Ungdomsuppror eller ideologiskt brott

I en lite spretig artikel ger Ulrika Kärnborg en annorlunda bild av influenserna från 68-revolterna. Var det i själva verket revoltörerna som banade väg för marknadens nya övertag genom en nonkonform livsstil som öppnade för nya konsumtionsmönster?
Mycket möjligt.
Vanligare frågor som brukar ställas om detta berömda årtal är: Var det egentligen bara ett generationsuppror? Var det egentligen bara inskränkta studenter som krafsade lite på ytan? Var det egentligen bara tuppfäktning för skäggiga killar?

Vad det än var – egentligen – så kan det inte kallas bara. En serie händelser bland ett knippe sinsemellan olika ungdomskulturer skulle inte fyrtio år senare driva oss till ständiga tyckanden och omvärderingar, om de vore fullständigt försumbara.

Inte minst dess kritiker har bekräftat laddningen. Exempelvis den unge man i Fokus som ”hatar” hela 60-talet (jag bloggade om det 22 april, men det är för dumt för att släppa).
Min mormor hatade de självupplevda åren 1939-45, det ger ett annat perspektiv.
Ett annat exempel är den lektör på Bonniers som avfärdade mitt Europa-manus med orden ”författarinnan har varit med överallt och vet allting, hon stod på barrikaderna -68...” Löjligt nog medverkar jag själv knappast i boken, och där står inte ett ord om några barrikader och knappast om -68 heller. Lektören tog det för givet. Så stark är symboliken i detta årtal att det självklart antas behandlas i böcker om Europa, som lika självklart inte kan ges ut.
Att behandla litteratur på det viset borde vara åtalbart, men det är en annan sak.

Upprorsåren förorsakade ett trauma hos borgerligheten. Det var ett kortvarigt brott i hegemonin när borgarklassen inte självklart behärskade idéutbudet, när det fanns flera rum i överbyggnaden och problemformuleringsprivilegiet inte längre var just ett privilegium.
Det var då motoffensiven kom igång.
Nyliberalismens seger vilar inte enbart på nya konsumtionsmönster då avfälliga fyrtiotalister började tjäna pengar. Den drevs fram under målmedveten ideologisk kamp, till en början i regi av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson. Hans uppdrag var att agera mot så kallad vänstervridning, och det var under 1970-talet som opinionsbildningen blev en av de viktigaste uppgifterna för de svenska arbetsgivarna.
En mångmiljonsatsning var vad som behövdes på den tiden.