Ont om tebjudningar

I högt uppskruvat tonläge oroar sig Joakim Nilsson över det högt uppskruvade tonläget i integrationsdeabtten. Han uppfattar det som låsta positioner mellan en radikal vänster och en liberal höger, och verkar lite förvånad över detta eftersom det råder politisk enighet om att bekämpa rasismen.

Då har Nilsson inte observerat att polerna består av dem som identifierat rasismen som en stark struktur inom samhället, och dem som betraktar rasismen som udda idéer hos enskilda personer. Representanter för båda ståndpunkterna finns inom alla partier, även om borgerligheten alltid föredragit att se individer istället för strukturer.

Dessa olika rasism-uppfattningar leder självfallet till olika uppfattningar om hur rasismen bäst bekämpas. Till exempel:
- sociala reformer och generell välfärd
- upplysningskampanjer
- solidaritetsarbete och nätverk
- rättighetslagar och juridisk prövning
- ideologisk kamp för avslöjande och synliggörande
- stopp för rasistisk aktivitet
- språk- och medborgarskapstest

Med mera. Också här skiljer sig uppfattningarna inom partierna, men återigen betonar socialisterna det generella och liberalerna det individuella. Nilsson är nog ganska ensam om att låta sig överraskas av detta.
Men han lyckas utmåla allianser och attacker inom ett forskarnätverk till en aggressiv drabbning mellan höger och vänster. Detta skulle vara obegripligt, om det inte vore så enkelt som att det passar Nilsson. Annars funnes ingen orsak att lägga sig i vad medlemmarna i Antirasistiska akademin säger om och till varandra om och till andra.

”Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera” skriver Nilsson, som måhända önskar en antirasism som vårdar språket och vädjar till allas bästa. Dock är hans egen artikel ytterligare ett exempel på dartspel med invektiv. Eller med Esbatis ord: ”Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ’hänt något med tonen’, ja”. Oavsett vad vi kämpar om, är det ingen tebjudning.

Nilsson når en höjdpunkt av apolitisk ovederhäftighet på snyftgränsen i det han sammanfattar: ”Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt...”

Min fråga - obs! varning för vänsterdemagogi: Vilka fora - var - har någonsin varit tillgängliga för den breda allmänheten?
Mitt svar: Jo mejlnätverk. Det finns femtielva stycken som tar upp rasism och antirasism. Med eller utan vårdat språk och politiskt syfte.
Ska vi recensera alla? Eller diskutera åtgärder för att bekämpa rasismen? (som vi var så rörande eniga om) Eller ska vi dricka te?