Förbryllad av myggor

Har tillbringat några frustrerande timmar med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Förstod aldrig vem som var vem.

Vad är det författaren vill? Djärvt, ja i en viss bemärkelse är det djärvt att ge röst åt en så osympatisk, ointressant jag-person som har samma namn, yrke och utseende som författaren själv; en inverterad narcissism. Men varför, om det inte är den meningslösa, grandiosa gesten som lockar?

Ändå förefaller Lundgren övertygad om att hon driver en idé, att boken har ett syfte. Hon upprepar att hennes slutsatser är ”politiska” – men bara i så måtto att det privata är politiskt, för att krossa patriarkatet innebär för Lundgren att ropa skällsord åt varje karl som betett sig otrevligt, och med vänster menar hon kvinnoföraktande mediamänniskor som lever biodynamiskt. Hon är inte i närheten av politik.

En subjektivt kåserande skildring av en indignerad flanör skulle föralldel också gå an. Men inte när boken är tradigt och inskränkt skriven med futiliteterna staplade. Meningen ”Avskedsmiddag med Tomas” får gå som helt stycke. En längre dialogtext handlar om att jaget fick ett sms med fel nummer. Inget man vill veta mer om.

Men kom till sak! Hur är det med bokens höjdpunkt - skvallret? Jo det var skoj bitvis. Men som existensberättigande för utgivning är det för tunt.

Mer om Myggor och tigrar