Stjärnsund, ett gammalt bruk med stolt historia och aktiv nutid.
Ett tämligen gott bruk, där patron uppmuntrade läskunnighet och gärna delade ut julgåvor. Där var järnhantering och valsverk, den tekniska utvecklingen kom via Polhem. Transporter gick via sjösystemen, senare med ångtåg. Klocktillverkningen startade redan på Polhems tid och utförs fortfarande på hantverksvis.
En idyll med lindalléer, en vildvuxen engelsk park, fårbete. En övergiven järnvägsstation, murar av slaggsten. Liten enkel kyrka, skogiga sluttningar ned mot vattnet. De vita herrgårdsbyggnaderna rymmer sin egen förbannelse i de kvarblivna kryckorna på vinden.
Under ettpar decennier var bruket nedgånget och drabbat av handlingsförlamning. Skolan stängde, kiosken sålde solblekt lakrits, det gick inte att hålla Konsum vid liv. Simskolan fanns förstås, vid långbryggan ute vid Björknäbba, och någon danskväll i Folkets hus. Men det var segt och sömnigt. Man kunde stå och spotta i forsen. På sin höjd.
Sedan tog företagsamheten och nyandligheten vid. Datorföretag, ekologi, mode och kristaller. Framgångsrik kursgård, lanthandel med spel och bangolf. Herrgården är museum (de berättar mer om förbannelsen!), det finns kafé och souvenirbod. Skolan fungerar utmärkt, och anslagstavlan upplyser om föreningslivet, om dans- teater- och filmkvällar. Och simskolan finns förstås kvar i sjön Grycken, den vilda steniga lynniga.
En så vacker och lycklig plats det var.
Tills helt nyligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar