Är de löljliga, eller har de fel?

Man skulle helt lätt kunna få för sig att rasism och nationalism är ettpar utfreakade siamesiska tvillingar i civilisationens dikesrenar. Man skulle kunna se för sig trettonhundratalshetsande serber, rysliga ryska typgangstrar, eller en minusminoritet av skränpöbliga pjäxpojkar på mammas bakgata. Man skulle kunna tro att alla vi som är vi med avsky tar avstånd från avskummet.
Men det räcker med att öppna tidningen för att påminnas om påflugna patrioters oformligt normala ständiga närvaro, deras vakande argusöga över urskillningslöst utövade mänskliga rättigheter.

Som nu, när en brittisk exjustitiekansler föreslår att alla avgångselever ska uppmuntras att svära lojalitetsed till drottningen, för att förbättra förmågan att förstå innebörden av att vara brittisk.
Ingen har sagt gubbjäveln har rätt. Så långt har det inte gått. Det är bara det att ingen har föreslagit munkavle och terrorlagstiftning mot honom heller. Kritikerna menar helt enkelt att förslaget är löjligt. Att man kan vara minst lika nitisk britt förutan det.
Fint.

Men var är internationalisterna – i drottningens England, i zeloternas EUSA, och härhemma i ankornas bakvatten?

(Jag vet, jag anammar allitteration när jag är utom mig av upprördhet. En enveten poetgrej.)