Ett förtydligande angående gårdagens inlägg:
Det var faktiskt inte en uppväxt i den erlanderska erans version av parlamentarism som gjorde mig till demokrat. Den hade så när kunnat göra mig till antidemokrat. Alla förändringar skulle malas genom alla karlars kvarnar. Kvinnliga förebilder var bimbo eller bombnedslag, verkliga kvinnor var morsor. USA-dyrkan gränsade till fanatism i kalla krigets efterföljd, och det inhemska konfliktundvikandet uppfattade jag bara som förljugenhet.
Det var när uppväxten i denna påstådda konsensus punkterades av maoistiska upprop, som jag så småningom blev demokrat. Inte lamt instämmande, utan aktivt övertygat. Folket skapar självt sin historia.
Maoismen var fel. Ändå lyckades den påverka mig rätt. Men jag bara väntar på att bli tillfrågad om jag fortfarande förespråkar massmord...
2 kommentarer:
Man blir kommunist inte därför att man är emot demokrati utan därför att man är för. Den - till exempel en ungliberal - som inte har förstått detta (pga folkpartiets ideologiska falskmynteri och kampanjer mot "kommunismen") kan heller inte orientera sig på ett vettigt sätt i det politiska landskapet. Man tycker ju att liberaler borde vara mera intresserade av varför folk blir kommunister ...
Intressant teori!
Skicka en kommentar