Ett fult men vanligt knep i politisk debatt är att anklaga motståndaren för någon form av insufficiens, istället för att bemöta hennes åsikter. Det orode mig ett tag att detta var vad jag gjorde när jag sa att fenomenet -68 blev ett trauma för borgerligheten. Men nej, jag tror att det verkligen var ett trauma, i samma mån som det kan sägas att kärnkraftsfolkomröstningen blev ett trauma för vänstern.
Det finns verkliga svaga punkter. Och det finns misstänkliggöranden. Till exempel att insistera på att den som tycker annorlunda är rädd.
Under Nej till EU-kampanjen drogs vi med det dagligen drogs med. ”Ni är rädda för förändring!” sa etablerade herrar på väg mellan repetitiva möten med verserade portföljbärare – sa till förortsbor som inte vet om bilen, lekparken eller ens bostaden finns kvar imorgon, som väntar på nya inflyttare och nya nedskärningar, som inte är rädda för förändringar, utan för försämringar. De som vanns över i folkomröstningen var tuffingarna som hoppades på samma mynt och samma pass och samma kedjebutiker över en hel konform kontinent. Spännande projekt hette det.
Idag heter det att...
Flickor är rädda för teknik och hierarkier. Pojkar har inget större intresse av lyrik och intimitet.
Pedagoger för yngre barn är rädda för att sätta betyg. Pedagoger för äldre barn tar ansvaret och vågar sätta ned foten.
Vänstern är rädd för marknaden och vill bara ängsligt klamra sig fast vid urgamla krav. Högern tänker nytt och har flera spännande vinstgivande metoder att prova.
Det finns orsaker till motstånd som inte har med rädsla att göra.
Det finns reella orsaker att vara rädd.
Det finns gamla krav som aldrig prövats. Demokratisk ekonomi, till exempel.
Borgerligheten är säkert rädd för att prova. Men orsaken till deras motstånd är en intressekonflikt.
Att medge det tycker jag är den respekt en motståndare är värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar