På estraden lever poeten

Dör poeten av att tävla? Det tror författaren Anisur Rahman i Upsala nya tidning. Men det kan inte ha varit poesislammen som gjorde att Sveriges estradpoeter nyligen måste ta avsked av mästaren Erkki Lappalainen. Vet Rahman ens att en stor poet tillika slamarrangör har lämnat oss?
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.

När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)

Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.

Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.

”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.

*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet

Poesi och spel

En av alla möjliga kombinationer utspelas
i en cell i palatsets källare
biljard och slamfinal

Geometrins bågar, röd och vit över grönt
i spinn
Aritmetikens poängblock efter ord på scen
spänning

Här är alla spelare, stötiga lirare
poetjävlar, bollrullare
klacketiklack
en tango av ansikten

Nu på torsdag - SKÄRTORSDAG - utkämpar slampoeterna i Stockholm norra kampen om de fyra platserna i SM Poetry Slam som i år går i Uppsala. Åtta män och två kvinnor har gått till final, men chansen finns fortfarande att det blir jämnt i SM-laget.
Lokalen är i källaren till Biljardpalatset, St Eriksgatan på Kungsholmen. Fantastisk miljö! Klockan 19 startar det.

Applåd för svenska mästarna!

Vad var det som hände i helgen?
SM i Poetry slam!
Tidningarna flödade över av insidesreportage, idolporträtt och oddsberäkningar.
Njaaa.
Lokalmedia höll fin bevakning, det framgår av Estradpoesi. Gott så.

Men faktum är att SM inte är en lokal händelse. Som namnet antyder är det svenska mästerskap.

Lag från hela landet jobbar i ett år för möjligheten att få tävla. I år ägde slammet rum i Norrköping, nästa år i Uppsala.

Författare som Bob Hansson och Solja Krapu och en estradör som Boyacioglu har alla uppstått ur poesislammet, detta märkligt fertila bottenlager. Även om det bär mig emot att påpeka det, för scenpoesins existens ska inte behöva rättfärdigas med några få som fått ett genombrott.
Den är tillräckligt vacker och rolig ändå.

Grattis till Oskar Hanska som vann individuella grenen,

och till Södermalm (t.v.) som blev bästa lag.

Fotona är tagna av Pia K, många fler finns på Dinstudio

Att göra det omöjliga

Gårdagens blogg slutade med citatet som blivit något av slamrörelsens valspråk: ”Det går inte att tävla i poesi – därför gör vi det”
(Bob Holman)

Om politik är det möjliga, är poesin det omöjliga.
Att ge sig på att tävla i det svårbestämbart skiftande är nästan dumt.
Men bara nästan.

Uppgiften att bedöma både text och framförande ges till några upplockade besökare som kan vara poesirävar, någons ex, en som råkade gå förbi, en som råkade känna sig ovanligt äventyrlig just idag, en som älskar vackra ord eller en som är blasé på allt vad scensnack heter… och de har en hundragradig skala att laborera med. Det blir lika spännande som simhopp och isdans, det blir ännu mer spännande eftersom tävlingen gäller både simhopp och isdans, både höjd och djup och piruetter, allt samtidigt fast med ord.

När man sedan gör upptäckten att poesitävlingar är både trendkänsliga och kompisklistriga, då har man ändå inte upptäckt annat än att de är precis som allt annat.
Bortsett från den slumpbaserade ultrademokratin som gör dem olika allt annat.

Taxichauffören frågade:
- Estradpoesi, det är väl mest en massa blaj?
- Dels det, sa jag. Och dels bra grejer.
- Då var han väl med, dendär turken, sa taxichauffören. Ja ursäkta, men han som är så bra?
- Jag antar att du menar Daniel Boyacioglu? Det var längesen, men det stämmer att han började på slam, och nu har han gjort Dramaten.
- Jag sa ju att han är bra, sa chauffören.

Liksom det finns en del blaj på Dramaten finns ett och annat som är bra i Biljardpalatset, Rinkeby Folkets Hus eller bibliotek över hela landet. Som bonus - Daniel Boyacioglu är gästpoet på Söder-slammet på Restaurang Sjöhästen vid Hornstull den 11 februari klockan 19.

Mera slam!

Dags igen för poesitävlingar eller poetry slam. Stockholms-slammet begås i Snookerbaren, Biljardpalatsets källare, St Eriksgatan 52. Ett nytt kommer inom kort att öppna på Söder, men än så länge läses, viskas och skriks det på Kungsholmen den 29 jan, 12 feb, 26 feb... osv enligt kalendern på http://www.estradpoesi.com/, populärt kallad gröna sidan.

Webbmästare är kände doldisen Istvan Molnar.

Arrangör, domare, en fjärdedel av föreningen Slam café - Johan Nordgren som här försöker hålla koll på poängräkningen.

Den ytterst välförtjänta vinnare jag hörde i torsdags var Malin Jakobsson som drog härliga stycken på västerbottniska.

"Det går inte att tävla i poesi - därför gör vi det"

Bob Holman

Ord & ansikten

Poesislam i Rinkeby på restaurang Divan. Den förträfflige Istvan Molnar är emcee och kvällens gäst, hedersgäst tillika, är Erkkii Lappalainen, mannen som en gång införde Poetry slam i Sverige.
Många ord och ansikten har virvlat förbi sedan dess, ty ord och ansikten är själva nerven i en slamkväll och också dess behållning, det som stannar i huvudet efteråt.
Ord, lösryckta, levande, som löv i vinden.
Ansikten, nervösa, livfulla, belysta i sitt allvar.

Medan de lokala rökarna muttrande vandrar ut och in i lokalen får vi ikväll ta del av, bland annat:
rimmade verser om Gud
fysisk uppläsning om att plocka poäng i poesi, i viktväktande och i rabattkort
inkännande tunnelbaneskildringar ur en kärleksfylld vardag
en liten dikt som är så liten att den inte syns
en mycket ung mans förvåning över att vi har bråttom – han som har lika många år framför sig som jag har bakom mig...

Temperaturen i lokalen stiger mot slutet när juryn lämnar sina poäng. Vad är det som går hem ikväll, stå-uppare, rappare, lyriker eller filosofer? Att förstå sig på de sinsemellan udda individerna i kvällens jury är som alltid omöjligt. Poesitävlingar skulle vara svåruthärdliga förutan detta starka inslag av slump.

Om du fortfarande tror att poesi är något märkvärdigt och udda får du här ett lugnande besked: banaliteten vann över originaliteten även ikväll. Så som i livet, så ock på scenen.

Rinkebyfinalen inför slam-SM går i nästa vecka. Mer info på Estrad-sidan.

Den ojämna kampen mot klichén

Är det bra med poesi-slam eller inte?
Med p-s menar jag inte verbal gegga. Inte heller syftar jag på min egen metafor om poeter som ”renhållningsarbetare, civilisationers friskhetstecken” (Manifestation -04 ) Jag menar den uppskattade tävlingsformen poetry slam. Och ”uppskattade” innebär att det kan komma sjutton pers i Skärholmen eller åtta i Ö-vik. Verkligt uppskattade arrangemang såsom ligamatcher när hundratals ligister klår upp varandra över hela stan är en kulturform som helt undandrar sig mitt bedömande.

Så: är det bra med poesi-slam eller inte?
Författaren Malte Persson anser: ”Ett spamfilter för klichéer står definitivt på önskelistan och skulle, är jag rädd, förpassa 99 procent av all slam-poesi till en kloak för poesi-slam.”
Men problemet med ett dylikt spamfilter vore att 99% av Allting skulle spolas. Klichéernas övervåld gäller inte huvudsakligen muntlig eller tryckt poesi/”poesi”, utan allt verbalt ut-inflöde.Från pendeltågperrongtyckande till promemorior, tjänsteutlåtanden och... gode jävvlar, har ni sett den kletigt floskulösa variant av kontaktannons som kallas personalrekrytering?
Under poesitävlingar kan vi som lider av klichéer få unna oss att rösta bort dem. Fler goda skäl att tävla i poesi skriver Istvan Molnar sedvanligt utmärkt om i sin krönika på Estradpoesi.

Är det bra med språkmaterialism eller inte?
Malte Persson överraskar mig på www.nypoesi.net : ”Den så kallade språkmaterialismen - - undviker klichéer på bekostnad av att komma att likna spam på riktigt, och gör därmed en dygd av att inte fastna, vare sig i filtret eller minnet. - - Under alla omständigheter: «the War against Cliché» - - kan bedrivas med både konventionella och okonventionella vapen.”
Men vaddå, var det inget mer? Är det bara det de menar, de som konstruerar en poesi som så att säga handlar om sina egna skiljetecken? Att döda klichén försökte vi oss på, helt schablonmässigt, som studenter. Det var bara en i raden av alla våra impossibla missioner - om nu slagorden låter bättre på utrikiska. Jag önskar språkmaterialisterna lycka till i kampen. Själv fortsätter jag ett tag till med poesi av annan sort.

Men - är det bra med poesi eller inte?
Vad jag har att säga om den saken, sa jag i Manifestation. Av detta framgår att jag ligger närmare romantikerna än materialisterna. Är den positioneringen viktig? Nej. Möjligen kan det ha sin betydelse, att jag håller mig i närheten av renhållningsarbetarna.