1 Maj, en antifascistisk motkraft (nr 23) i sig själv

 Samling i bostadsområde i Borlänge. Ett 70-tal personer lyssnar till utmärkt tal av regionoppositionsrådet och till kommunistisk punkmusik som är riktigt bra. Medelåldern är över medelåldern. Det är mulet och lugnt, folk går ut på sina balkonger och hör på. Kanske lite för lugnt för att vara riktigt roligt - men om någon fått för sig att demonstrationer är olaglig aktivism av asociala terrorister borde de ändra sig. 

Vi fortsätter i Falun. Omkring 200 stycken är vi som tågar längs affärsgatorna. En oavsiktlig poäng med att affärerna inte längre är helgstängda är att fler människor ser och hör oss. Och nog får de höra! Slagorden ropas ut nästan oavbrutet: 

"Migration är inget brott / låt dem stanna här för gott!" 

"Sluta snylta på den som är minst / ingen skola ska gå med vinst"

"Granska Pehrsons aktiehandel / typexempel på bristande vandel!"

"Alla ska ha råd / med mat och hyra och vård!"

"Israel är högerextremt / mördar folk som inte gjort fel!"

och så den gamla, alltid välbehövliga "Internationell solidaritet / Arbetarklassens kampenhet"

och den omtyckta "Vi vill ha sex", förstås. (Sex timmars arbetsdag, om du inte varit med.)

Det är inte många som bryr sig. Utom en arg förbipasserande som tycker vi varit dörrmatta åt S för länge. Men dethär är vad vi har. Det är här vi är, det här är vad vi gör. 

Vi är för demokrati, solidaritet och rättvisa. Vi är mot fascism. 

Vi kunde säkert göra mer. Men ingen borde faktiskt göra mindre. 

För socialism, solidaritet och människovärde!

I år hann vi med två 1 Maj-firanden! I Borlänge möte på Sveatorget med musik och tal, drygt 50 personer. Frikostigt med vimplar, märken och röda klubbor för de små.

I Falun demonstrerade i det närmaste 200 personer mellan Kvarn- och Vasaparken med sång av Internationalen och slagord som dels tog upp orättvisan i att så många inte längre har råd med mat och hyra, dels solidaritet med Ukraina och dess rätt till suveränitet.

Tyvärr blev vädret sämre och sämre med ett kallt regn som övergick i snöblandat. Det känns som att våren måste komma igång på allvar innan vi klarar av att samla oss till motstånd mot den nationalkonservativa regeringen, mot fascism och rasism.

Vi måste bygga en antifascistisk motkraft. För socialism, solidaritet och människovärde!

 

Hälsning från orten på 1 Maj

 

Nog har vi väntat på att få demonstrera, det märktes i ett mestadels soligt Stockholm där Vänstern samlade omkring 25000 pers på ett tåg som inte bara gick mellan utan sträckte sig mellan Medborgarplatsen och Kungsträdgården. 

Detta var ett starkt, sant plakat. Det är när människor är hoppfulla som tryggheten växer - och när tryggheten är stark är det lättare att känna hopp. Bristen på framtidshopp är det sorgligaste och den värsta riskfaktorn i miljonförorterna. Ett av de starkaste talen kom från den unga kvinna som berättade hur man i förorten sörjer sina döda, försöker stötta familjer och varandra, försöker bygga hopp nedifrån än en gång, trots att man känner sig oönskad av majoritetssamhället. 

En stark och vacker 1 Maj, årets största högtid!

En vårdag som är VÅR dag

Så många 1 Maj, så många demonstrationer. Nu, för andra året, i stillhet hemmavid. Vi går ut på morgonen med röda draperiet och hänger det i rönnen så har vi hissat fanan. Mitt på dagen håller partiordförande Nooshi Dadgostar årets tal, som vi lyssnar till i telefonen. Hon är bra.

Demonstration när jag var liten: att stå inklämd mellan tusentals vuxna för att se en liten morfar tåga förbi med en banderoll. Sedan var det inget mer. Morbröderna lärde mig sjunga Arbetets söner. Pappa lärde mig sjunga Sköna maj, välkommen, som motvikt. Jag brydde mig mest om att jag tappat min lilla pärlring i folkmassan.

I gymnasiet gick jag med Enhet-solidaritet, bokstavsvänsterns storsamling. ”Krossa USA-imperialismen!” "Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet!" Tills den underbara 1 Maj 1975, då USA-imperialismen åkt på stryk och det var fred i Vietnam. 50000 pers samlades på Norra Bantorget, Palme höll tal och även vi maoister uppskattade det.

Vänsterpartiets tåg alla år som följde. ”Daghem ska vi ha, och dom ska vara bra”, "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" och så ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Utanför banken: "Känner ni stanken från Enskilda banken", vilken var från en teaterpjäs, men banken bytte namn så ramsan höll en begränsad tid. När vi gick förbi Slottet var det "Var ska vi bo? - DÄR ska vi bo!" eller ”Ockupera Slottet, 800 rum!” Ung Vänster och min systerdotter gjorde det till slut; sprang uppför en trappa med röda fanor som togs om hand av högvakten. Så har vi "Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen!" Min favorit har alltid varit dendär om USA-imperialismen som är så kusligt gångbar i alla tider, men de här känns mer personliga: ”Svarta och vita, tillsammans mot dom rika!” eller ”Huka er borgare, darra och fly – Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Promenaden går över Slussen där ett gäng kulturgubbar förut alltid hängde på balkongen med röd flagga. Några år samlades vi på Gärdet långt bortanför allt, mamma hade med sig solbullar. Sedan folkfesten i  Kungsträdgården där hela stan kunde delta eller iallafall vara nyfikna. Under partiledarens tal hade vi, ett gäng vänner och kamrater, för vana att samlas på gamla krogen Victoria. Det hände några år på 90-talet att vi inte kom hem förrän sent på natten, mången en pub senare, något som känns mycket avlägset idag. 

På 70-talet slängde folk på gatan ofta ur sig otrevliga kommentarer med stick-till-Sovjet som klassikern. På 2000-talet glor de mest, glor generat, som om vi gör något opassande.

Har till och med demonstrerat med socialdemokrater, på fackligt enhetståg i Borlänge. Har demonstrerat med partilösa när det gällt att visa motstånd mot organiserade fascister. Har demonstrerat med clowner när Dalarna mot rasism arrangerar och statyn av Jussi Björling bär clownnäsa och röd halsduk.

Har fått frågan varför vi gör det, det spelar väl ingen roll, är väl ingen som lyssnar. Ååå så lätt det är för likgiltiga Svensson att vara hånfull mot dem som tar ställning för Svenssons egen situation: varför-håller-ni-pååå?

För att det är VÅR högtidsdag. Den internationella arbetarrörelsen är för långt att säga, det räcker med att dagen är VÅR. Nej, vi menar inte som i trevlig promenad en vårdag. Vi menar VÅR dag som VÅRA förföräldrar kämpat sig till. Den dagen vi talar om VÅRA bekymmer med låga löner och pensioner, med nedskärningar i skolor och vårdinrättningar som går på sista öret. Den som inte har dessa bekymmer behöver alls inte höra på!

När det är pandemi, då blir det i stillhet hemmavid. Förra året stod vi framför datorn och sjöng med i Internationalen. I år gjorde vi inte ens det. För 1 Maj, VÅR dag, har som sin själva mening att vi är många tillsammans som bryr oss om rättvisa.

Vi hoppas, liksom förra året, på nästa år. Men ett blogginlägg ska det bli. Det hör till på 1 Maj.

Vi måste öva oss. Vi måste ordna en solidarisk samhällsplanering.

En tom påsk. En konstig 1 Maj.

     Hittills har vi inte påverkats mycket av corona, vi som lever i glesbygd och kan vara ute. Men smittan och rädslan finns runt om och stämmer ned humöret. Det blev en tom påsk, en konstig 1 Maj.

Varje dag hör vi nyheterna för att följa med i de registrerade dödstalen och uppdatera oss på rekommendationerna, dem som vi i början trodde var rådgivning men som nu framstår som nödvändiga krav. Mer hårdfakta om corona lär vi inte kunna ta till oss helt och fullt förrän efteråt – om det kommer något efteråt.

     Jonas Sjöstedts 1 Maj-tal i webbsändning var alldeles utmärkt. Men det var sångaren Stefan Sundström som yttrade den mening som gjorde starkast intryck: denhär krisen är bra för att öva oss, så vi vet hur vi ska göra nästa gång.

Det har faktiskt stått i nyheterna under rätt lång tid att det kommer svåra pandemier, nya virus, att antibiotikaresistensen ökar… nyheter som jag inte brydde mig så mycket om, då jag trodde det var ett framtidsproblem som medicinvetenskapen skulle lösa.

     Nu bryr jag mig. Framtiden är här. Det kommer fler kriser.

     Nu övar vi oss.

Att äldreboenden och hemtjänst lämnades åt sitt öde på tidigt stadium är en skam, en skam som bottnar i politiska beslut på ännu tidigare stadium. I en verksamhet som haltade fram redan innan, finns inga resurser att ta till. En personalstyrka, delvis outbildad, med osäkra arbetsvillkor och ständig stress, kan inte jobba mer. Vad de behöver är skydd för att hålla sig friska. Det fick de inte.

     De största misstagen detta land har begått var utförsäljningen av äldrevård och apotek, och nedläggningen av beredskapslager. På så vis blir man lätt ett offer för en pandemi.

Så Sverige har mycket att öva på, och många beslut att fatta för att få saker att fungera med skyddsnät också i svåra tider.

     Mitt i pandemin är det skrämmande att ta del av människors efterfrågan på stränga besked, order istället för rekommendationer, starkare kontroll. Som om strängheten i sig vore en del av lösningen. Eller som om det är en tröst, i svåra tider, att höra ledaren tala med befallande stämma.  

     Vi vet ännu inte om fel beslut har fattats i Sverige, eller vilka beslut som var fel och vilka som var rätt. Men en sak vet vi:  

     När vi ska ta ställning till hur Sverige ska fungera i framtiden, är det folket som ska ta ställning. Inte den starke ledaren. Och folket måste vid det laget ha fått klart för sig att det är solidaritet och gemensam samhällsplanering som stabiliserar omsorgsverksamheter och fyller våra förråd.

Leve 1 Maj och dess eviga värden

 Landets största 1Maj-tåg är Vänsterpartiet Storstockholm. Det är rimligt, med tanke på att det är Sveriges största kommun och region - och det största partiet i landet regerar visserligen, men går för övrigt knackigt. Uppskattningsvis var vi idag 12000.

     En märkbar skillnad mot tidigare år är att fack- eller yrkesföreningarna inom Vänstern har ökat kraftigt. Det är deltagare med egen banderoll från Transport, Seko, Kommunal, Hamnarbetarna, Handels, Byggnads…

     Inte för att fackklubbar är något nytt inom Vänstern. Men det är nygammalt. Under några år minskade deras aktivitet, och kamrater övergick till politisk aktivitet inom sina kommuner där det finns en grund för parlamentariskt deltagande. Men i och med de förvärrade klassklyftorna ökar också behovet av organisering på facklig bas, och nya fack- eller yrkesklubbar har bildats. Det är välbehövligt och stärkande för den politiska medvetenheten på arbetsplatserna. 

Lärarvänstern på vandring

Även miljö- och klimataktivismen märks tydligare nu än någonsin, eller om det är vi som ser den tydligare. I synnerhet unga, rentav barn, bär sol- & vind-plakat eller ropar hjärtskärande om sin framtid. En förbipasserande frågar om det är här Greta Thunberg är? Jag vet inte ens om hon är vänster. Får senare reda på att hon är i Ludvika för att protestera mot nazisterna. Engagemanget för klimat och demokrati hör ihop!

För övrigt var där inga nyheter i 1Maj-tåget – och varför skulle det vara det, när problemen är de samma, år ut och år in. ”Kampen ska fortsätta, rasismen ska krossas!” ”Inga fascister på våra gator” ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet!”

För en socialistveteran (med >40 års medlemskap i Vänsterpartiet) är 1Maj en dag av gemenskap och nostalgi. Men inte bara det. Dagen är större än landets största 1Maj-tåg, dagen har sitt eget värde. Arbetarklassens internationella högtidsdag har firats i 130 år och är, liksom andra stora högtider under året, något mer än sina deltagare. Frihet och jämlikhet, solidaritet och rättvisa – i likhet med parollerna är de inte nya, utan lika viktiga för varje år som går. Hur kan man undgå att bli veteran, när det är eviga värden som står på spel, varje år. 

1 Maj har alltid varit VÅR dag!

Heja! Här kommer kullor mot nazism!

En annorlunda 1 Maj. När nazisterna började marschera på våra gator i den ena staden i Dalarna efter den andra, blev 1 Maj annorlunda. Vi rättar vårt firande efter var fienden befinner sig, vi avstår från att presentera vår politik därför att en gemensam folklig manifestation i kärlekens tecken är viktigare.

Favoritplakat

Hur regntrist det än är i Ludvika denna 1 Maj har flera hundra människor gått ut i Sockenstugeparken till fest-manifestationen ordnad av Dalarna mot rasism. Här kan du höra tal om demokrati och allas lika värde och lyssna på musik av olika slag, här vimlar av hjärtformade kulörta ballonger, skimrande såpbubblor, regnbågsflaggor och clowner. Och, så att det inte blir för gulligt, ilsket tutande flärpor att blåsa i.

     ”Vänd dig till någon du aldrig sett förr och säg, hej vad kul att du är här!” föreslår moderator. Och kan du tänka dig – det fungerar. Stämningen lyfter.

     Att vänsterns riksdagsledamot Daniel Riazat talar beror enbart på att han är en av grundarna till Dalarna mot rasism. Inga partipolitiska inslag får förekomma. Det är det som gör det till en verkligt annorlunda 1 Maj.

En tankevärld som är helt annorlunda möter oss ettpar kvarter bort. Där står nazister i uniformsliknande klädsel mitt i gatan, skyddade av polis och kravallstaket. De ser ut att vara få men är enligt uppgift över trehundra. På andra sidan kravallstaketen står motdemonstranter, bland annat många clowner. Nazisterna håller tal om att deras land är förrått (det var väl i slaget vid Stalingrad?). Motdemonstranterna avbryter med rop, bland annat att 1 Maj har alltid varit vår dag.

Utan tvekan vore jag hellre motdemonstrant än att lalla runt på kärleksfest. Men den som är livrädd för fysiskt våld duger inte annat till än att gå i parken och blåsa flärpa.

Bisarrt nog gör nazisternas närvaro, polispådraget och mängden besökare i stan att viss jippostämning uppstår. Ungdomar rantar in och ut i parkeringshuset för att få bra utkiksplatser, och det enda snabbmatstället som vågar ha öppet har sin småföretagarkarriärs brådaste dag.

Ludvika hade verkligt förnäma gäster idag. På Stadshusets trappa står demokratiminister Alice Bah Kuhnke, författaren och psykologen Hedi Fried, överlevande från Förintelsen, samt biskopen i Västerås stift Mikael Mogren.

     Att demokratiministern är mot nazism är utom allt tvivel, men hon är medskyldig till regeringens flyktingpolitik och ingenting som helst att lita på, utom möjligen när hon hjälper Fried nedför trappan.

     Att få se Hedi Fried på nära håll är stort. En hjältinna, en vis kvinna. Världen förändras av hennes blick.

     Att som kristen socialist få hälsa på biskopen på 1 Maj är både roligt och, än en gång, annorlunda. 

Mogren, Fried, Bah Kuhnke

Nästa år hoppas jag på att fira en mindre annorlunda 1 Maj. Med lika mycket antirasism, med mer vänsterpolitik och med Internationalen.

Må vi bli vår egen säkerhetstjänst

 

Nazisterna samlas i år i Ludvika. För två år sedan var det Borlänge, förra året Falun. De kretsar över Dalarna, målmedvetet satsande på stad efter stad.

     Men Ludvika kommuns säkerhetsansvarig tror inte att NMR kommer att inleda bråk – ”det är isåfall motdemonstranterna”. Hen har på något förfluget vis fått för sig att NMR vill vara ett vanligt parti och därför inte vill ha bråk*.

 

Om man tror att de flesta människor vet vad nazister är och vad de står för och vad de vill göra, då har man nog fel. Om man tror att vanligt hyggligt folk som har nazister till grannar inte märker av någonting särskilt med dem, då tror man nog rätt. Om man tror att de välkostymerade NMRarna gör ett gott intryck när de marscherar i raka led, då kan det vara både rätt och fel, beroende på åskådarens egen åskådning. 

     Men nu gäller det en person som arbetar på kommunens säkerhetsavdelning och ändå inte vet att nazister är farliga, ofta brottsdömda, beredda att ta till våld och övertygade om sin rätt att störta demokratin. Det gäller en person som är oförmögen att sköta sitt uppdrag.

Å andra sidan, kanske personen ifråga inte är så bottenlöst okunnig? Hen kan vara rädd, kanske har blivit hotad tidigare. Vilket är precis sådant som hens kolleger på säkerhetsavdelningen ska kunna hantera. Det andra alternativet är att hen innerst inne håller med NMR. Isåfall är det en säkerhetsrisk som hemvant rantar runt på själva kommunsäkerheten.

 

Personen verkar helt säker på att de som bråkar, det är motdemonstranterna. Det vill säga, Dalarna mot rasism, Vänsterpartiet med flera. Kan hen på allvar tro att det är här det finns en oproportionell samling kriminella som hotar och klår upp journalister och oliktänkande?

     Visst har det förekommit att någon ungvänstrare har kastat sten, i synnerhet om hen känt sig trängd. Men de gånger det hänt har ungdomen ingenting alls i ryggen. En hel organisation tar avstånd, både personligt och offentligt.

     Det är hos NMR som ”hjältarna” hyllas på hemsidorna. Det är nazisterna som stolt samlar in pengar till böterna och lovar stöttning i fängelset när deras "tappra krigare" tagits gisslan av "förrädare". Ett beteendet som knappast återfinns i något vanligt parti.

 

Vad kan vi lära oss av detta skrämmande exempel? Dels att 1Maj i Ludvika riskerar att bli en laddad tillställning, eftersom kommunens säkerhetsavdelning inte förstår riskerna och eventuellt håller med nazisterna. Dels att vi nu verkligen måste gå in för att lära oss pacifistiskt motstånd.

Vi får inte låta dem ta över gaturummet, och vi får inte ta till våld. Då måste vi göra någonting annat. Ruska med nycklar och visa rumpan är bra exempel, men vi behöver lära oss mer och sätta dem i system, och därtill lära oss elementärt självförsvar. Om vi ska våga möta nazisterna på gatorna – möta dem fastän vi lever med otryggheten i att polis och säkerhetstjänst inte alltid kan eller vill skydda oss – då måste vi kunna känna sammanhållningen i att vi solidariskt vet vad som bör göras. Pacifistiskt motstånd. Vi kastar inte sten, vi kastar blommor…

     Nåja. Vi kan välta ett lass gödsel också.

  

 

*Infört i Dalarnas tidningar, men länkas inte pga betalsida

Leve 1 Maj, arbetarrörelsens stolta dag

Vänsterpartiets blåsorkester tågar ut från Medborgarplatsen

Huvudparollen: Det är vår tur nu! Vänstern firar hundra år och det är dags att ge oss en chans. Vårt land kan inte fortsätta på den inslagna vägen.

Det mest envisa slagordet: olika varianter mot rasism. Viktigt. Akut

Den stoltheten. När vi kommer från alla håll, varje stadsdel, från den berömda Förorten. Här är barnvagnsvänstern, den glassätande vänstern, husdjursvänstern, rapparvänstern, lajvarvänstern, och längst fram i tåget hela fackföreningsvänstern. En kampdag, en festdag. Årets viktigaste. Det är dags för rättvisa! 

Solidaritet. Alltid solidaritet 

Och här är talet i Kungsträdgården av Christina Höj Larsen, riksdags- och partistyrelseledamot

Folk mot hetsgrupp. En 1Maj värd att minnas

Borlänge var demonstrationstätt denna 1 Maj. Nazisterna hade av oklar anledning fått tillstånd att marschera, så Dalarna mot Rasism ordnade stor, glad och kärleksfull manifestation på Jussi Björlings torg. Mästersångaren var för dagen iklädd röd näsa, clowner underhöll, regnet föll men ballongerna steg.

Behrang Miri och Borlänge för alla

Ett starkt tal hölls av Behrang Miri som rappade, sjöng sin mello-hit och fick oss att dansa. Vi var åtminstone 500 stycken som värmde oss i solidaritetens glöd, kanske tusen med genomströmning. 

      Nazisterna var omkring 250 och marscherade i nästan uniformslik klädsel. Vi såg inte så mycket av dem eftersom polisen gjorde vad den skulle och höll grupperna isär. 

     Men polisen förstår fortfarande inte kritiken mot att ge tillstånd till antidemokraterna.

Bästa banderollen!

Sedan gick Vänsterpartiet i sitt vanliga tåg ut till Forssa hembygdsgård. Vi var fler än nazisterna, och det utan att kalla in folk från hela Norden.

Lars Ohly var huvudtalare och gav regeringen bitande kritik för att den genom sin asylfientliga politik normaliserar rasism och fascism. Trots allt blev detta en 1 Maj att minnas. 

Ohly. Bitsk talare!

Men hur är det möjligt? Hur är det möjligt att nazisterna än en gång gör sin uppmarsch utan att demokratin försvarar sig? Hur är det möjligt att nyheterna beskriver det som fyra olika demonstrationståg, utan hänvisning till att de som marscherar vill stoppa den demonstrationsfrihet de ockrar på?

     Hur är det möjligt att jag efter ett långt liv av 1 Maj-firande plötsligt befinner mig i en försvarsposition (om än stark) mot dem som innan jag föddes fyllde en värld med fasa?

    

”Är detta inte ett sätt att ge nazisterna uppmärksamhet?” frågade teve en av arrangörerna i Dalarna mot Rasism. Som om vi alltså skulle ”låta dem hållas”, en omhuldad inställning också bland borgarklassen i 20-talets Tyskland.

     Bänkad framför nyheterna hör vi en mediakår som verkar vara renons på politiskt förnuft. Låt oss göra en sak tydlig för dem:

    När nazisterna marscherar måste detta ägnas uppmärksamhet. Det är den enda nyheten som är värd uppmärksamhet och ingen borde tala om någonting annat än att det fruktansvärda tillåts ske! 

     De som trallar på i sina liv som om inget hänt befinner sig i ett stadium av apati som är direkt samhällsfarligt. Det skulle pastor Niemöller också ha sagt.

Niemöller levde i Tyskland under nazitiden på 30-40-talen, och flera talare under dagen hänvisade till den dikt som tillskrivs honom:

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Idag tvingades åtminstone nazisterna bidra till samhällsnyttan. De gav stöd till ensamkommande barn! För varje meter de marscherade skänktes gåvor av småföretagare och annat solidariskt dalfolk. Tack till er! 

     Det är folk som behövs. Folk mot hetsgrupp!