte särskilt svårt. Att skriva en roman, en diktsamling, en reseskildring, en biografi eller någon annan komposition av bärande tanke och konstnärligt uttryck, det är lite svårare. Det duger inte att förlänga ett hjärtligt julbrev eller kopiera sin almanacka. Och det svåraste av allt, det är att få boken utgiven.
Här kommer de så kallade profilerna billigt undan, till och med ekonomiskt fördelaktigt. Namnet är viktigare än talangen. De skriver, de trycks, de säljs, de tjänar pengar.
Vi andra betalar för utgivningen. Ty hårt arbete lönar sig inte.

Om vi går till Norén som är i besittning av både namn och talang, frågar jag mig om det han skrivit verkligen är en dagbok? En rak och djup skildring av en medelålders dramatikers medvetande, skrev någon kritiker. Det låter både vackert och intressant. Men det låter inte som en dagbok. De lösryckta citat jag sett gör det inte heller.
En dagbok är inte en skildring. Den är självanalys och självförbättring. Bli förbannad och kalla folk för råttpittar går an, men reflektionen är ett genrekrav. Varför ”han sa, hon sa, folket sa, följden blev” och hela långkatekesen.

Dagboksskrivande är i värsta fall ett tröstlöst malande om samma saker. I bästa fall är det som att skala lök: hinnorna faller, det svider, ögonen tåras men du ska vidare mot hjärta och essens.
Vad jag har förstått levde Norén ut ett litterärt experiment med sin förläggare. Det låter verkligen som ett roligt jobb som vem som helst kunde önska sig.
Vi andra får hålla oss till att skriva dagbok. Och gå tillrätta med oss själva, lika väl som med andra.

Anaïs Nin: ”I read my own diaries with great interest. Am I a narcissist? Then I read others’ diaries with great interest. What am I?”

Modern kunskap

”Högre kunskapsambitioner tycker jag är modernt”, säger Björklund på Aftonbladets chatt. Jojo, vackert så. Men det är urantikt gammalt. Vill man tidsfästa är det cirka 14 år. Så länge har gällande läroplan hävdat de fyra pelarna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.
Som svar på en annan fråga säger Björklund: ”Det är ingen mening med att enbart kunna rabbla huvudstäder eller årtal. Å andra sidan så utgör faktakunskaperna ett nät som man kan hänga upp förståelse och insikter på.” Detta börjar likna något! Mannen har inte förstått färdigheternas position och är ännu inte framme vid förtrogenhet, men han tar äntligen in förståelsen.

Märk väl att han gör det i en chatt. Inte i en departementsskrivelse.

I chatten diskuteras också ett "nytt" förslag om att det ska finnas sjuksköterskor och kuratorer i skolan. Antagligen finner Björklund även detta modernt, och det är fint när regeringen hänger på, när den inser att en god lärandemiljö inbegriper att man är någorlunda frisk och trygg.
Vänstern har i åratal har krävt mer personal och avfärdats som slösaktig och kunskapsfientlig. Uppenbarligen inte för att vi hade fel, utan för att vi är vänster.

Men är "modernt" verkligen ett uttryck att använda värdeladdat?

Forever ny

Märkligt att varje läroplan kallas för ”nya läroplanen” tills den utan att ha genomförts byts ut. ”Nya läroplanen” Lpo-94 är i år fjorton år och kan komma att ersättas med en plattitydiskt fyrkantig björklundsversion innan mandatet är slut.

Jag minns en kollega som berättade om en studiedag för många år sedan, när föreläsaren talade om den store italienske pedagogen Elgarotti och hans teorier. Lärarna åhörde och antecknade. Det var mycket bra. I slutet avslöjade föreläsaren att det inte fanns någon italiensk pedagog, att Elgarotti stavades Lgr-80 och var den läroplan de förväntades arbeta efter sedan något år tillbaka. Det var ju tur att de tyckte den var bra, åtminstone.


Jag undrar varför 94an, med sin värdegrund och avancerade kunskapssyn, aldrig slog an? För komplicerad? Ställde för stora krav?
Jag undrar också hur jag ska förhålla mig till en eventuell försämring. Som god demokrat fullfölja mina arbetsuppgifter, eller göra som de konservativa alltid har klarat sig undan med - att stillsamt strunta i beslut jag ogillar.

Politikens psykopatologi

Ett fult men vanligt knep i politisk debatt är att anklaga motståndaren för någon form av insufficiens, istället för att bemöta hennes åsikter. Det orode mig ett tag att detta var vad jag gjorde när jag sa att fenomenet -68 blev ett trauma för borgerligheten. Men nej, jag tror att det verkligen var ett trauma, i samma mån som det kan sägas att kärnkraftsfolkomröstningen blev ett trauma för vänstern.

Det finns verkliga svaga punkter. Och det finns misstänkliggöranden. Till exempel att insistera på att den som tycker annorlunda är rädd.

Under Nej till EU-kampanjen drogs vi med det dagligen drogs med. ”Ni är rädda för förändring!” sa etablerade herrar på väg mellan repetitiva möten med verserade portföljbärare – sa till förortsbor som inte vet om bilen, lekparken eller ens bostaden finns kvar imorgon, som väntar på nya inflyttare och nya nedskärningar, som inte är rädda för förändringar, utan för försämringar. De som vanns över i folkomröstningen var tuffingarna som hoppades på samma mynt och samma pass och samma kedjebutiker över en hel konform kontinent. Spännande projekt hette det.

Idag heter det att...
Flickor är rädda för teknik och hierarkier. Pojkar har inget större intresse av lyrik och intimitet.
Pedagoger för yngre barn är rädda för att sätta betyg. Pedagoger för äldre barn tar ansvaret och vågar sätta ned foten.
Vänstern är rädd för marknaden och vill bara ängsligt klamra sig fast vid urgamla krav. Högern tänker nytt och har flera spännande vinstgivande metoder att prova.

Det finns orsaker till motstånd som inte har med rädsla att göra.
Det finns reella orsaker att vara rädd.
Det finns gamla krav som aldrig prövats. Demokratisk ekonomi, till exempel.

Borgerligheten är säkert rädd för att prova. Men orsaken till deras motstånd är en intressekonflikt.
Att medge det tycker jag är den respekt en motståndare är värd.

Att yttra sig om kön

Nyheter från DN...
En utredning har kartlagt den könsdiskriminerande reklamen och föreslagit åtgärder. Lagstiftning var ett av förslagen. Men regeringen låter utredningen gå i sopen. Förbud mot könsdiskriminerande reklam kan tänkas strida mot yttrande- och tryckfrihet.

Det gläder mig att regeringen vårdar sig om våra grundlagsfästa friheter. Jag önskar att de gjorde det oftare. Att de utredde och sopade och donade med varje lojalitetskrav, varje avlyssningsattack, varje interkommunal bevakningsstyrka och kameral övervakare. Men medborgarna vill de gärna hålla efter. Motborgarna, i synnerhet. Så att vi inte börjar terrorisera. Reklamen däremot måste få fortsätta sin oinskränkta skogsslakt med sexistiska illuminationer och pedofilanstrukten flört.

”Så vinner vi inte slaget om jämställdheten” säger Sabuni angående en eventuellt ineffektiv lagstiftning. Det har hon nog rätt i, även om utgångspunkten är ruskig; att lag mot kommers är i underläge från början. Men förslaget kanske inte alls var så särskilt bra. Då kvarstår frågan hur Sabuni tänker vinna det så kallade slaget?

Ont om tebjudningar

I högt uppskruvat tonläge oroar sig Joakim Nilsson över det högt uppskruvade tonläget i integrationsdeabtten. Han uppfattar det som låsta positioner mellan en radikal vänster och en liberal höger, och verkar lite förvånad över detta eftersom det råder politisk enighet om att bekämpa rasismen.

Då har Nilsson inte observerat att polerna består av dem som identifierat rasismen som en stark struktur inom samhället, och dem som betraktar rasismen som udda idéer hos enskilda personer. Representanter för båda ståndpunkterna finns inom alla partier, även om borgerligheten alltid föredragit att se individer istället för strukturer.

Dessa olika rasism-uppfattningar leder självfallet till olika uppfattningar om hur rasismen bäst bekämpas. Till exempel:
- sociala reformer och generell välfärd
- upplysningskampanjer
- solidaritetsarbete och nätverk
- rättighetslagar och juridisk prövning
- ideologisk kamp för avslöjande och synliggörande
- stopp för rasistisk aktivitet
- språk- och medborgarskapstest

Med mera. Också här skiljer sig uppfattningarna inom partierna, men återigen betonar socialisterna det generella och liberalerna det individuella. Nilsson är nog ganska ensam om att låta sig överraskas av detta.
Men han lyckas utmåla allianser och attacker inom ett forskarnätverk till en aggressiv drabbning mellan höger och vänster. Detta skulle vara obegripligt, om det inte vore så enkelt som att det passar Nilsson. Annars funnes ingen orsak att lägga sig i vad medlemmarna i Antirasistiska akademin säger om och till varandra om och till andra.

”Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera” skriver Nilsson, som måhända önskar en antirasism som vårdar språket och vädjar till allas bästa. Dock är hans egen artikel ytterligare ett exempel på dartspel med invektiv. Eller med Esbatis ord: ”Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ’hänt något med tonen’, ja”. Oavsett vad vi kämpar om, är det ingen tebjudning.

Nilsson når en höjdpunkt av apolitisk ovederhäftighet på snyftgränsen i det han sammanfattar: ”Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt...”

Min fråga - obs! varning för vänsterdemagogi: Vilka fora - var - har någonsin varit tillgängliga för den breda allmänheten?
Mitt svar: Jo mejlnätverk. Det finns femtielva stycken som tar upp rasism och antirasism. Med eller utan vårdat språk och politiskt syfte.
Ska vi recensera alla? Eller diskutera åtgärder för att bekämpa rasismen? (som vi var så rörande eniga om) Eller ska vi dricka te?

Fokus spyr

Någon Engström var i senaste Fokus fullständigt ifrån sig över 60-talet. Han anser sig hjärntvättad av ett decennium - men tror att revolution innebär att omfamna träd, klä av sig naken och röka brass.

Denna hysteri är bara ett symtom på traumat som skapades hos borgerligheten under de få år då radikalismen fick fäste inom media och högskolor. SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, svor på att detta tillfälliga glapp i hegemonin aldrig finge uppstå igen.

De lyckades tämligen väl med sin strategiskt-ideologiska motattack. Därför är det rätt fantastiskt att de där åren runt -68 upplevdes som så förfärliga att de aldrig kan spys upp tillräckligt.

”Underdånigt, unket och bakåtsträvande” skriver Engström.
Likaledes!

Krämarmentalitet

Pedagogisk diskussion om entreprenöriellt lärande. Hur det ska se ut i klassrummen när eleverna efter projektandet blir företagsamma, aktiva, kreativa och kommer med egna idéer. ”Ha, förr kallade vi det demokrati”, anmärker jag surt, och de andra skrattar till och ser ut som ja-tänk-alla-dessa-projekt. Vilket givetvis inte var vad jag menade.

Eftersom alltför många ser utbildning som ett drygt decennielångt experiment, eller å andra sidan som ett instrument att kalibrera med forskningsstatistik och/eller politisk maktutövning, blir det platt fall av försök att belysa den ideologiernas kamp som utkämpas där.

Barn kan tränas till vissa goda egenskaper som till exempel handlingskraft, men skulle det inte spela någon roll om det är entreprenörskap eller demokrati som är målet?

En betydelsefull skillnad är den mellan individ och kollektv. Entreprenör är du för dig själv, demokrat för alla. Idag ska skolan ge barnen stöd i att förverkliga sin privata lyckodröm. Igår ville vi ge verktygen för gemensam aktion till allas bästa. Att svenskt näringsliv är pådrivande bakom agendabytet är inte förvånande. Men om vänstern anser det ointressant kommer det som en obehaglig överraskning.
”Det är bara skola. Det är bara idéer. Det är bara ett projekt.” Javisst. Med barn inuti.

Man trivs

”Vantrivsel i kulturen!” rubricerar Jesper Weithz ett inlägg där han skildrar fenomenet vit-kille-trivsel; ”den på ytan oproblematiska stämningen som sprids när trygga mellanskiktsmän är tillsammans”.
Vem känner inte igen dem, homosocialitetens obesvärade ockupationer från kassan på Clas Ohlsson till departementsborden.

Såhär gör pojkarna var dom står, och var dom sitter och var dom går. Det är småsaker, sådant som ingen rår för.
På detta förväntningen att vi andra ska le och uppmuntra att 84 procent av taletiden just kvackades bort i självbelåtenhet. Det är inte en småsak.

Det går att beskriva hur många gånger som helst. Dessvärre utan att de närmast berörda får det blekaste hum om vad det handlar om. Bristande objektiveringsförmåga är antagligen trivselhöjande.
Min beskrivning löd:

Angående jämställdheten
Den partiella dövheten projekterades
i mälden av rågummi, kalvläder och vinyl
hår på anklarna
gabardinflikens knyck runt korridorhörnet
armbandsurets vinkel mot kaffeautomaten
Knastrande radioröster
forslas uppåt i skugglösa cylindrar
glashusen fylls av erigerat patrask,
vita ansikten, stelkrampsbakterier
Öronlösa broilers mals ut
genom rekryteringsförfarandenas
obefläckade avlelse

ur Möjligt land, -01

Stjärnsund III

Stjärnsund ligger långt bort, skrev Trollhare, förundrad av nyheternas kvicka omloppstid.

Under några dagar toppades bloggosfärens länklistor av det stillsamma bruket Stjärnsund.
När barnamördaren bekände minskade angelägenheten.
Utom i Gävle-Dalas gränstrakter,.
Gott så. Ett mord angår familj, släkt, vänner och grannar. Ingen annan.
Vi andra blir berörda och tar åt oss ändå, av olika privata anledningar.

Jag tar åt mig ifråga om platsen, den vackra och lyckliga.
Jag skriver för tredje gången om Stjärnsund, därför att jag vill skriva om det vackra och lyckliga.
Jag vill skriva om det vackra och lyckliga, därför att det är bräckligt och sårat.

Stjärnsund ligger inte långt bort.
Det bräckliga och sårade ligger aldrig långt bort.

Det är inte nödvändigt att bry sig om varje plats i Gävle-Dalas gränstrakter.
Du ska bry dig om det bräckliga vackra, den sårade lyckan.
Du ska göra något åt det, allt som du kan vidröra.

Det andra finns ändå.

Stjärnsund II

Stjärnsund, ett gammalt bruk med stolt historia och aktiv nutid.

Ett tämligen gott bruk, där patron uppmuntrade läskunnighet och gärna delade ut julgåvor. Där var järnhantering och valsverk, den tekniska utvecklingen kom via Polhem. Transporter gick via sjösystemen, senare med ångtåg. Klocktillverkningen startade redan på Polhems tid och utförs fortfarande på hantverksvis.

En idyll med lindalléer, en vildvuxen engelsk park, fårbete. En övergiven järnvägsstation, murar av slaggsten. Liten enkel kyrka, skogiga sluttningar ned mot vattnet. De vita herrgårdsbyggnaderna rymmer sin egen förbannelse i de kvarblivna kryckorna på vinden.

Under ettpar decennier var bruket nedgånget och drabbat av handlingsförlamning. Skolan stängde, kiosken sålde solblekt lakrits, det gick inte att hålla Konsum vid liv. Simskolan fanns förstås, vid långbryggan ute vid Björknäbba, och någon danskväll i Folkets hus. Men det var segt och sömnigt. Man kunde stå och spotta i forsen. På sin höjd.

Sedan tog företagsamheten och nyandligheten vid. Datorföretag, ekologi, mode och kristaller. Framgångsrik kursgård, lanthandel med spel och bangolf. Herrgården är museum (de berättar mer om förbannelsen!), det finns kafé och souvenirbod. Skolan fungerar utmärkt, och anslagstavlan upplyser om föreningslivet, om dans- teater- och filmkvällar. Och simskolan finns förstås kvar i sjön Grycken, den vilda steniga lynniga.

En så vacker och lycklig plats det var.
Tills helt nyligen.

Stjärnsund

Idag visar jag bara några bilder från Stjärnsund.

Tänker på vad en granne sa:
Det var en så vacker och lycklig plats.

Gör politiken bra!

Hur ska man göra politiken bra då? frågade en tonåring angående flyktingmottagande och introduktion. Med sund skepsis har han observerat att de stora partierna säger samma sak fast med olika ord.

Det tyckte även vänsterpartisten Kalle Larsson i ett anförande i riksdagen. De stora partierna låter, när det gäller människosyn, lite grann som Bill och Bull: ”Vi måste stimulera, säger Bill. Incitament, säger Bull. Vi måste se till att de flyttar dit vi vill, säger Bill. Integrerar sig, säger Bull.”

Men att kräva av flyktingarna att de ska bo på vissa platser, annars blir det inga pengar, är ungefär som att samla ihop landets socialbidragstagare och sortera ut dem för att de ska skaffa jobb. Och om man kräver att den som fått uppehållstillstånd ska vänta i åratal på sin familj om han inte har arbete och bostad, kan man med samma logik omhänderta barn till arbetslösa för att ge föräldrarna incitament till jobbsökeri.

Detta är inte arbetslinjen, det är utpressningslinjen.

Men tonåringens fråga var: Hur ska man göra politiken bra då? Jag fortsätter att bygga på Kalle Larssons ord för hur vi definierar problemen och åtgärdar dem:

Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar. Tvärtom avvisas människor till land i krig eller till platser där de förföljs och torteras. Problemet är inte heller att vissa kommuner tar emot för många, utan att andra kommuner som tar emot få eler inga alls. FN:s flyktingkonvention som vi undertecknat är ett nationellt ansvar.
Ett problem är trångboddhet. Bygg då lägenheter! Ett annat problem är usla boendeförhållanden. Renovera då husen! Vänsterpartiet har föreslagit byggande av tiotusentals nya lägenheter per år, och renovering av samtliga bostäder i miljonprogramsområdena. Ett mycket stort problem är arbetslöshet. Anställ då människor! Vänsterpartiet har en politik även för det. Och är problemet skolan, se då till att utbildade lärare och förskollärare förbättrar möjligheterna för unga människor och barn att skaffa kunskaper och sociala
färdigheter!

Allians-regeringen gör motsatsen. Säljer ut hyreslägenheter, tar bort arbetsmarknadsutbildningar, tillåter vinstdrivande privatskolor som ibland är religiösa. Istället för att ge människor förutsättningar att skapa ett värdigt liv gödslar man segregationen. Och när de det gäller hårdare krav, säger Kalle Larsson:

”Vi ska ställa gemensamma krav på människor, oberoende av vilken bakgrund de har. Inte välja krav utifrån etnisk bakgrund.”

Hela riksdagsdebatten finns här.

Det våras för Grupp 8

Grupp 8 jubilerar. I fyrtio år har den svenska feminismen kunnat göra avstamp i denna beundransvärda, bespottade grupp. Företeelser som idag är självklara, som aborträtten, smärtfri förlossning, gratis förskola och rätten att själv beskattas fanns inte år 1968. Inte heller kvinnojourer att söka skydd på för misshandlade hustrur som betraktades som medskyldiga till ”familjeproblemet”. Grupp 8 var en viktig del av rörelsen för dessa reformer, och jubiléet firas på ABF-huset i Stockholm måndag 28 april kl 18.

När Vänsterpartiet för drygt tio år sedan skulle skriva in feminismen i partiprogrammet fanns det förskräckta kritiker som ville undvika att blandas ihop med ”grupp 8-kärringar”. Dessa vanligen utåtriktade och verbala kvinnor hade oförtjänt kommit att utmålas som grinfior klädda i disktrasor. Men en ung man gick upp i talarstolen och sa att han ÄLSKAR grupp-8-kärringar (tack vare de landvinningar som underlättat hans barndom) vilket skapade närmast sensation, och vi glamourfeminister satt längst bak och hade bara roligt åt den bisarra idén att vi skulle vara tråkiga och fula.

En insidesskildring av kampåren finns i Gunilla Thorgrens bok Grupp 8 och jag. Boken är lite seg och en aning kokett, men det närmaste vi idag kan komma för att få veta hur det verkligen var. Det är värt att minnas!

Möt feministvåren på ABF Stockholm!

Världens huvudstad

I en understreckare skriver Kåreland om Paris som världens huvudstad... på 1800-talet. Jag har med beklagande upptäckt att dagens Paris har blivit konformt eu-utslätat – men visst hängde väl metropolen med en bra bit in på 1900-talet? Brassaïs Paris, och Nin&Millers, var fortfarande ett kulturens hjärta.

Men Kåreland skriver (med utgångspunkt i en bok av Munier) om staden som romanhjälte, och gör det alldeles utmärkt. Här ligger tyngdpunkten på de stora författarna – inte på bildkonstnärerna vars betydelse vanligen brukar poängteras, utan på romanförfattare som Balzac och Zola som gav huvudrollen åt staden och dess förändringar.

Som både centrum och brytpunkt finns Haussmanns brutala omdaning då Paris’ medeltida gränder ersattes med grands boulevards. Detta är särskilt värt att uppmärksamma idag när Paris’ särprägel i stort sett är 1800-talets arkitektur. Enstaka kattpissgränder har glömts kvar som något både historiskt och exotiskt, men stadens omisskänneliga skönhet vilar på en genomtänkt estetik – och jag bara önskar att vi en dag kan säga detsamma om Stockholms cityomvandling hundra år senare.

Kåreland-Munier nämner de stora upproren, rörelserna av fattiga och rika mellan stadsdelarna, transporterna och kommersen. Ändå finns givetvis mycket sociologiskt stoff att addera. Exposén slutar vid förra sekelskiftet, därför nämns inte turismen som i Paris kanske haft större identitetsbekräftande betydelse än någon annanstans.

”Ingen annan stad kom under 1900-talet att ersätta Paris” säger Munier. Jo, Paris, invänder jag, och sedan New York.
”Ingen annan stad någonsin har haft denna status som världshuvudstad.” Jo, Rom hade det vid förrförra millennieskiftet.

Stadsutveckling, stadskultur. Samverkan av ekonomi-konst-makt-drömmar.
Visst är det fascinerande.

Fråga folket!

I en debattartikel på SVT-opinion skriver min bloggkamrat Hanna en hel del kloka saker. Det handlar om Lissabonfördraget, eller förslaget till grundlag för EU.

Fråga folket! Två orsaker till att bland annat det franska folket röstade nej var risken för maktöverföring samt osäkerhet om arbetsmarknadens villkor. Ännu en orsak var att konstitutionen befäster att marknadsliberalismens fria rörlighet för varor och tjänster går före sociala hänsyn.
Vad svenskarna tycker vet vi inte, för vi har inte fått rösta alls, och kommer inte att få göra det heller om vi inte ser till att säga ifrån.

Vill du ha grundlagsfäst högerpolitik? Eller, för den delen, grundlagsfäst vänsterpolitik om någon skulle få för sig att föreslå det?

Vänsterpartiet har just avslutat sin kampanj med videohälsningar, men du kan ta del av dem här. Bloggar om Fråga folket finns här. Desssutom är Fråga folket en intressegrupp på fejsboken.

Mörklagt på DN

Jag tänkte först inte kommentera mörkläggningsdraperiet på DN debatt. Andra kan siffror bättre än jag. Men jag blev något bragt ur fattningen av att läsa: ”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.” Man kan spekulera i motiv, humör och anda hos den som skriver så. Men än mer undra över motivet för publicering.

Och än en gång, varför komma dragande med ”politiskt korrekt” när din motståndare eventuellt är korrekt, heltenkelt.

Giftgrodan skriver om när en chef inom socialtjänsten sa: ”vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick”, vilket han kallar eftergivet och förstående – istället för att anmäla chefen för diskriminering. Han återger också hur en ansvarig för tevenyheterna sa ”det ska vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven” – ett rasistiskt anstruket offertänkande som giftgrodan kallar för att mörka verkligheten. Hans uppfattning om en väl belyst verklighet tycks vara att invandrare skildras som förövare istället för offer.

Poängen i hans svada är att journalistkollegerna är fega som inte läser Migrationsverkets statistik. Den som visar, exempelvis, att åtta av tio får uppehållstillstånd av annat än flyktingskäl. Det är sannerligen ingenting att vara stolt över att asyllagstiftningen ser ut såsom den gör, så att du helst ska ha med dig dödsattesten för att bevisa ett hot.

Att få stanna av humanitära skäl är inte att smita in, utan ett slags tröstpris efter lång och hård behandling.

Låt oss avsluta eländet med ett rågarv åt en kommentar i bloggosfären:
”Det mörkläggs så in i helvete det vet alla om”

Med samma logik vågar jag påstå att osynliga änglar skyddar vårt förnuft, och vi är så förnuftiga att vi inte ser dem...

Satir och smicker

Jag gillar faktiskt Gudmundsons ledare om Vänsterpartiet. Efter en seg pressträff när endast den förbaskade fildelningen väckte intresse har Gudmundson kokat ihop en rätt uppspelt satir. Inget fantasilöst tjafs om avlägsna diktaturer utan en fin karikatyr på hur vi inom vänstern försöker förhålla oss till förtryckarsystemen - utan fyrkantsmarxism och utan intersektionalism, och då är det inte så enkelt.
Gudmundson föreställer sig hur vi yrvaket upptäcker det ena problemet efter det andra och ”präntar ned några paragrafer” att addera till de föregående. Visserligen var det längesedan vi slutade ”värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper”, men misstanken att vi av ren utmattning skulle landa i sådana formuleringar finns kvar.

Gudmundson tror sig också ha upptäckt att kärnan i partiet är benhårt socialistisk. Det hoppas jag min själ! - tills vidare tar vi det som en komplimang.

Kvalitetsutbildning kostar

En utredning om dansarutbildningen har tillsatts av utbildningsdepartementet. Kvaliteten på Riddarfjärdsskolan är för låg, dansarna håller inte internationell standard. Chefen för baletten på Operan, Madeleine Onne, vill vanligen inte anställa avgångseleverna.
En förklaring till detta är att alla som studerar på skolan faktiskt inte har den talang eller tekniska skicklighet som krävs. När det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande måste fyller man på i leden med mindre kvalificerade.

Björklunds kommentar är att man måste gallra fler. Så urbota symptomatiskt.
Briljansen hos dem som går kvar förstärks inte av att några måste sluta! Det handlar rimligen om att in färre. Driva en liten skola med ett fåtal platser för dem som har en så god underbyggnad att de kan tänkas platsa i eliten. Men en gymnasiebudget går inte ihop med så små klasser och många pedagoger.

Å ena sidan kanske en internationellt högklassig dansarutbildning inte behövs? Kungliga baletten kan rekrytera utomlands och avgångseleverna kan söka jobb i mindre kompanier världen över. Å andra sidan ligger en stor del av ett balettkompanis karaktär i att man har en bra lokalt förankrad utbildning. Därför kan en utredning vara på sin plats - om den granskar det pengsystem som leder till industritänkande och massproduktion.

Stort lyft, eller tungt

Betygsliknande tester stort lyft för nioåringar – så lyder rubriken på en S- & M-gemensam artikel om fördelarna med att testa barn. Innehållet är sedan inte lika ruskigt barnafrämmande som det låter, utan går i stort sett ut på att pedagogerna i Haninge inte kunde vare sig bedöma barnens kunskaper eller göra något åt dem utan skriftliga prov, varför ledningen såg till att skaffa sådana.

Det är ett betyg på hur undervisningen bedrivits, om inte annat. Proven är ett sätt att mäta skolans och lärarnas insatser, säger artikeln, och det ligger mycket i det. Så varför inte göra något åt det. Testa personalen!

Rubrik: Regelbunden yrkesprövning stort lyft för fyrtiosjuåringar!

Nu orkar jag inte med er mer. Har jobbat med att implementera allians-reformen med betygsliknande omdömen på små barn. Häpp!

Förbryllad av myggor

Har tillbringat några frustrerande timmar med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Förstod aldrig vem som var vem.

Vad är det författaren vill? Djärvt, ja i en viss bemärkelse är det djärvt att ge röst åt en så osympatisk, ointressant jag-person som har samma namn, yrke och utseende som författaren själv; en inverterad narcissism. Men varför, om det inte är den meningslösa, grandiosa gesten som lockar?

Ändå förefaller Lundgren övertygad om att hon driver en idé, att boken har ett syfte. Hon upprepar att hennes slutsatser är ”politiska” – men bara i så måtto att det privata är politiskt, för att krossa patriarkatet innebär för Lundgren att ropa skällsord åt varje karl som betett sig otrevligt, och med vänster menar hon kvinnoföraktande mediamänniskor som lever biodynamiskt. Hon är inte i närheten av politik.

En subjektivt kåserande skildring av en indignerad flanör skulle föralldel också gå an. Men inte när boken är tradigt och inskränkt skriven med futiliteterna staplade. Meningen ”Avskedsmiddag med Tomas” får gå som helt stycke. En längre dialogtext handlar om att jaget fick ett sms med fel nummer. Inget man vill veta mer om.

Men kom till sak! Hur är det med bokens höjdpunkt - skvallret? Jo det var skoj bitvis. Men som existensberättigande för utgivning är det för tunt.

Mer om Myggor och tigrar

Fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet

I läroplanen beskrivs kunskapens fyra former: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. När jag runt 1994 arbetade med implementation, som det heter, det vill säga när jag förklarade för personalen hur vi skulle arbeta,använde jag liknelsen kunskapens hus. Huset vilar på fyra pelare: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. Om en pelare brister, lutar huset oroväckande. Jag hade också en liten förstukvist som hette förförståelse, en portnyckel som kanske var läskunnighet, och perspektivfönster utåt som kunde öppnas vid behov: historiskt perspektiv, ekologiskt perspektiv, osv.

På seminariet i förra veckan fick jag träffa Ingrid Carlgren, under 90-talet rektor för Lärarhögskolan och läroplansutredare. Det var hon som kom på benämningen för de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. (Nu begagnar jag repetitionens metodik!) Sammanfattningen är utomordentlig. Ingen del går att kringgå utan att kunskapsbygget rasar. När jag gav min uppskattning till Carlgren för detta sätt att beskriva kunskap, en beskrivning som jag använt i femton år, konstaterade hon lite förbryllat att javisst var det väl bra, men så konstigt att det aldrig slog igenom.

Javisst är det väl konstigt. Sedan 1994 har läroplanen systematiskt undergrävts genom förtal. De som ville sabotera grundskolan har jobbat med monoman ihärdighet på att skaffa sig monopol på något de kallar kunskap. Utan att kunna göra annat än hänvisa till hur det ”var förr”, utan intresse för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.

Kamrater politiker och kolleger pedagoger, hjälps åt att återupprätta en skola för bildning medan tid är!

Han har rätt

Bästa formulering om Forum för levande historia kommer från Ola Larsmo:
”- - - en klumpighet från alliansregeringens sida /var/ när man plötsligt förändrade /uppdraget/ från att uppmärksamma brott mot mänskligheten till ideologikritik. I det ursprungliga direktivet från 2001 står nämligen att ’forumets uppdrag skall vara att främja arbete med, diskussion om och reflexion över demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden utifrån historiska perspektiv med utgångspunkt i Förintelsen’. Där stod ingenting om vilka ideologier man skulle vara emot - utan vilka värden som skulle försvaras.”

Nödvändigt villkor, tillräckligt villkor, brukar man säga i filosofin. Det vill säga, nu räcker det med snack.

Ideologi & akademi

Även jag har läst historikeruppropet och står på deras sida. Med viss bestörtning har jag också tagit del av diverse bloggkolleger som omedelbart tar uppropet som ett tecken på att universiteten blivit diktaturkramare och att kommunister gillar folkmord.

Hur dum får man va. Hur fel kan man läsa. Hur trött vill jag bli.

Bara ett (1) påpekande: På flera ställen läste jag att ”ingen” var kritisk mot Forum när de upplyste om nazismen. Detta är fel. Vänsterpartiet krävde på tidigt stadium dess nedläggning, med motivet att staten inte ska bedriva historieforskning eller opinionsbildning.

Jag var emot det kravet då, men har svängt. Ett institut av denna typ blandar ihop ideologi och akademi och bidrar till att snedvrida debatten, hur goda avsikterna än var. Istället borde universiteten få tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften (utåtriktat arbete), så att de förmår ta hand om folkupplysningen.

Kunskapsarbete

Centrum för marxistiska studier och ABF anordnade skoldebatt med två forskare i pedagogik och två vänsterpolitiker, en S och en V. Med tanke dels på den enorma respons som skolfrågor alltid väcker, dels på den vedertagna uppfattningen att vänstern struntar i dem, var det konstigt att deltagarna inte var fler.

Det stod snart klart att det finns betydande skillnader mellan olika syn på kunskap och olika syn på lärande, men också en skillnad i hur hög grad man vill betona kunskapen respektive lärandet. Skillnaderna behöver inte vara ideologiska på en höger-vänsterskala. Ändå har kunskap blivit ett intrikat ideologiskt inflätat begrepp, sa forskaren Ingrid Carlgren, som efterlyste en nedtoning av metodfrågorna och problematisering av kunskapsbegreppet. Kunskap kan inte vara detsamma i alla tider och situationer.

Forskaren Lennar Grosin påpekade att det bevisade sambandet mellan lågutbildade föräldrar och skolmisslyckande på inget vis uttrycker ett orsak-verkan-förhållande. Den orsak forskarna isolerat ligger i förväntningarna. Som också teveserien 9A visade kan höga förväntningar ge helt nya förutsättningar.

Detta sagt, låter det egendomligt i mina öron att stå och tala om allt som arbetarbarnen inte klarar, allt de måste kompenseras för. Ständigt detta bristtänkande. Invandrarbarn saknar språk, arbetarbarn saknar hyfs, flickor saknar penis.

Höga förväntningar kan ge det vi behöver: Fakta, förståelse, färdighet, förtrogenhet.
"Kunskap, insikt, frigörelse" skrev min ungdoms guru Paolo Freire.
"Kunskap, bildning, arbete" ligger närmare den mer bekante Celestin Freinet.
Vi kommer ingenvart förutan det.

Välkommen till alla vi gillar

Århundradets immigrationsreform är på väg. Åtminstone om man får tro Alliansen, uppbackad av de gröna lustigkurrarna som tycks tro att det handlar om gränslöshet. Härmed öppnas för fri rörlighet, arbetskraftsinvandring och mindre regler!

Låter som om vi öppnat upp för fri bosättning, allra minst. Som om vi struntade i krångliga asylregler och sa välkommen! Så som det skulle kunna vara i den bästa av världar, men inte i denhär.

Så var det inte heller ett särdeles gränslöst förslag. Det handlar bara om att ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra."

”En rädsla för konkurrens från utländsk arbetskraft har stått i vägen för öppnare regler” säger Billström&Valtersson i artikeln. Tänk att så fort man inte är överens med näringslivet ska man bli beskylld för att vara rädd!

När det handlar om utsugning av utlänningar och pressade löner skulle det finnas anledning att vara rädd, om man inte vore så förbannad. Men i dethär fallet verkar det mer vara en fråga om import av min polares polare, ett efterliknande av den kanadensiska brain-drain-modellen, eller helt enkelt det att - ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra”. Inte arbetsförmedlingen!

Frågan är om det är så rasande många som absolut vill dra iväg och jobba i Sverige, av alla ställen. De som redan är här, däremot, skulle gärna ta sin chans.

Ett stort steg framåt

Så skrev vi ett partiprogram... iallafall stora stycken av ett, när vi besvarade vänstermedlemmarnas förslag under orgier av automatkaffe medan den första vårhelgen förflöt oss förutan.

Av allt vi diskuterade men inte gjorde kan jag nämna...
- att stryka patriarkatet så vi är av med det
- att principiellt fastslå vilka djur som är söta
- att avfärda socialismen som en detaljfråga
eller
- att värna det sista vilda beståndet av frigående programkommissionärer

För flera år sedan funderade vi på arbetsnamn till nuvarande partiprogram. Ett av våra mer ödmjuka förslag var: ”Ett stort steg framåt är bra, men ett litet steg bakåt är inte dåligt det heller!” I den diskussionen fick jag min politiska inställning beskriven som:
- Det är hon som vill säga till arbetarklassen att skärpa sig!

Ja - och då kan ett partiprogram vara till viss hjälp.

Hej alla du

Hej alla du -
så sa Robert Broberg på 70-talet. Det var jönsigt, vilket ingick i hans roll. Det kommer för mig ibland, eftersom jag allt oftare blit tilltalad med ”ni” av tjänstvilliga ungdomar i butiker eller per telefon. De små liven tror att det är extra artigt. Men sedan snart fyrtio år är korrekt tilltal på svenska ”du”. Den som vill bjuda på extra vänlighet får lägga det i tonfallet.
Teoretiskt sett vore det finaste av allt att säga ”ers majestät” eller ”O Gud”. Men det är inte korrekt, och därmed löjligt överallt utom i sitt sammanhang. Detsamma gäller tilltalet ”ni”, när det inte avser flera personer.
Jag betvivlar inte att barnen hyser goda avsikter. Arg blir jag inte förrän de säger att det är svårt att veta vilket uttryck som är det riktiga. Hur kan det vara svårt? Vem har fått dem att tro det? Mormor på Östermalm? som förstås är språkvårdare till professionen?
Nä sluta jönsa. Nu genast.
Hej då alla ni.

Socialistisk skoldebatt

Senaste numret av Socialistisk debatt (som numreras 3-4/07) är tjockt och läsvärt. Inte enbart därför att jag har skrivit i det förstås, utan därför att det handlar om rätten till kunskap och därmed lyfter en fråga som många anser att vänstern har misslyckats med.
Det behövs, som baksidestexten säger, kunskap för att diskutera kunskap.

Ett citat ur förordet: ”Bildningsdebatten rör sig mellan två poler: nyttorationalitet och värderationalitet. - - - En skola som inte är till konkret nytta för samhälle och individ förlorar sitt syfte, men det gör också en skola som inte ser till de större bildningsvärdena.”

När hörde du senast en borgare lyfta frågor om skolans syfte, om bildningsvärden? Skribenterna som kommer till tals i den socialistiska debatten är inte överens - då vore det ingen debatt. Men vi vägrar att nyttja slagträt antingen-eller. Bildning handlar om att se fler saker samtidigt och sålunda skaffa sig ett omdöme. Till exempel genom att tillvarata det bästa hos stora pedagoger i historien, såsom Piaget eller Vygotskij.

De borgerliga anses ha monopol på skolfrågan, eller till och med på kunskap. Men när hörde du dem senast anföra skolforskning, vare sig historisk eller modern, som stöd för sina krav? När ville de lägga tyngdpunkten på det kompetenta barnet, den sociala lärandesituationen, eller för den delen Barnkonventionen?
Nej, de talar om hur de tror att det var förr. Eller om vad alla tycker. Eller vad de flesta föräldrar vill ha. Sammanfattningsvis, om hur de tror att de flesta föräldrar hade det förr. Säga vad man vill, men välunderbyggt kan det inte kallas. Och vänstern har inte heller varit på offensiven utan ofta ställt upp på den socialdemokratiska kompensatoriska skolan. Det är lite av den skadan som Socialistisk debatt nu försöker reparera.

Lösnummer ska finnas att köpa hos www.redplanet.se

Om dom inte håller med, är det inte kunskap!

Ska aldrig mer berömma SvD, för nu går dom in för att reta mig! Dagens brännpunktare är en uppvisning i kunskapsförakt från moderatpolitikern Naess. Han bemöter Scherp, docent i pedagogik, genom att först och främst ifrågasätta om det verkligen är forskning Scherp håller på med (”gör anspråk på att...” eller ”utövarna må kalla det vetenskap...”). Sen påpekar Naess att det är svårt att mäta och utvärdera Scherps forskningsresultat (vilket verkligen ingen har förväntat sig att Naess ska behöva göra). Slutligen klämmer han till med att den som inte delar Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser (vilket får mig att undra hur Naess förhåller sig till relativitetsteorin?)
De goda ledstjärnorna för Naess är sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet. (Ja, vi hör ju hur långt han kommit med ödmjukheten.) Dessa tre vill han applicera på – utvärdering av forskningsresultat!
I sin iver att försvara alliansens skolpolitik har Naess avskaffat forskningen utan att märka det själv. Med såna vänner behöver Björklund inte sina fiender.

Dumskallar i bäverdammen

Sahlin har aldrig varit roligare än när hon sa: Maud Olofsson, dendär bäverkvinnan som gnager sig igenom vartenda trygghetssystem vi har!
Flamman citerar Olofsson: ”Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag.”
Jo, det kan verka fel att överklassen sätter in den lilla struntsumman i Puppes egna fonder, medan andra familjer knappast kan bekosta gummistövlar åt My och Sumeya för pengarna. Det kan verka rätt att snåla in på bidraget till Puppes kommande förmögenhet – men känns det lika rättvist och rättmätigt att se Mys och Sumeyas mammor tävla i fattigdom för att se vem som ska få gummistövelbidraget?

Bävern bor torrt och fint i sitt bo, men dess ut- och ingång ligger långt under ytan, och när man väl börjar gnaga i trygghetssystemen finns det liksom ingen botten. En som inte funderade särskilt var en vanlig borgerlig person i en insändarspalt, som ville ha igen något av det hon betalar i skatt. Hon drog säkrare slutsatser än sin minister, vilket för övrigt inte kan vara så svårt.

Efter att ha umgåtts med dumskallar en hel dag tar jag med nöje in SvD:s Gudmundson i samlingen. Han tycker det är urlöjligt att Ohly medverkar i teveprogram, och urvidrigt att Ohlys dotter är politiskt aktiv. Det senare förmörkar Gudmundsons sinne så till den grad att han landar i Kuba och Nordkorea ”där ju revolutionerna permanentats i socialistiska arvsmonarkier”. Föreställ dig hur småsintheterna skulle lyda om Ohly sturigt vägrade tevetjosan medan dottern snöade in på nån dekadent spybar?

Bara en sak, Gudmundson: Det går inte att permanenta den socialistiska revolutionen i Sverige. Inte därför att permanent är ett typiskt icke-revolutionärt ord, utan därför att den aldrig har ägt rum.
I dethär landet har vi en bäverdamm. Förhoppningsvis temporärt.

Mera Mao

Ett förtydligande angående gårdagens inlägg:
Det var faktiskt inte en uppväxt i den erlanderska erans version av parlamentarism som gjorde mig till demokrat. Den hade så när kunnat göra mig till antidemokrat. Alla förändringar skulle malas genom alla karlars kvarnar. Kvinnliga förebilder var bimbo eller bombnedslag, verkliga kvinnor var morsor. USA-dyrkan gränsade till fanatism i kalla krigets efterföljd, och det inhemska konfliktundvikandet uppfattade jag bara som förljugenhet.
Det var när uppväxten i denna påstådda konsensus punkterades av maoistiska upprop, som jag så småningom blev demokrat. Inte lamt instämmande, utan aktivt övertygat. Folket skapar självt sin historia.

Maoismen var fel. Ändå lyckades den påverka mig rätt. Men jag bara väntar på att bli tillfrågad om jag fortfarande förespråkar massmord...

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.

Död åt kategorierna, leve moralen

Svensson går i sin blogg i polemik med Farrokhzad och Gerge som anser att queer är socialism. Att det inte har något med socialism att göra belyser Svensson tydligt och väl. Men hur angelägen är frågan? Queer är en teoretisk inriktning som när situationen kräver det övergår i aktivism, i syfte att upplösa kategoritänkande. Det är bra. Är queeristerna vänster är det ännu bättre, det borde många fler vara!
Jag tycker det är ett tusenfalt större problem med inlåsningen i kategorier, med snusförnuft och vardagliga förgivettaganden, med tvärsäkerheten på konventioner och faktoider som vore de sanningar, än att en grupp akademiker med tvivelaktigt stöd i en bänglig vokabulär försöker lösa upp smeten.

Men Farrokhzad och Gerge skrev faktiskt att queer är socialism, och då gör Svensson förstås rätt i att reagera. Till hans påpekande av olikheterna, t.ex. det queera individperspektivet, vill jag tillägga att vetenskaplig teori inte ska vara, eller utge sig för att vara, höger eller vänster. Det är människorna som väljer att vara det.

Svensson förklarar och bemöter följande famösa stycke hos F & G: ”Det är en missuppfattning att poststrukturalistisk teori innebär en fullständig relativisering av alla berättelser. Metanarrativens fall och upplösningen av distinktionen mellan de privata och offentliga rummen medför inte nödvändigtvis ett förkastande av alla värden.”
Här vill jag invända att jo, poststrukturalistisk/-modern teori leder ofta nog till relativisering och rentav värdenihilism. Än en gång: det är människan som väljer värderingar. Livsåskådning och moral motiveras inte i första hand av teoretisk underbyggnad, utan av subjektets ställningstagande mellan (sina tolkningar av) ont och gott.
Det är här, i valet och ställningstagandet, som politiken hör hemma.

Jesus hoppar fram

En långfredag nästan lika snöig som denna gick jag till numera nedlagda biografen Vinterpalatset. Enda filmen som fanns att se denna långa kalla dag var Mannen från Nasaret med Max von Sydow som Jesus. Jag minns att kassörskan inte trodde att en ung tjej skulle vara intresserad av en sån film. Men jag blev djupt gripen, handlingen ligger mycket nära evangelierna.
När jag många år senare var i Jerusalem stannade jag till på Via Dolorosa, än en gång djupt gripen. Jag såg just den portal där Jesus stod och flåsade när han bar korset! Sedan insåg jag förstås att det var Max von Sydow som flåsat där. Detta säger något, men jag vet inte om vad.

I efterhand har jag omvärderat både filmen och von Sydows tolkning. Han gör Jesus till en salvelsefull långpratare, bitvis sentimental. När det sista den karln hade råd att vara var just sentimental. Klipp av! Följ mig! Ingen tid att fjanta runt, ledsen mamma, men jag måste göra dethär. Den radikaliteten saknas ofta i Jesus-bilden.
Ännu oftare saknas hans humor. Jesus som trickster, den som alltid är någon annanstans, slår igen från oväntat håll. Vem tror du att du har korsfäst, en människa? Hoppsan, det står en gud bakom ryggen på dig! Varför tittar du in i tom grav? Trodde du för ett ögonblick att Jesus snällt skulle ligga där man lagt honom? Sånt gör han aldrig!

Om du inte gillar att prata om Jesus kan jag tillägga att den 21 mars också är internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering samt världspoesidagen. Leve det!

Etikett eller innehåll?

Andreas Malm bemöter här några av de kritiker som menar att islamofobi inte finns. Inlägget visar hur viktigt det faktiskt är att hålla isär saker och vårda sin begreppsapparat. Bland annat av det enkla skälet att de fullständigt rena begreppen inte finns.
Att man sedan ändå kan bli missförstådd med vilje handlar mer om anständighetsnivå.

Enbart populister debatterar med hänvisning till att ”alla vet ju hur det är”. De som Malm har mött i debatten är de som istället försöker plocka poäng på att genom snäva avvägningar finna fel i begreppsapparaten. De i någon mån kvasiintellektuella.

Googlar man på ordet islamofobi kan man dels hitta texter där en Elensky tycker att det är ett skrämselord, dels Gustav Fridolin som ser det som en del av muslimers brutala vardag. Detta är bara ett exempel på hur de som vill hårklyva terminologi inte kommer så mycket längre än till just terminologi. Det är som när jag började i integrationsbranschen och folk varje gång på nytt påpekade att "ingen vet" vad integration är. Mitt svar var att det stod var och en fritt att definiera eller förhålla sig till begreppet, och om de ville vara snälla och göra det fort så vi kunde fortsätta därifrån.
Nu hävdar somliga att "ingen känner igen sig" i islamofobin. Nej föralldel, bara de som drabbas.
Är det viktigaste då om de använder en obekväm glosa, eller – att de drabbas?

Vad vet DN om vänsteridentitet?

Zarembas slutreplik är bättre än början. Han återger en episod från universitetet där vänsterveteranen Johan Lönnroth blev anmäld för att han upplyste om att han håller sig med åsikter. I efterhand förvånades Lönnroth över att studenten ”inte försökte väcka diskussion i gruppen eller ens bråka med läraren, utan rände direkt med anmälan till högre ort”. Zaremba beskriver det som att studenterna ser sig som ”kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit”. Det ligger mycket i det.

Men reaktionen borde inte vara förvånande. Inte med den individualisering av medborgarskapet, marknadifiering av varje mänsklig relation och simplifiering av varje möjligt förhållningssätt som vi lever under.
Att tillsammans med kamraterna solidariskt kämpa för sin rätt beskrivs i samhällsdebatten som något fullkomligt pinsamt musealt. Så att kolumnisterna kan utfärda Staffan-Westerberg-varning och utan att känna sig det minsta tjatiga greppa ännu ett tillfälle att avhåna 70-talets Tillsammans-idealism.
Därför gör egocentriker med rättspatos hellre en anmälan. ”Diskriminering är svårt att komma åt. Men de ömmande fallen riskerar att försummas när myndigheter förleder oss att anmäla sådant som de själva vet inte går att beivra,” skriver Zaremba med viss rätt – men enbart viss rätt eftersom både antalet anmälningar och antalet åtal faktiskt inte har nått de inflatoriska höjder han antyder.

Ävenledes med viss rätt knyter Zaremba ihop fenomen som ”identitetspolitik, medborgarskapets sönderfall”, men fullkomligt felaktigt gör han det till vänsterpolitik. Såhär tror han att vi tänker: ”när proletariatet har lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att ’transvestiten’ och ’muslimen’ skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela”.

Tre obs! åt Zaremba:
Vänstern behöver inte leta efter förtryckta.
Vänstern behöver inte hitta på någon förevändning för att göra politik.
Vänster begär inte att folk ska vara eller göra saker för vår skull. Tjäna på andras insatser låter mera som... tja, låt oss säga höger.

Inte heller Esbati anser att identitetspolitik är så särskilt vänster.

"I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk
Skifta bild
Skifta paradigm"
ur Paradigmskifte, Möjligt land, HD -01

Varje medlem värdefull

Årsmöte i föreningen i förorten. Gamla styrelsen avtackas, helhjärtat uppriktigt. De gjorde ett fint jobb och aktiviteten har varit så hög man kan förvänta sig. Men ordförande avgår och vi har ingen ny.

En ordförande kan göra allt och ingenting. Man kan vara en postadress för info in & ut. Man kan vara timanställd pol.sek, organisera föreningen på kommuntid och kalla det insats för lokal demokrati. Man kan med dunkla metoder försöka styra kamraterna in på en obekant politisk linje eller fixa poster åt sina kompisar. Man kan leda möten, hålla tider och försöka förmå folk att gå på distriktets arrangemang. Man kan dra igång studiecirklar, torgmöten, dörrknackning, biokvällar och folkrörelse (i betydelsen gemensamma promenader) och ställa upp vid uppvaktningar och begravningar.
Men när ingen orkar göra allt, finns risken att alla gör ingenting.

Om detta lär oss något så är det att de fick rätt, de som sa att fritids- och frivilligpolitikernas tid är förbi. Men det vore fel att tro att arbetsformen i sig är meningslös eller otidsenlig. Det är vi, människorna, som förändrats. Det vardagliga varat påverkar oss, och vi har en levnadsstandard och tidsbrist som gör att vi idag behöver ersättning för mängden nedlagt arbete. När behovet av kamp och solidaritet inte är kännbart direkt på huden längre börjar vi kräva något för egen del.
Det enda som är bra, är att vi vågar anse oss värda det.

Är de löljliga, eller har de fel?

Man skulle helt lätt kunna få för sig att rasism och nationalism är ettpar utfreakade siamesiska tvillingar i civilisationens dikesrenar. Man skulle kunna se för sig trettonhundratalshetsande serber, rysliga ryska typgangstrar, eller en minusminoritet av skränpöbliga pjäxpojkar på mammas bakgata. Man skulle kunna tro att alla vi som är vi med avsky tar avstånd från avskummet.
Men det räcker med att öppna tidningen för att påminnas om påflugna patrioters oformligt normala ständiga närvaro, deras vakande argusöga över urskillningslöst utövade mänskliga rättigheter.

Som nu, när en brittisk exjustitiekansler föreslår att alla avgångselever ska uppmuntras att svära lojalitetsed till drottningen, för att förbättra förmågan att förstå innebörden av att vara brittisk.
Ingen har sagt gubbjäveln har rätt. Så långt har det inte gått. Det är bara det att ingen har föreslagit munkavle och terrorlagstiftning mot honom heller. Kritikerna menar helt enkelt att förslaget är löjligt. Att man kan vara minst lika nitisk britt förutan det.
Fint.

Men var är internationalisterna – i drottningens England, i zeloternas EUSA, och härhemma i ankornas bakvatten?

(Jag vet, jag anammar allitteration när jag är utom mig av upprördhet. En enveten poetgrej.)

Ord & ansikten

Poesislam i Rinkeby på restaurang Divan. Den förträfflige Istvan Molnar är emcee och kvällens gäst, hedersgäst tillika, är Erkkii Lappalainen, mannen som en gång införde Poetry slam i Sverige.
Många ord och ansikten har virvlat förbi sedan dess, ty ord och ansikten är själva nerven i en slamkväll och också dess behållning, det som stannar i huvudet efteråt.
Ord, lösryckta, levande, som löv i vinden.
Ansikten, nervösa, livfulla, belysta i sitt allvar.

Medan de lokala rökarna muttrande vandrar ut och in i lokalen får vi ikväll ta del av, bland annat:
rimmade verser om Gud
fysisk uppläsning om att plocka poäng i poesi, i viktväktande och i rabattkort
inkännande tunnelbaneskildringar ur en kärleksfylld vardag
en liten dikt som är så liten att den inte syns
en mycket ung mans förvåning över att vi har bråttom – han som har lika många år framför sig som jag har bakom mig...

Temperaturen i lokalen stiger mot slutet när juryn lämnar sina poäng. Vad är det som går hem ikväll, stå-uppare, rappare, lyriker eller filosofer? Att förstå sig på de sinsemellan udda individerna i kvällens jury är som alltid omöjligt. Poesitävlingar skulle vara svåruthärdliga förutan detta starka inslag av slump.

Om du fortfarande tror att poesi är något märkvärdigt och udda får du här ett lugnande besked: banaliteten vann över originaliteten även ikväll. Så som i livet, så ock på scenen.

Rinkebyfinalen inför slam-SM går i nästa vecka. Mer info på Estrad-sidan.

Hetsande valrörelse

”Vi har aldrig haft en valrörelse som handlat om de specifika problem som folk upplever i förhållande till migrations- och integrationspolitiken”, säger Tobias Billström. Det är sant, antingen man ser till Migrationsverkets sortering under lång väntetid, eller till rasism, diskriminering, arbetslöshet och bostadsproblem. Men glöm det. Vad Billström menar är ”socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori” som man ”inte kan tiga om”, därför att det ”får konsekvenser när du går ut på gatan, och inte en enda person talar svenska”.

Vi har inte heller haft en valrörelse som handlar om de specifika problem som rasismen förorsakar. Men det verkar inte vara så bråttom med det. För att göra migrationspolitiken till ”en positiv fråga” vill moderate Billström istället se till att bara de mest lyckade exemplaren av utlänningar tar sig hit.

Esbatis kommentar lyder kortfattat: ”Dåliga opinionssiffror på högerkanten? Prövat hets?”

Modigt påpekar hon att det är mulet!

Det är nästan så man skulle kunna bli en liten smula irriterad; senast på Lena Anderssons tevekrönika.
Debatten handlar inte om att alla barn ska ha idrott i skolan! Det finns ingen debattör som hävdar att invandrarbarn är annorlunda och ska slippa.
Vad debatten handlar om, fastän ingen vågar säga det, är föräldrars makt över barnen. Men ta tag i det då, för helvete!

Andersson kallar samhällsdebatten för skuggboxning och vill diskutera kulturrelativism istället. Varsågod, det blir väl nästa tuffa insats ifråga om indignerade instämmanden!
När gick likriktningen så långt att det idag anses modigt och rakryggat att plädera för något som alla är överens om, till exempel skolplikt? Medan det anses mesigt undfallande att se det komplexa i en förbudslinje och i dialogen mellan individer?

Avsikt att avslöja Europa

Utrota varenda jävel. Det var den utmanande titeln på Sven Lindqvists första rent antirasistiska, antiimperialistiska bok. Där visade han att folkmord och förintelse inte är enstaka, skrämmande undantag i en i övrigt kristen eller upplyst västerländsk europeisk humanism. De är inte heller det logiska resultatet av rationalism och industrialism. De är metoder som generellt använts genom historien för att bygga rika och säkra imperier.

Terra Nullius var den andra boken, med samma tema fastän lokaliserat till Australien. Sedan hann karln med att ge ut en bok om bombkrigets historia.

I år var det dags för Avsikt att förinta, där Lindqvist visar hur krigsförbrytelser och folkmord begåtts av de ledande demokratierna. Inte för att vi varit ovanligt ondskefulla. Inte för att vi varit angripna och ursinniga. Bara därför att folk stod i vägen för det vi anser oss behöva.

Det är lättbegripligt och svårsmält. Det är en lågmält lysande vrede av en författare som stundom blir rapsodisk eller råkar upprepa sig, men detta endast på grund av sin brådska, sin ålders kamp mot tiden. Detta är inte en som ska samla sig inför meta-avhandlingen, utan den som ska hinna säga allt det som måste bli sagt.

Det är på grund av dess förintande historia som en del av oss inte står ut med att höra talas om andliga och mänskliga värden i den europeiska unionen. Det är därför vi inte står ut i en gemenskap baserad på den gigantiska VITA lögn som inte erkänner brott och skuld utan ser dem som undantag.

För tio år sedan skrev jag en bok om det, en textmosaik, ”Tåget ska strax gå”. Jag kommer aldrig att kunna göra om det. Jag är glad åt Lindqvists ihärdighet.

Ur Avsikt att förinta av Sven Lindqvist : ”Europas expansion över världen ackompanjerades av ett öppet och skamlöst försvar för folkmord. De underlägsna raser som stod i vägen för Europa var dömda till undergång. Så löd den imperialistiska tolkningen av evolutionsläran...”

Förresten är nog Ökendykarna den av hans böcker jag personligen uppskattar mest.

Kroppsreligion

Söndag och vilodag. Får duga med citat:
Hos Socialistiska partiet hittade jag ett hoppfullt inlägg om vänsterns frekvens och kvalitet i bloggosfären. Vi måste skapa våra egna media och plattformar, har vi sagt flera gånger. De tycks vara digitala.

Nu över till dagens heliga evangelium: ”Här vill vi skämma bort dig med just det du uppskattar mest. Kom i balans med dig själv och hitta tillbaka till det som är du. Lämna vardagens bekymmer och tänk bara på dig själv en stund. Andas ut. Kom till ro. Och öppna dina sinnen. En unik upplevelse för både kropp och själ.”
Jag skulle kolla av var fem trötta kvinnor kan lägga en planeringsdag. Eventuellt med badmöjlighet eller qi-gong. Men jag höll på att kvävas av hyperegocentriska lockrop. Diverse konferenshotell och spa försöker få oss att tro att hela livet kommer att förbättras av att vi ytterst långsamt klappar med en linneduk. Kropp och hälsa är en sak - de här låter lika illa som scientologerna på gatan. Det var vila vi ville – inte bli frälsta!

Makten över barnen

I sin famösa artikel skriver folkpartisterna: ”Det finns självfallet en målkonflikt mellan å ena sidan föräldrarnas rätt att bestämma över uppfostran av sina barn och å andra sidan barnens rätt till en allsidig undervisning. Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse.” Sedan går Fp inte närmare in på det, utan hänvisar till valet av privatskola.

Men jag tror den dag måste komma då vi på allvar problematiserar föräldrars rätt och makt över sina barn. Då gäller det inte bara några uteblivna idrottslektioner, utan barnets hela liv. Barn som lever på gränsen till vanvård, barn med svåra sociala och psykiska störningar, barn som anmäls gång på gång hos socialtjänsten – som efter en utredning tvingas konstatera: vi hade förslag, men föräldrarna tackade nej.

Kanske måste fler barn omhändertas. Kanske måste föräldrarnas rätt att välja och välja bort inskränkas. Men det är en explosiv politisk fråga som innebär djupa ingrepp i individens frihet och strider mot EU:s och FN:s konventioner. Därför kanske vi ska ha det som vi har det. Det vill säga, att en del föräldrar gör precis som de vill. I den situationen är förhandling den enda metoden att ta till.

Liberala tvångslagar

Har jag minnesförlust eller har jag jobbat i och med grundskola sedan 1978? Under den tiden borde jag, enligt Folkpartiet och en avhandling, med stöd av lagen ha befriat en femtedel av flickorna från diverse undervisning, enligt DN.
Jag är glad att Fp denhär gången grundar sina förslag i forskning. Men avser avhandlingen flickor som inte deltar eller flickor som fått formell befrielse?

Som skolledare har jag mött barn av båda könen som inte deltagit i vissa undervisningsmoment. Det har varit:
- luciatåg och julpyssel (muslimer, Jehovas vittnen)
- biofilm (pingstvänner)
- fotboll, cykling (muslimer från landsbygden)
- rockmusik (muslimer, Jehovas vittnen, pingstvänner, katoliker)
- tema fred på FN-dagen (Jehovas vittnen)
Jag har också mött föräldrar till flickor som accepterat idrotts- och simundervisning endast under vissa förutsättningar. Till exempel att man särade på flickor och pojkar, eller ändrade den reglementsenliga klädseln.

Inte vid någon av dessa förhandlingar med föräldrarna har det handlat om befrielseparagrafen. Utgångspunkten är alltid att skolan är obligatorisk och alla barn deltar. Men då uppstår situationen när den enskilda individen försöker värja sig mot makten; ett sant liberalt dilemma.

I varje sådant fall försöker vi finna barnets bästa. Ovsett politisk majoritet har skolan givits uppdraget att behålla brukarnas förtroende. Därför var varje uppgörelse i godo en framgång i mina professionella ögon. Barnet var kvar i skolan. Föräldrarna litade på oss. Kanske började ta emot råd.

I politiken kan vi strunta i somliga brukares förtroende och införa tvång. Somliga brukare anpassar sig kanske. Andra kommer inte att lyda under några omständigheter. Men är anpassning och lydnad det vi i första hand vill uppnå? Och vad gör vi med dem som inte följer lagen? I DN-artikeln framstår det som en lösning att de föräldrar som avser att använda sig av EU-rätten att välja uppfostran för sitt barn, de må söka sig till privatskolor. Det kallar jag att lägga sig platt för fanatismens och kapitalismens påbud.


Mest spyr jag på DN:s schablonrekord i rubriken. Att få in orden tvinga, invandrare, flickor och sex i samma mening är en slaskpressbedrift.

Underbar och älskad av alla, och i politiken går det också skitbra!

Det är inte klokt: “Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov”, säger hon.
Hon som inte är klok heter Reinfeldt. Inte statsministern, utan den som Stockholms läns väljare i sin sfinxlika gåtfullhet överlämnade makten över liv och död till.

Reinfeldt är det moderata landstingsrådet och ansvarar för Vårdvalet (=vårdgivare får välja sina patienter).
Nu har det blivit så uppenbart orättvist att till och med konservativa SvD reagerar. Nu har det kukat ur så till den grad att till och med det icke-revolutionära Skånes modell anses vara mer träffsäker (= du kan få träffa en läkare).
Då är Reinfeldts förklaring:
– Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov.

Satt mänskan på MUF-möten hela 90-talet? Storstadssatsningens årtionde när det slutligen blev klart, om det inte varit det tidigare, med vissa korrelerande faktorer:
Ohälsa, låg inkomst, låg utbildning, arbetslöshet, nedsliten yttre miljö, och så utländsk bakgrund, hör ihop.

Reinfeldt kan föralldel strutsa bort inkomstskillnader tills hon storknar. Vårdbehovet, det kvarstår dessvärre. Efter hennes framfart kommer det sannolikt att öka.

Goda kristna

I en rapp artikel visar Naomi Klein på islamofobin i Förenta staterna. I kampanjens yra omtalas presidentkandidaten Obama omtalas som muslim, eller förses med attribut som vi lätt uppfattar som islamiska - och detta i en försåtligt anklagande ton som ska få väljarna att associera till Det Onda så att de röstar på andra kandidater; på vita kristna helylletyper som bara medverkar til att sprida falskt vittnesbörd.

Det är alltså bara ljug. Obama är kristen. Och det värsta är att han måste försvara - inte förklara, utan försvara sig med det. Viket bekräftar islamofobin. "Minst lika god kristen som vem som helst" betyder förstås att det vore fel att inte vara det.

Är det lustigt eller är det inte? Enda gången en kvinna eller en svartskalle kan bli vald är när de ställs mot varandra, och då måste en än värre skuld uppfinnas och påföras en av dem.