måndag, mars 24, 2008

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.

1 kommentar:

Anonym sa...

Mao´var en riktig mansgris´älskarinnor hade han dussinvis!Folket slet och drog tungt men , de som hade arbete´deras skål var alltid fylld med ris!Med Maos´lilla röda, som huvudkudde´besegrades fattigdomen!En stor man´i ett land, med över miljarder kineser!