Man trivs

”Vantrivsel i kulturen!” rubricerar Jesper Weithz ett inlägg där han skildrar fenomenet vit-kille-trivsel; ”den på ytan oproblematiska stämningen som sprids när trygga mellanskiktsmän är tillsammans”.
Vem känner inte igen dem, homosocialitetens obesvärade ockupationer från kassan på Clas Ohlsson till departementsborden.

Såhär gör pojkarna var dom står, och var dom sitter och var dom går. Det är småsaker, sådant som ingen rår för.
På detta förväntningen att vi andra ska le och uppmuntra att 84 procent av taletiden just kvackades bort i självbelåtenhet. Det är inte en småsak.

Det går att beskriva hur många gånger som helst. Dessvärre utan att de närmast berörda får det blekaste hum om vad det handlar om. Bristande objektiveringsförmåga är antagligen trivselhöjande.
Min beskrivning löd:

Angående jämställdheten
Den partiella dövheten projekterades
i mälden av rågummi, kalvläder och vinyl
hår på anklarna
gabardinflikens knyck runt korridorhörnet
armbandsurets vinkel mot kaffeautomaten
Knastrande radioröster
forslas uppåt i skugglösa cylindrar
glashusen fylls av erigerat patrask,
vita ansikten, stelkrampsbakterier
Öronlösa broilers mals ut
genom rekryteringsförfarandenas
obefläckade avlelse

ur Möjligt land, -01