Barnens fiende är min fiende

Politikern som valdes att som talman företräda Sveriges riksdag låter rasistiskt och barnfientligt klotter stå kvar på sin fb-sida.

     Det handlar om pojken som misshandlades av vakter, du har säkert sett filmklippet där vakten sitter på pojken, håller ned hans huvud. Handlingar som är förbjudna i svensk lag sedan mitten av 1900-talet*.

Inte så få åsikter har hörts som går ut på att pojken ska skylla sig själv, att det är så här det går och ska gå för den som inte lyder vuxna. Åsikter som möjligen var gångbara för femtio år sedan. Möjligen.

     På Björn Söders fb-sida finns barnhatarnas uppkastningar. Det är inte bara rasism längre. Det är så rått att det går utanför.

På sidan Nyheter idag, dit Politik och poesi av princip inte länkar, visas en motfilm där pojken sparkar vakten i ryggen. Vilket förstås är väldigt dåligt uppförande och ansågs motivera barnaga före år 1957. Men idag?

     Hur ser det ut inuti de människor som går loss på Söders sida? Har de fått så innihelvete med stryk själva att de inte kan reagera annat än med triumf över en annans lidande? 

     Det de skriver är illa nog. Men mardrömmen kan bli verklig om de någonsin får chansen och ursäkten att plåga någon som är svagare.     

Organisationen BRIS (Barnens rätt i samhället) är kritisk mot Björn Söder som låter klottret ligga kvar. De poängterar det som jag trodde var och en visste: ”Det är olagligt att slå barn oavsett vad de gjort.”

Vad är det för fel på folk? utbrister vi ibland när någon sitter och hostar rakt ut på bussen eller ringer idiotsamtal eller på annat sätt visar dåligt uppförande. Däremot vill vi inte piska dem till rättelse. De lär få hålla på och irritera oss livet ut.  

     Så är det inte hos näthatarna. Vad de vill är att straffa och plåga barn tills ungarna lärt sig lyda, och de är alldeles säkra på att de har rätt. Så ja; vad är det för fel på folk?

     Är det samma fel som det är på talmannen som inte på flera dagar förstått att detta är fel? Jag menar inte att han ska prygla barnhatarna till att veta bättre eller hut. Bara att han ska ta bort vad de säger och påpeka att de har fel, att vi lever i en demokrati där Barnkonventionen ska skydda dessa våra minsta. 

* Aga i hemmet förbjöds så sent som 1979! Aga i skolan förbjöds 1958, och året innan stoppades ordningsmaktens rätt att använda våld mot barn. 

Idag är kronprinsessans dag, kan man också tycka

Vill inte se nyheterna, de är för plågsamma. Situationen i Gaza är för hemsk. Har bloggat om det förr, alla vet vad jag tycker, många tycker samma sak, det räcker inte. 

Situationen i Gaza är hemsk och inte tillräckligt många bryr sig om den. 

Men jag hör nyheterna: 

"Barn dör i Gaza"

"Det är kronprinsessan Victorias dag idag"

"Estelle nästan stal showen"

Ja du lilla Estelle, det är tungt att födas in i en familj som ständigt lyckas stjäla showen så till den grad att några döda barn i Gaza förbleknar till ointresse. 

Inte behöver du lilla unge skämmas. Det är många andra goda medborgare och nyhetsbevakare som borde göra det. 

För övrigt hänvisar jag till Pelaseyed som har bättre koll på läget än borgarmedia. 
Eller till Edith Piaf, som vet vems dag det är.
Eller till Palestinagrupperna som inte sörjer, utan organiserar!

Luciabeslutet

Luciabeslutet fattades år 1989 då socialdemokrater och moderater ingick en uppgörelse om att inskränka flyktingmottagandet som fram till dess varit tämligen generöst och humant.

Lucia 22 år senare kan de fira genom ett grymt avvisande av en barnfamilj i Ånge?
Vill du veta mer om det, läs Kalle Larsson på Flyktingbloggen

Att någonting är i enlighet med lagen betyder inte att man inte får protestera mot det. Polisen kan vägra utföra sådana order.
Och folket i Ånge protesterar.

Blommor, bin och Beskow

Nyligen hörde jag en pedagog säga att förskolor med sjyst genusprofil inte kan använda Elsa Beskows böcker. Store far och blida mor, käcka gossar och flinka flickor gör berättelserna outhärdliga.
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.

Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.

Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.

Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.

Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.

Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.

Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån


Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.

Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet

Flykt är inte cirkus

Det var tragiskt att läsa kommentarerna från invånarna i Vellinge som inte vill ha flyktingbarn boende på orten. Det moderata kommunalrådet underblåser hatstämningen, vilket är skrämmande.
Sveriges rikaste ort, Vellinge, har en väl skyddad befolkning. Men den pösiga inskränkthet som hörs i deras kommentarer verkar inte lindra deras ständiga skräck för att otäcka ungar ska ta deras saker och sätta eld på huset.

Deras politiske företrädare från ett så kallat demokratiskt parti tar det överhuvudtaget inte på allvar att erbjuda en fristad åt utsatta barn – barn han beskriver som ”en strid ström av tonårspojkar”.
Det handlar om trettio barn som sannerligen har lidit tillräckligt redan innan de nu, som ensamma immigranter, skulle få sängplats på vandrarhemmet i Vellinge.
Men kommunalrådet har lovat undersöka om han kan ”stoppa denna cirkus”.

Det är så man säger när de andra inte är levande människor för en. Barn som gått igenom svårigheter är inte barn om de kommer från Afrika eller Asien. Då är de apor på cirkus med ståhej och onödigt jävla liv.
Vi vill inte ha hit dem, säger han.
Han skulle kunnat säga: Vi vill inte ha krig, svält och naturkatastrofer som driver människor att i yttersta desperation sända bort sina barn.
Men han sa: Vi vill inte ha hit dem.

”Vellinge marknadsför sig med att Här är friheten lite större… Det gäller inte alla”, skriver Aftonbladet

Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson har utmanat Vellinges moderata kommunalråd på debatt! Se länk i kommentarsfältet.

Harry Potter och barnuppfostran

Mugglarna på Aftonbladet är på hugget och har inom en vecka två kolumner där Harry Potters värld analyseras.
Båda riktigt roliga.
Att det finns all anledning att granska magiska fenomen framgår av den lilla blänkaren om rekordmiljonerna som redan intjänats på senaste filmen. Visst gillade jag den, men kanske inte mer än alla andra premiärer någonsin.

En av de saker jag gillar är att barn och vuxna kan arbeta tillsammans för ett gemensamt mål. Oerhört ovanligt i barnlitteraturen, där de vuxna antingen är oförståndigt elaka eller har funktionen av deus-ex-machina, liksom i vuxenlitteraturen där barnen är attribut på gott och ont i det riktiga livet.

För att inte tala om i verkligheten där det går ut på att gulla eller skälla. Men barn blir inte sockerdrogade skojvåldskonsumenter om vi inte dompterar dem med det betet. Det ska inte behövas en alltigenom magisk värld för att de ska ha en uppgift.

- - -
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!

Allians mot elaka barn

Vänsterpartiets Alice Åström förklarar i Aftonbladet varför vi inte kan straffa bort barn som far illa. ”Idag föreslås fotboja för barn, polishämtning till skolan, helgfängelse, hårdare straff för yngre personer…” av den borgerliga regeringen, som fullständigt förbiser att barnen speglar och reagerar på de vuxna som de mött.

Ingen föds elak. Inget barn bestämmer sig för att slåss och stjäla som en väg till framgång och kärlek. Utom det barn som inte haft framgång i annat än asocialt beteende och som inte har lyckats vinna någon kärlek av sin asociala familj.

Detta är svårt att komma ihåg ibland. När man står med ungen framför sig blir man så förbannad… och det är i och för sig inte ilska som skadar barnet, däremot att ge obehärskat uttryck åt den. Men det som skadar värst är en iskall, utifrån kommande, kränkande bestraffning eller order.
Detta tycks vara svårt att komma ihåg också för de politiker som mera sällan träffar barn och därför ser dem som ett lätt och billigt utlopp för den samhälleliga frustrationen över sådant som går dåligt. Hårdare tag går alltid hem. I varje mobb.
Det är av det skälet som folkvalda representanter hela tiden måste ha det klart för sig: barn gör inte något annat än det vi vuxna lärt dem, i enlighet med slutsatser dragna ur vårt beteende.

Barnen tillhör sina familjer. Statliga representanter kan inte gå in i hemmen och härja. Men när någonting behövs, något som balanserar situationen, som ger barnet hopp och mod att förändra åtminstone sig själv – då finns bara en sak att föreslå: En välfärd som har råd att omge barnen med fler friska vuxna. Mer personal. Olika funktioner runt barnet.
Ju fler vi blir, desto större är chansen att barnet finner någon som orkar älska och leda.

Det vet Åström, det vet vänstern, det vet säkert en och annan borgare också. Men de senare har ingått en allians som är beroende av hårdföra billiga lösningar mot dem som inte kan försvara sig.

Två bra

En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.

Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...

Pinsamt svettigt

Sanslösa lilla människa! En tjugonioåring som uppger som ett av sina intressen ”att svettas på gymmet” har problem med att alla andra inte svettas där. Bekymret är att folk/kvinnor unnar sig godsaker. Inte inser späkningsmoralen. Och därför faktiskt blir... nej guuu va pinsamt... tjocka!

Krönikan fanns i Allt om barn. Låt oss anta att tjejen fått skriva den för att hon faktiskt är ett barn: kollar noga av alla andra, vill vara bäst och få beröm och ändå ha millimeterrättvisa – tja, allt om barn.
Dem som vi varje dag måste lära en annan sorts moral: att inte racka ner på andra.

- - -
Andra som bloggat är Ida och Hanna

Makten över barnen

I sin famösa artikel skriver folkpartisterna: ”Det finns självfallet en målkonflikt mellan å ena sidan föräldrarnas rätt att bestämma över uppfostran av sina barn och å andra sidan barnens rätt till en allsidig undervisning. Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse.” Sedan går Fp inte närmare in på det, utan hänvisar till valet av privatskola.

Men jag tror den dag måste komma då vi på allvar problematiserar föräldrars rätt och makt över sina barn. Då gäller det inte bara några uteblivna idrottslektioner, utan barnets hela liv. Barn som lever på gränsen till vanvård, barn med svåra sociala och psykiska störningar, barn som anmäls gång på gång hos socialtjänsten – som efter en utredning tvingas konstatera: vi hade förslag, men föräldrarna tackade nej.

Kanske måste fler barn omhändertas. Kanske måste föräldrarnas rätt att välja och välja bort inskränkas. Men det är en explosiv politisk fråga som innebär djupa ingrepp i individens frihet och strider mot EU:s och FN:s konventioner. Därför kanske vi ska ha det som vi har det. Det vill säga, att en del föräldrar gör precis som de vill. I den situationen är förhandling den enda metoden att ta till.

Barnkonventionen gäller!

I senaste Flamman berättar Inger Stark om nätverksarbetet mot hedersrelaterat våld. Ett viktigt och nödvändigt arbete som delvis drivs av och med immigranter. Men det finns en vändning i artikeln som jag inte förstår vad eller vem den riktar sig till. Det är när ett ”vi” tydligt uppmanas att säga ifrån om att alla barn ska få gå och simma, att barnkonventionen, mänskliga rättigheter och kvinnokonventionen är jätteviktiga och att lagarna gäller alla.
Det är nog ingen som har ifrågasatt det. Majoriteten är överens om lagar och konventioner. Den minoritet som tycker att underkastelse inom familjen är jätteviktig, väljer ibland dessvärre att sätta sig över lagarna. Och vem är ”vi” som ska tala? Är det flyktingmottagningen, SFI-undervisningen, skolan, socialtjänsten, SVT? Alla med olika uppdrag och olika sätt att bearbeta dem, men ingen direkt känd för att negligera barns villkor.

Från skolans sida kan jag konstatera att det inte är särskilt svårt att tala om vad som gäller, befästa och motivera det. Men att förhandla om det och med barnets bästa för ögonen hitta lösningar, det är svårare. Och verkligt svårt är det om skolan måste välja: att ställa kompromisslösa krav med risk för att barnet hålls hemma eller sätts i privatskola, eller att tänja på reglerna för att behålla familjens förtroende i hopp om att barnet ska få utvecklas i egen takt. Praktiken är mer mångtydig än politiken. Barnkonventionen gäller, men vilket är bäst för barnet idag och i övermorgon?

Det som krävs, av skolan och av samhället i övrigt, är att erbjuda en livsform och livschanser som uppfattas som angelägna och eftersträvansvärda. När politiken och dess utförare misslyckas med det finns det alltid människor som vänder frustrationen inåt, mot familjen. Detta visar inte på svagheten i feminismen, som artikeln tycks mena, utan på styrkan i konservatism och patriarkat.