Hen är smart

Om man har vuxit upp i en tradition där ”flickor får fria” vart fjärde år... om man har gått i en skola där magistrarna sa ”akta er idag, killar” på skottdagen... om man än i denna dag serveras berättelser om Mannens Magiska fråga som lyckliggör den drömska kvinnan... om det är så, då är det inte konstigt om man tycker det är dags att vädra ut unkenheten.

Om man är utredare och dagligen brottas med textkonstruktioner som ”varje elev ska fritt få välja vad han/hon vill göra” eller ”personalen måste vara uppmärksamma på barnet om det är trött” eller ”här kan en flicka eller en pojke hitta den träning som passar henne/honom” eller andra otympligheter, då är det inte konstigt att ordet ”hen” allt oftare kommer till användning.

Dessa två situationer har inte så mycket med varandra att göra. Det tycks finnas en beröringsskräck för ordet ”hen”, som om ett nytt pronomen kunde slita genitalierna från barnen. När det istället handlar om något så torrt som smart språkbruk.
Om detta skriver Mer vänster i Uppsala.

Sedan kan det, som sagt, vara högeligen önskvärt och angeläget att kasta ut könsstereotyperna genom fönstret och ge ungarna chansen till en gränssprängande utveckling. Men för det räcker inga nyord, då är det nytt handlande som behövs.

Självklara saker är sällan självklara

Stora förhoppningar är knutna till Vänsterpartiets nyvalda ledning - två män, och de är förträffliga män så det blir säkert bra. Vänsterpartiets förträffliga kvinnor blir vice, eller bildar majoritet i styrelsen, eller får utrymme på något annat hedervärt men mera lättviktigt vis.

Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.

Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?

Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.

De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.

Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.

Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.

Obekväma Egalia

Den genusneutrala förskolan Egalia har tydligen väckt debatt. Utan att veta mer om Egalia än det som står i klippet, och som visst kan verka lite överdrivet precis som personalen själv säger, tror jag verkligen på ett arbetssätt där barn får vara barn utan att i varje stund könskodas.

När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.

Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.

Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.

Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.

Noboytoy har också bloggat

I borgarnas Sverige är alla lika - tråkiga

Förut var det som en mosaik här... vi hade så roligt...
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.

Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.

Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!

- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.

Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.

- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.

Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.

Att yttra sig om kön

Nyheter från DN...
En utredning har kartlagt den könsdiskriminerande reklamen och föreslagit åtgärder. Lagstiftning var ett av förslagen. Men regeringen låter utredningen gå i sopen. Förbud mot könsdiskriminerande reklam kan tänkas strida mot yttrande- och tryckfrihet.

Det gläder mig att regeringen vårdar sig om våra grundlagsfästa friheter. Jag önskar att de gjorde det oftare. Att de utredde och sopade och donade med varje lojalitetskrav, varje avlyssningsattack, varje interkommunal bevakningsstyrka och kameral övervakare. Men medborgarna vill de gärna hålla efter. Motborgarna, i synnerhet. Så att vi inte börjar terrorisera. Reklamen däremot måste få fortsätta sin oinskränkta skogsslakt med sexistiska illuminationer och pedofilanstrukten flört.

”Så vinner vi inte slaget om jämställdheten” säger Sabuni angående en eventuellt ineffektiv lagstiftning. Det har hon nog rätt i, även om utgångspunkten är ruskig; att lag mot kommers är i underläge från början. Men förslaget kanske inte alls var så särskilt bra. Då kvarstår frågan hur Sabuni tänker vinna det så kallade slaget?