Världens huvudstad

I en understreckare skriver Kåreland om Paris som världens huvudstad... på 1800-talet. Jag har med beklagande upptäckt att dagens Paris har blivit konformt eu-utslätat – men visst hängde väl metropolen med en bra bit in på 1900-talet? Brassaïs Paris, och Nin&Millers, var fortfarande ett kulturens hjärta.

Men Kåreland skriver (med utgångspunkt i en bok av Munier) om staden som romanhjälte, och gör det alldeles utmärkt. Här ligger tyngdpunkten på de stora författarna – inte på bildkonstnärerna vars betydelse vanligen brukar poängteras, utan på romanförfattare som Balzac och Zola som gav huvudrollen åt staden och dess förändringar.

Som både centrum och brytpunkt finns Haussmanns brutala omdaning då Paris’ medeltida gränder ersattes med grands boulevards. Detta är särskilt värt att uppmärksamma idag när Paris’ särprägel i stort sett är 1800-talets arkitektur. Enstaka kattpissgränder har glömts kvar som något både historiskt och exotiskt, men stadens omisskänneliga skönhet vilar på en genomtänkt estetik – och jag bara önskar att vi en dag kan säga detsamma om Stockholms cityomvandling hundra år senare.

Kåreland-Munier nämner de stora upproren, rörelserna av fattiga och rika mellan stadsdelarna, transporterna och kommersen. Ändå finns givetvis mycket sociologiskt stoff att addera. Exposén slutar vid förra sekelskiftet, därför nämns inte turismen som i Paris kanske haft större identitetsbekräftande betydelse än någon annanstans.

”Ingen annan stad kom under 1900-talet att ersätta Paris” säger Munier. Jo, Paris, invänder jag, och sedan New York.
”Ingen annan stad någonsin har haft denna status som världshuvudstad.” Jo, Rom hade det vid förrförra millennieskiftet.

Stadsutveckling, stadskultur. Samverkan av ekonomi-konst-makt-drömmar.
Visst är det fascinerande.