Hundra år av friluftsliv

Fotot visar ett sällskap i det gröna omkring år 1900. Målet för deras picknick är Hagaparken. Redan på Bellmans tid festades det i Haga, och i över hundra år har parken varit en omtyckt mötesplats för friluftsliv och lekar. År 1866 startade första spårvagnslinjen från Stockholm-Odenplan ut till Haga södra så att besökare till både kyrkogården och Hagaparken lätt skulle komma ut i det fria.

Så vill vi ha det i framtiden också. Utan avspärrningar, övervakning och biltrafik.

Skriv på namninsamlingen Haga ska vara park!

Fotot har jag lånat från en utställning på Solna stadsbibliotek. Fotografen är okänd och bilden tillhör Solna hembygdsförening.

Före detta arbetarparti

”Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi.” Det är vad gamle socialdemokratern Enn Kokk säger om den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen.
Den förvisso trivsamma kongress där man kan undra om de fattade något socialdemokratiskt beslut överhuvudtaget.

Från en vision om en skola för alla - vår gemensamma grundskola, offentligt ägd och driven - har de moderna socialdemokraterna efter mycken beslutsångest och hummande gått med på att vinstuttagen i privatskolorna ska dämpas.
”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag.” Självklart! Meningen låter radikal för att vara i dagens Sverige (för trettio år sedan skulle den låtit enbart absurd). Men det som följer av den är endast att reglerna för att starta privatskola ska skärpas något, i syfte att höja kvaliteten. Detta lär knappast skrämma skiten ur utbildningsföretagen.
Som några kloka socialdemokrater redan har förstått är det mycket svårt att återta tillgångar men redan har förskingrat.

Men vad är att vänta av ett före detta arbetarparti som medvetet beskriver sig som mittenalternativet i tron att man kan göra nytta för alla?

Enn Kokk igen: ”Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.”

Minns drottning Kristina: ”Den som vill hålla sig väl med alla, är inte vän med någon.”

- - -

Här ett utsökt citat från jj.n apropå att kommunister är hemska, men affär är affär:
”Kanske har man hos SvD insett att Kina inte är någon kommunistisk diktatur utan agerar tillräckligt kapitalistiskt för att man ska bortse från diktaturdelen i deras styrelseskick?”

Fotboll eller miffon, vad är problemet?

Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!

Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.

Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.

Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.

Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...

Små små steg åt samma håll

Ett litet rasistiskt parti kan tack vare fin mediauppbackning framstå som det intressanta alternativet. Som ursäkt brukar media uppge att de ska bevaka sådant som är nytt och spännande. Då glömmer de att den rasism som Sd och andra extrempartier står för är samma gamla europeiska övermakt och överlägsenhet - bara med några ord utbytta - som präglat oss sedan kolonialismens dagar.
Mer om detta skriver Homo politicus

Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.

Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.

Dumt så träden gråter

Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?

Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.

Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.

Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.

Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.

Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.

Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!

Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park

Vänstern föredrar privat - i vissa sammanhang

Den fulla sysselsättningen är hörnstenen i Vänsterpartiets förslag till valplattform som nyligen presenterades. Välfärd och jämställdhet är inte helt oväntat andra betydelsefulla områden för ett rättvisare samhälle. Liksom kampen för ett privatliv med integritet. Vänsterpartiet har från början varit på bettet i FRA-debatten och lyfter nu integritetsfrågorna till valplattformen. Iallafall i version 1. Förslaget är ute på remiss i partiet och beslutas inte förrän på kongressen i maj nästa år.
Alla vänstermedlemmar som vill har möjlighet att påverka det färdiga förslaget. I vårt parti är det varken ledare eller mediaföretag som sätter dagordningen.

Varför politik och poesi?

Varför just politik och poesi?
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.

Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)

Solidaritet och moral viktigare än Åkesson

Att det är bra med debatt, om detta verkar Åkesson och Aftonbladet vara överens.
Men är det en bra debatt?

Inte särskilt bra att den ena bloggaren efter den andra känner ett plötsligt påkommet behov av att positionera sig gentemot muslimer: ”Jag gillar inte heller sharia… men Sd går för långt…”
Som om det funnes en gräns för hur illa man får tycka om muslimer – och då är vi redan där.
Var? Ja, till exempel i ett läge där förbipasserande svenskar tror det går för sig att håna och spotta på beslöjade kvinnor.

Även yttrandefriheten har egendomliga vänner. Till exempel liberalen Cwejman som tror att en anmälan för hets mot folkgrupp är detsamma som att kräva ”förbud”.
Nu är det så att det redan finns förbud mot vissa fientliga yttringar. Att anmäla är ett försök att få det prövat om ett lagbrott begåtts. Vad har en liberal att invända?

Från en strategisk utgångspunkt framför Zuiderveld en liknande uppfattning - att Sverigedemokraterna måste få hållas - men hans artikel är högintressant med sina jämförelser med situationen i Nederländerna. Det finns mycket att lära av turerna kring Geert Wilders' framgångar och hur han stärkte sin position först medialt och sedan röstmässigt.
En svensk parallell är redan påbörjad i och med att Åkesson nu har fått sätta dagordningen. Zuiderveld varnar för alltför hård kritik och i synnerhet åtal, eftersom detta var Wilders’ väg att bli hjälte. Alternativet menar han är att sätta dit Sverigedemokraterna på något annat, finansieringen av pensionerna till exempel.
Givetvis ska Sd ställas till svars på områden som de inte behärskar. Men migrationspolitik är ett sådant område. Börjar vi prata pensioner istället är risken stor att vi enbart förstärker uttråkade väljares uppfattning att Sd är helsäkra i invandringsfrågan även om de har svårt att hantera budgeten.
Dessutom är det omoraliskt att lyssna på förtal utan att reagera.

Låt oss också lära något av Danmark, där övriga partier först drevs i rasistisk riktning och Folkepartiet ändå slog igenom stort (liksom i Frankrike där le Pen gick fram på att vara original, inte kopia.) I vetskapen om detta är det idiotiskt att nu, som de svenska rödgröna, öppna dörren för högern i tron att detta skulle tillsluta den för Sd.
Nej, det skulle leda till ökade klassmotsättningar och politikerförakt. Alltså ett ännu bättre utgångsläge för populistiska extremister.
Ty det är inte Åkesson som person som ska hållas ifrån riksdagens talarstol. Det är hans politik som inte får genomföras. Det är de människor som lyssnar på honom och uppmuntrar honom som måste erbjudas andra alternativ, så de vågar känna solidaritet igen.

Att nyheten om samarbete med de borgerliga inte stämde åtminstone vad vänstern beträffar framgår hos Jöran Fagerlund

Även JJ.N har bloggat

Patriotismens dröm och verklighet

Sverigedemokraterna, kända för vulgära förenklingar, har nu givit sig på Astrid Lindgren. Idag skulle hon ha delat sverigedemokraternas värderingar och samhällssyn, spekulerade partisekreterare Söder under landsdagarna.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.

Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!

Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.

Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.

Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.

Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.

Bli marxist med Kd!

Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.

De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.

Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!

Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!

”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!

Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!

Bögfeministen om värdekonservatismen

Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.

Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.

Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.

Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.

Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.

Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.

Korståg för banalitet

Men tror någon att den halsstarrige lille gubben kan ge sig? Inte då! När han borde backa och säga, oj, det var inte så smart att käfta om vem som är vanligast, nu kör vi mediataktisk reträtt - istället för det lägger Kristdemokraterna ut en uttömmande frågor-och-svar-sida om vilka som är ”verklighetens folk”!

Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.

Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.

Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.

Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.

Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!

* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!

Lite internationellt

Internationell utblick på tilltalsord hittar du i Språkspalten. Men skribenten har uppfattningen att det nya niandet i serviceyrken är en myt. Då lever jag i en myt då, för jag har hunnit bli råless på niandet från butiksbiträden som vill vara lite fiiina och tror att ett föråldrat språkbruk är en statusmarkör.

Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.

Läs istället Ida om internationell feminism!

Galler eller dryader

Det har börjat arbetas i Haga. Nya gallerstaket omringar slottet. Det är taggtråd över grindarna, och särskilt snurrporten skär sig riktigt skrikande från empirearkitekturen i övrigt.

Det stängslade området är inte stort, det kan man inte beskylla dem för. Frågan är om denna större villaträdgård kommer att räcka till för familjen Bernadotte d.y.,

eller om det gamla gjutjärnsstaketet kommer att låsas till

när de är hemma?
Inte heller kan jag klandra Victoria för den rikliga nederbörden,

men tanken på en vallgrav är inte långt borta...

Vi får se hur det blir. Gustav III:s paradbygge stannade vid en grund. Här har det uppväxande Solna lekt i generationer. Kommunen sätter upp stängsel ibland, men de öppnas lika fort. Det finns droppstenar i ruinerna, och även recenta fynd såsom spår efter grillkol.

Tack och lov skyddar dryaderna i de gamla träden ännu Hagas älskliga mystik

men när långfingrade skuggor sträcker sig över Pelousen

är det dags att skriva på namnlistan

Haga ska vara park

Jag saknar ord, en stund iallafall

Behövs egentligen inget inlägg. SvD var hyggliga nog att lägga ut en rad av sina läsarkommentarer. De flesta har raskt kommit över den jag-saknar-ord-paralysi som valet av fredspristagare framkallar och samlat sig till beska omdömen om kryperiet för en krigförande nation vars i och för sig hygglige president ännu inte utfört någonting.

Så infernaliskt barnsligt:
Obama är känd. Han är poppis. Han är en fin kille. Mannen på puben spänner musklerna mot honom, tanterna i stugorna tycker han är söt. Och inte så farligt svart heller, bara lite lagom. Han säger kloka saker om hur det borde vara i världen. Ping - idé! Han får fredspriset!

Arme man! Ena veckan ska han fajtas mot plattskallade fanatiker i den usa:nska kristna extremhögern, nästa vecka omslingras han av de kletigt messianska förväntningarna hos norska nobelkommittén.
Undrar vilket som är värst.

Minister förföljd av luder från armén

En tidigare obekant publikation ploppar in i mejlen: Obiz, tidskriften för inköpare och förvaltningschefer. För vår skull, vi som inte är någotdrea, har Obiz dragit till med en häftig löpsedel för att väcka intresset: Björklund rensar upp i ”flumskolan”!

Det rafflande innehållet lutar åt skvaller- och avslöjarhållet. Detta bara måste spridas: Björklunds favorituttryck i det militära var ”luder”. Enligt några tidigare värnpliktiga sa han att "man såg 'ludermässig' ut, var 'ludermässig' när man rörde sig långsamt eller inte vikt upp kragen rätt".

Vad vill Björklund själv säga i intervjun? Jo: ”Jag misstänker att det finns betygsinflation.” Detta platta fall presenteras med sedvanlig pretention på att vara först ut med Sanningen.
Men betyg har i alla tider varit godtyckliga, har aldrig mätt vad de avser att mäta. Det är därför vi inte ska ha några betyg! Fast Björklunds recept är att införa en extra statlig kontrollnivå för att överpröva de bedömningar som gjorts av de professionella som Björklund i alla andra sammanhang vill värna.

Vad ludersnacket beträffar kan jag höra invändningen: ”Men militären har i alla tider låtit sådär.” Just det. Det är därför vi inte ska ha några mili... jodå. Men även de måste lära sig hyfs och fasoner. Och även om Björklund numera är ångerfullt reformerad är det diskutabelt om han alls borde ha fått vad han betraktar som ett befälsuppdrag för grundskolan.

Det är såhär: en person med det språkbruket och den inställningen skulle aldrig anställas inom någon av våra verksamheter.

Bernadotte-jubileum på rim

Apropå den ökande rojalismen och Lindqvists förskräckliga krönika, så ägnade Erik Axel Karlfeldt en av sina Dalmålningar på rim åt Karl XIV Johans gravtåg.

På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.

I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.

Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.


Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.

Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.

- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?

När örebroarna blev med revolution

Herman Lindqvist hetsar i en krönika mot republikanerna i Örebro, de som protesterar mot den skattefinansierade rojalistiska yra som kallas Bernadottejubiléet. En tillställning som Lindqvist beskriver med orden: ”jubel, fest och glans, skina och lysa, glädjefesten, festen och ståhejet, stor festdag, glad historisk fest” - se här är bröd och skådespel åt folket i långa banor!

Lindqvists beundrande attityd till Jean Baptiste må vara hans ensak. Men hans oförskämda attityd mot oppositionspolitikern Murad Artin är förskräckande offentlig. Lindqvist tar upp Artins härkomst och frågar helt fräckt om han kanske inte är så insatt i sitt nya hemlands historia. Det vill säga, härkomsten bestämmer värdet av din uppfattning!
Så för säkerhets skull kollade jag med en svensk historiker vars koncisa svar om anledningen att fira och festa löd: I helvete heller.

Lindqvist tillhåller i nedlåtande ton Artin att läsa i historieboken om hur den svenska demokratin utvecklats. Att detta gick lugnt och resonabelt tillväga, alls inte med inbördeskrig och revolution.
Så jag råder Lindqvist att läsa protokollen från Örebro kommun eller tidigare riksdagen. Då ska han strax bli varse att oppositionsrådets väg genom politiken ingalunda kantats av ideliga upplopp. Men det blir ju mer söndagskrönika av att svartskallarna hotar med gatustrider för att de missförstått konungens roll!

Missförstått, ja. Eftersom Lindqvist poängterar att Bernadotte minsann var både invandrare och proletär. Och då är det väl meningen att vi inom vänstern ska säga: A-ha! Vi gillar ju dom!
Men nu består vänstern generellt sett inte av idioter, och kritiken mot monarkin som odemokratiskt statsskick påverkas inte av personliga egenheter hos monarkerna. Möjligen har Lindqvist med sin förkärlek för det sporadiska och anekdotiska lättare att fatta sympati på så lösa grunder - lika lösa som dem på vilka han fattat antipati för en lokalpolitiker som inte delar hans bedagade historiesyn.

I Lindqvists krönikevärld innebär en alternativfestival att ”extremvänstern” hotar med en ”sabotagefest”, ”icke önskad konfrontation” och ”hatmöte” som ”piskar fram upphetsade stämningar” vilket i värsta fall kan leda till att herr och fru Bernadotte inte vill komma till Örebro för att det inte är så roligt för dem med säpo-vakter. Nu tror jag att kungaparet som världsvana personer blivit mer luttrade av sådan uppvaktning än både Lindqvist och jag, men eftersom Lindqvist envisas med att jubiléet inte alls är rojalistiskt förstår jag inte varför det spelar så stor roll vem som kommer.
Inte minst haltar jämförelsen med hur statschefer i andra länder hyllas med blommor och uppbåd. Ja, och?
Sverige är en demokrati, har just inskärpts. Alltså är det bara att sätta igång och leva upp till det!

Artin svarar hövligt i Nerikes allehanda
Tack till GPF Hurriya för tipset

Men det är bra fart i de reaktionära strömmarna. Här en moderat som vill att kungen tar över från talmannen och utser statsminister. En metod som ansågs urmodig när den försvann år 1975.

Glöm inte Haga ska vara park

Får vi skåla i Guinness en gång till?

För bara ett år sedan applåderade vi Irland och skålade i Guinness eller Jameson efter deras nej till Lissabonfördraget - eller den grundlagsfästa kapitalismen, eller krav på utökad överstatlighet och militarisering, eller vad vi nu väljer att kalla eländet för.
I år ser det inte ut att gå lika bra. Skrämda av ekonomisk kris och den enda vägens bedrägliga logik kan det mycket väl hända att irländarna röstar yes tillslut. Så som unionens etablissemang har planerat och inte drar sig för att genomdriva.

Aftonbladet berättar om poeten Heaney som tagit ställning för ja-sidan och i ett romantiskt poem beskrivit EU som en föränderlig fågel Fenix. Det framgår att Heaney betraktar EU som ett fredsprojekt, vilket kanske kan förklara hans yra.
Vissa saker kan endast uttryckas genom poesi. Det förbryllande mosaikiska Europa och vår bundenhet vid vårt mörka arv hör dit.
Andra saker bör formuleras på effektiv prosa. EU och dess maktfaktorer hör dit. Läs Eva-Britt Svensson!

Kultur, vandalism och bidragsberoende

Det rör på sig:

1. Regeringen vill i framtiden bara stödja tidskrifter med material från ”de skilda konstarternas områden”. Det innebär att flera tidskrifter med gränsöverskridande kulturfrågor och samhällsdebatt kan tvingas lägga ner. Tyst i klassen, alltså!
Uppropet kan du skriva på här. Med den varningen att namnen graderas. Med en tumme upp eller ned kan du höja eller dissa andra påskrivare för att få upp dem som anses viktiga och seriösa i toppen. När jag var inne på sidan var det Per Wirtén och Ali Esbati - grattis ni betydelsefulla opinionsbildare! Ska vi andra vara tacksamma över att få kludda på samma sida, då är det ungefär samma logik som regeringen använder i sina kulturbedömningar.

Alla smutsiga detaljer har bloggat mer om regeringsförslaget och uppropet.

2. Folkpartiet är på hugget igen! De vill se straffskärpning för alla brott som ”hotar demokratiska värden” - vilket man väl i vid bemärkelse kan säga om alla brott.
Jag har inget emot förslagen om ökat skadeståndsansvar vid vandalisering och stärkt föräldraansvar, men vad säger du om att alla barn som krossar en ruta ska kallas till socialtjänsten inom två dygn!? Endast så får de lära sig vad som är rätt och fel.
Förslaget kräver en enorm förstärkning av antalet fältare, familjebehandlare och kuratorer i varje kommun, och det behövs säkert även om en del av denna härliga resursförstärkning gott kan ligga inom skolan eller fritidsverksamheten.
Men nog är det nästan beundransvärt av Fp att gå genom politiken med en världsbild där upplopp vid demonstrationer och fotbollsmatcher är ett informationsproblem!

3. Vänsterpartiet vill inte avsätta ett öre för Victoria Bernadottes bröllop. Bidragsberoende ska inte uppmuntras, och även i dethär fallet är det lämpligt att föräldrarna, som Fp säger, ska ta mera ansvar.
Regeringen vill anslå 14 miljoner till bröllopet, och även om summan bara är harbajs i landets budget är den som ekonomiskt bistånd betraktat överdådig och skulle i en mindre kommun mer än täcka underskottet för den av borgarna skapade fattigdomen.
Den kungliga familjens skattefinansierade årliga omkostnader uppgår till 125 miljoner, så låt dem åtminstone vid denna familjehögtid göra rätt för sig.
Vänsterpartiet som är måna om skattebetalarnas pengar säger också nej till utgiftshöjningen för Bernadotternas drift av Haga slott.

Så det blir ett namnupprop till: Haga ska vara park!

"Education at a glance"

Jag kommer vid tillfälle att berätta mer om det som Skolverket fått fram som orsaker till sämre skolresultat; den undersökning som jag tog upp igår. Men först lite statistik från OECD-undersökningen ”Education at a glance 2009”.

Utbildningsväsendet inom OECD expanderar och många fler skaffar sig en högskoleutbildning. År 2007 var de högskoleexaminerade i snitt 39 procent, vilket var nästan dubbelt så många som år 1995. I bland annat Finland och Nya Zeeland inträffade ökningen mellan åren 1995 och 2000, medan ökningen i Sverige och Japan har infallit under senare år.

Att Sverige ger ut mest pengar i världen på skola (”utan resultat”) brukar vara ett borgerligt slagord. Men här visar det sig att den genomsnittliga klasstorleken i grundskolans tidigare år i OECD-länderna är drygt 21 barn per klass, och endast i tre länder överstiger klasstorleken 25. Turkiet som tidigare haft väldigt stora klasser har minskat dem kraftigt. Den svenska siffran nämns inte, men jag har svårt att tro att man efter det senaste decenniets nedskärningar kan komma under 25 barn i klassen i tätorterna - även om glesbygdsskolorna kan dra ned snittet.

Undervisningstimmarna per år ligger lågt i Danmark och Ungern och sannolikt även Sverige. I USA undervisas de små barnen nästan dubbelt så många timmar om året, något som dock inte brukar märkas i internationella tester. Och hur används tiden? I de flesta länderna ägnades omkring 80 procent av lektionstiden åt undervisning. Resten gick bort till avbrott eller administration.

Den förtalade flumskolan ser man inte mycket av i undersökningen. I samtliga länder fäste lärarna större vikt vid strukturerade inlärningsmetoder med klart angivna mål, än vid mer elevinriktade metoder.

Mest intressant är samvariationen mellan utbildning och demokrati och hälsa, det som undersökningen kallar sociala resultat och har mätt genom självbedömd hälsa, politiskt intresse och tillit. Alla dessa sociala resultat har ett positivt samband med utbildningsnivån! Ungdomar med gymnasieexamen upplever sin hälsa som bättre än de som saknar denna utbildning. Det politiska intresset och tilltron till människors goda avsikter hänger mer samman med att man genomgått högskoleutbildning.

Åter till den gamla skolan

Skolbarnen gör sämre ifrån sig idag än för tjugo år sedan. Eftersom olika mätinstrument används och olika kunskaper efterfrågas är det många, däribland jag, som inte rakt av accepterat detta som sant. Men utan alla vinklingar hävadar Skolverket idag att resultaten gått ned i både matematik, naturvetenskap och läsförståelse.
Efter att ha sammanställt en bred översikt av reformer och resurser, förändringar i samhälle och skola, kan Skolverket också visa på fyra orsaker till att skolresultaten sjunker.

SE HÄR:

# Segregation - i boendet, som understött av skolval segregerar skolgången. Barn med likartad bakgrund samlas, föräldrarans utbildningsnivå ökar i betydelse.
# Decentralisering - ett ansvar som kommunerna inte förmår leva upp till så att resurser saknas i de tunga socioekonomiska miljöerna
# Differentiering - nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper ger ingen framgång eftersom positiv kamratpåverkan och höga lärarförväntningar uteblir
# Individualisering - mer arbete på egen hand och mindre lärarstöd förstärker barnens behov av hjälp från sina föräldrar

De senaste tio-femton årens forskning har visat att den sociala bakgrunden inte betyder allt. Skolan har mycket stor betydelse och kan verkligen göra skillnad.
Under samma period genomdrivs i praktiken en skola där betydelsen av den sociala bakgrunden åter ökar!

Som om inte detta skulle vara nog driver borgarna en veritabel kampanj för återinförandet av folkskole/realskole-systemet.
De kan ta det lugnt. Utan en politik för rättvisa är vi snart nog där igen.

Skolverkets pressmeddelande finns här
Undersökningen är nedladdningsbar

Hagar och vägar

Hagmark – för bara femtio år sedan en vardaglig arbetsmiljö på gott och ont, idag ett omistligt natur- och kulturvärde att värna.
Fotona visar samma by, samma mark, samma väg. Till vänster håller hagen på att växa igen av lövsly. Till höger är den betad. Kor är betydelsefulla!

Annars kan de där nationalisterna som tror att de gör något för sitt land genom att klampa runt på gatorna och skrämma folk ta och göra en insats. Beta duger de väl inte till, men kängorna passar fint för att röja sly på järnvägsbanken mot sjöarna.

Har du sett annonsen? ”Man kan gå igenom mycket här i livet. Men inte en illa skött skog.”

Nästa foto visar en tidigare väl trafikerad vägkorsning. Grusvägen där jag står är gamla vägen mellan Gävle och Hedemora som gick över åsen förbi galgbacken. Stigen som pekar inåt skogen är den så kallade dalkarlsvägen, vandringsleden Mora-Stockholm där masar och kullor gick tur och retur för att skaffa arbete över vintern och komma tillbaka till Siljansbygden med reda pengar. (En fin beskrivning av deras tillvaro i Stockholm finns hos Fogelström; Mina drömmars stad.)

Det är väldigt svårt att få folk att hålla sig på en och samma plats, som nationalisterna önskar. De som förut gick till fots fyrtio mil för sin försörjning försöker idag simma in i Fästning Europa. Folk bara är såna.
Tar till alla knep för att leva och arbeta, för nuet och framtiden.

Demokrati och mat

"Den eskalerande konflikten i Honduras handlar om betydligt mer än bara en statskupp i en 'bananrepublik'"
Så lyder ingressen till en i övrigt balanserad utrikespolitisk artikel.
Tror du någon tidning skulle uttrycka sig så om det gällde ett land inom EU?
Tror du att de då skulle finna det nödvändigt med ett särskilt påpekande att det är en demokratifråga om presidenten körs ut ur landet?

Nej inom unionen har vi egna måttstockar även för det mest basala. Demokrati - och mat.
Se Lasses blogg om köttet som skulle ätas av någon sorts undermänniskor, men som av ett misstag hamnade på vår egen kontinent!
Men förfarandet vid köttexporten kan vara olagligt.
Liksom statskupper är det.

Den osynliga krisen, det ogörliga upproret

All respekt till Göran Rosenberg! Vi är idag inte bortskämda med intellektuella som väljer att tänka något annat än det förväntade och uttrycker det på njutbart saklig prosa. Detta är just vad han gör idag i en krönika om den osynliga krisen.

Låt vara att jag inte är med på den inledande formuleringen att kapitalismens framtid stod på spel i Kungsträdgården åren 1968-69. Det gjorde den aldrig, och det vet Rosenberg också. Frågeställningen - om detsamma skulle kunna hända under nuvarande kris - är inte hans egen. Men han omvandlar frågan till: Varför märks inte den ekonomiska krisen mer, varför ser den inte ut att kunna förändra något när upprorsungarna för fyrtio år sedan blev så betydelsefulla?

För fyrtio år sedan var samhället en ”medial oskuld” enligt Rosenberg. ”Idag lever vi i ett genommedialiserat samhälle där inget verkligt har hänt o9m det inte har hänt i medierna, där vad som har hänt är det som synes ha hänt... I den mån krisen inte syns är det för att så många verkar för att något annat ska synas istället.”

Kunde inte sagt det bättre själv, även om jag har försökt. Kampen gäller vad som finns i människors huvuden - se där citerade jag mig själv. Eller ”kommersialismens hydra”, det var ett av mina favorithot en gång. Eller ”bilden blir är verkligare än verkligheten”.
Föralldel att vi lever i diskursen också, men det har inte jag kommit på.

”...Mediesamhället och dess aktörer /är/ ett växande hinder för vår förmåga att gemensamt förstå och hantera den kris som fortsatt existerar vare sig vi har fått syn på den eller inte.” Det var Rosenberg. Det var mediakritik.

För att inte cyniskt slå bort en kris som visst har påverkat åtskilliga människors liv vill jag tillägga: Oavsett om denna kris syns eller ej är upproret långt borta. Ty kommunikatörer, timbrotyckare och medjamsarmedia har bombarderat oss med ”informationen” att det bara beror på dig själv om du inte lyckas, att vi människor idag inte vill agera politiskt och att dagens unga skyr gemensamma aktioner. Bara så vi vet, alltså.

En bekväm värld att leva i för den som inte vill tänka. En obekväm värld för den som vill hålla ihop någon form av välfärd i sin vardag.

- - -
Detta var mitt niohundrade inlägg. Fram till tusen ska jag fundera på om Politik och poesi, detta muspip i mediabruset, ska fortsätta eller ej.

Glöm inte namninsamlingen Haga ska vara park!

Vänta inte på historien för att lära

Ohly skriver i Expressen om hur Moderaterna medverkat till dagens ekonomiska kris. Efter att målmedvetet ha röstat för varje tänkbar avreglering av finansmarknaden har de nu bytt ståndpunkt och vill åter stärka regelverken. Det är tacknämligt.

Att haka upp sig på enskilda bonusar, hur flagrant oanständiga de än är, leder inte längre än till jakt på enskilda syndare. Kvar blir bankernas och finansinstitutens lust på snabba vinster, och den kan alltid fresta till lättsinnigt risktagande med andras pengar. Det är där regleringarna kommer in.
Marknaden är inte en naturlag. Den skapas av människor och människor behöver regler. Också ekonomer påpekar idag vikten av att lära av sina misstag.

Eller som en kamrat i Vänsterpartiet uttryckte sig omkring år 1999:
”Dom säger att vi ska lära av historien. Det har jag gjort. Jag minns bankkrisen på 90-talet.”

Progressivt från A. Borg

Borgarna var en gång i tiden emot den progressiva beskattningen. Däremot störs de inte av progressiva skattesänkningar. Med deras nya tio miljarders urholkning av välfärden får jag 300 kronor mer i månaden. En person med halva min lön får, rätt gissat, ungefär hälften!

De borgerligas hörbara, offentliga motivering till den nya skattesänkningen är att den ger ökad köpkraft, och efterfrågan skapar jobb. Men det blir inte mycket av vare sig det ena eller andra med de här hundralapparna.
Låt oss anta att fler lågavlönade nu tar sig råd att gå till tandläkaren, vilket blivit lyx de senaste åren, skulle då nya arbetstillfällen dyka upp för tandläkarna? Möjligen. Men vi har en statssekreterare som är klokare än så. Han säger rent ut att något större positiv förändring på arbetsmarknaden är inte att vänta förrän konjunkturen vänt.

Det finns alltså en annan, ohörbar motivering för progressiva skattesänkningar. SvD skriver att det för varje steg regeringen tar blir allt svårare för de rödgröna att ta det tillbaka.
”Vi ska inte underskatta den ideologiska kraften i ytterligare en skattesänkning”.
Nej, det ska vi inte för ett ögonblick göra!
Det hade varit glädjande med en regering som ansträngde sig att göra något för det allmänna bästa istället för att säkra hegemonin.

Vänsterpartiets Ulla Andersson säger: –Det finns så många förlorare samtidigt som ganska få grupper har fått det bättre. Det är ett pris som vi fått betala för den moderata experimentverkstaden.

"I Anders Borgs modell förvandlas många jobbansökningar automatiskt till en anställning" - Katrine Kielos om borgerlighetens blinda tro

”Carl Bildt får 140000 kronor per år i present av partikollegan Anders Borg” - detta och mycket mer om skatter och ”arbetslinjen” hos Jöran Fagerlund

”Fattigdomen har ökat med 30 procent sedan år 2006” - ännu mer om budgeten hos Stockholmsvänstern

Människovärde

”Har de inget människovärde alls?” Det var frågan som surrade i huvudet på Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter när han besökte romska läger i Kosovo. Marken i området är blyförgiftad och området utdömt som boplats. Utom för romer.

Om detta kan du läsa i Rädda Barnens tidning, som också innehåller en artikel om de romska lägren utanför Rom. Barackbyarna kan vara legala eller illegala. Den största skillnaden är att de lagliga har tillgång till vatten.
Grannar eller polis kan köra iväg de romska familjerna från den ena bostaden till den andra, så det blir nästan omöjligt för barnen att gå i skola. Sedan är samhället helt stängt för dem, förstås. Eftersom tiggeri och gatumusicerande undertrycks av myndigheterna tvingas många ungdomar försörja sig genom stöld, vilket i sin tur stärker italienarnas uppfattning om ”kriminella zigenare” som man inte vill ha i närheten.

Romerna är Europas underklass, missgynnade i alla sammanhang: utbildning, hälsa, arbete, boende och politisk representation, sammanfattar Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter. Bakom denna utstötning ligger ren rasism.

- - -

Intresserad av graffitti i Gaza? Se här bilder ur en ny bok av Mia Gröndahl. Människorna och livet i Gaza speglat i kommunikationen på väggar och murar. Färgstarkt, väsentligt.
Boken recenseras här.

Stockholm, så såg jag dig åter

”Stockholm, så såg jag dig åter!” utropade Ulf Lundell i Jack, åtföljt av ettpar sidors lovsång av stadens skönhet och vanvettighet. Min littera­turlärare på lärarhögskolan utnämnde stycket till ”en av de klassiska skildringarna, en som man kommer att referera till, dagens Strindberg eller Söderberg!”

Stockholm, så såg jag dig åter. Dina jämngrått pompösa fasader, dina ödsligt dammande parker, dina inlåsta vatten.Dina likriktade kaféer, dina pinsamt trendsensitiva butiker, och din bypolitik à la tupp på gödselstacken som tvärs över parti­gränserna försöker bevisa att huvudstaden är bäst i världen, likgiltigt på vad så länge det myntas på hemmagjord engelska.
Stockholm är vackert, det har upprepats av så många turister och författare att det blivit sant. Staden håller sig på en viss nivå av banal estetik. Iallafall i vissa vinklar. Stå på en kaj eller bro och se Söders höjder i motljus och Stadshustornet i solljus - det är fint. Bäst syns det från ett tåg som just lämnat Centralen i riktning söder, på väg mot till exempel Malmö.
Stockholm är vackrast i Gamla Stan. Holmen är inte stor, men vacker, åldrat präglad, surrande av utdöda fotsteg från Hansan, Baltikum, upplysningen, och Bellmans alla avfärder mot Djurgår­den. Ja, Gamla Stan sjunger. I en hel kvart, sedan har du gått runt den.

Stockholm i annalkande november är en social katastrof. Gråviolett, suicidal. Försenade pendeltåg och förbenade väntare med drypkall imma i fuskpälskragen, under molntäcken som vi önskar faktiskt kvävde oss en gång för alla.
Stockholm i februari är livsfarlig, då vanligen stressade storstadsbor måste hönstrippa över trottoarernas istäcken, med skräcken för benskörhet svettandes ur varje por.
Stockholm i november luktar depression, i februari ångest. Bästa tiden på året är juni, då Stockholm luktar hormoner och helium.

Stockholm så såg jag dig åter! Dina ultrauttråkade medborgare som finner det normalt att köa till triviala trottoarserveringar för att uttryckslöst låta sig störas av dina sanslöst talanglösa gatumusikanter. Dina skyltfönster och departement, depar­tement och skyltfönster - departementala fönsterskyltar för maktgalna varuhus och säljbara kanslihus sammanblandade till blank och härdad ytfärg. Din infrusna tystnad, ditt menlösa snack, din ambitiösa position av fixstjärna i ultima thules provinsiella självgodhet.
Stockholm, en stock i vattnet, ett hinder för flödet. Slussen är låset. Ingen ska in, ingen ska ut, inget ska hända. Stockholm ska fortsatt mala sin meningslöshet.
Ja, just så var det jag åter såg dig.

Texten publicerades på www.estradpoesi.com 060820

Märklig rättighetsfråga

Kristdemokraternas partisekreterare talar uttryckligen (i ett försvar av Ankfrun) om den hittills okända ”rättigheten att vara hemma istället för att arbeta”, något han anser vara mycket viktigt.
Arbetslinjen vs. bidragsberoende brukar också vara en mycket viktig fråga för borgarna, men när det gäller att få kvinnor att hålla sig inom hemmets väggar är KD beredda att köra hårt.

”Det är skäligt att man har den rätten” upprepar denne inom KD högt respekterade person, och kallar det ”rätten att själv få bestämma över sin tillvaro”.

Hör, hör! Anarkister i Alliansen!
Vill du inte knega, skit i det. Finns alltid nånannan som gör det åt dig.
Medan KD värnar kvinnors rätt till lägre lön och försvinnande pension.

Vår ingrodda historia

Det fanns en gång ett Apoteket Morianen på Drottninggatan i Stockholm. Apoteksskylten pryddes av en gammal skulptur, en halvliggande mörkhyad person i mantel och röd barett som skrattade med vita tänder ned mot folket.
Morian är ett annat ord för neger (se wiki som också har ett foto på en morianskulptur vid Ulriksdal). Apoteket revs eller byggdes om och den vid det laget nötta och skitiga figuren försvann, troligen saknad av ingen.

Men hade någon begärt att den skulle tas bort hade jag inte omedelbart instämt. Morianen var en kulturhistorisk referens, en hälsning från det gamla Stockholm. Han kan ha varit Badin, Gustav III:s svarte narr, eller en anonym gäst från de skepp som anlöpte stadens hamnar, sedd genom våra egna exotiserande glasögon. Vår inskränkta historia är värd att minnas - en gång var vi så isolerade att vita infödingar gick ut och glodde när den första negern kom till stan.

Det tycks vara en annan sak med kvarteret Negern i Karlstad. När Centrum mot Rasism begärde ett namnbyte väntade jag mig att de som vill ha namnet kvar hade någon kulturhistorisk förklaring. Kvarteret kan ju ha fått sitt namn på grund av... någon koppling till gamla bonn-Karlstad. Men någon sådan förklaring har jag inte hört från de remissinstanser som tycker namnet är harmlöst och invant.
Tro inte att vår ingrott inskränkta historia är över. Lantmäteriet anser att namnet är ”exotiskt och fantasieggande”. Går de fortfarande ut på gatan och glor!?

Så länge någon ännu associerar svarta med kittlande exotism måste kvarteret Negern byta namn!

Se Esteban i klartext

Jag är elit, men han är minister

Naivt men långrandigt utbreder sig Göran Hägglund än en gång om hur en vänsterkulturelit har tagit över dethär landet bara för att göra livet surt för dem som han älskar att utnämna till De Vanliga.

Men vänta, den lille bytingen Hägglund råkar väl vara landets socialminister? Fastän han är så rädd för vad folk säger. Stora stygga oppositionsledare, miljöpartistiska minoritetsborgarråd och före detta myndighetspersoner hotar hans trygga värld genom att - hör och häpna vilken fräckhet: lägga förslag som han inte tycker är bra!

Det som Hägglund tycker är bra är normalitet, status quo och trygga rutiner. Och vanligt folk vill inte veta av politik, enligt socialministern. Vad de vill är att sitta där under sin kork... nej vid sina köksbord och prata om arbetsvillkor, fritidsaktiviteter, matpriser, villkoren för de gamla och barnens skolgång.
Alltså, en rad frågor som Hägglund raskt avpolitiserar!

Vad han vill är att återupprätta det sunda förnuftet i politiken. Är det sunt förnuft som råder när a-kassan slaktas och sjuklingar jagas? Då kan han behålla det. Liksom jag behåller mitt osunda oförnuft och fortsätter vänta mig att människor, hur vanliga eller ovanliga de än är, ska ta tag i sin situation och ge sig i kast med politiken. Hägglund kallar det folkförakt, men det är raka motsatsen – det är tilltro!
Tanken på ett handlingskraftigt folk med självförtroende skrämmer förstås Hägglund, han som vill fortsätta ansa krukväxterna i Rosenbad medan De Vanliga virkar på sina vanliga små liv, av socialministern beskyddade från varje utmanande tanke.

Sen fick jag för mig att Hägglunds retorik trots sitt barnsliga tilltal påminner om de fundamentalistiskt inskränkta attackerna i USA riktade från plattskallade pittbullar mot bögarna med hjärna. Men som du vet är Politik och poesi allmänt illa underrättad på det området och fördomsfullt USA-fientlig!
Dock bekräftades min förflugna idé av Sjöstedt som verkligen befinner sig över där.

Även Alliansfritt Sverige drämmer till.

Ankfru i tomteland

I patriarkernas egen myslya Newsmill pågår någon sorts ankdebatt. Först kom en förmodligen fejkad artikel av den förvuxna bimbo som anser att det är fritt, fräckt och framåt att passa upp på en schlagerstofil som Paul Anka. Ankfrun följdes upp av en uppenbart seriös Timbro-tomte som är stolt över att kunna unna sig lyxen av en ”hemmafru”.

Den som har saftigt gott om pengar kan förstås spendera dem på vilka njutningsmedel som helst. I denne mans liv är en hålldam eller salongsfähig hushållerska njutningsmedlet. Och eftersom hon själv trivs så innerligen fint kan väl ingen avundsjuk feminist klaga på det?
Jo. Tomten kunde investera sin inkomst i en kulturfond eller ge pengar till fattiga små barn istället. Njutningsmedel är sällan bra för oss, de har en tendens att dra med sig utanförskap och asocialitet, en svårighet att relatera till samhälleliga villkor.

Slutligen: inte ETT ORD till om ”hemmafru”.
För visst vore det roligt om man i varje familj kunde turas om med slavandet hemma eller borta, turas om med att gå på puben eller ta hemmakväll, turas om med skurgolvet och bokföringen.
Men då kallas det inte ”hemmafru”.
Då kallas det arbetstidsförkortning.

Ankfrun vill jag inte kommentera, men Trollhare har gjort det förtjänstfullt

Det politiska, är det privat?

För länge sen bloggade jag om det ”entreprenöriella” som ska in i flera kommuners skolplaner och nu även i den nya skollagen. Inget ont i företeelsen - att ta sig fram, ta sig för, ta tag i saker. Fantasi och handlingskraft. Men jag saknar det lika bängliga uttrycket ”empowerment” - iståndsättande. Det gick ut på ungefär samma saker men med den viktiga skillnaden att det handlar om grupper. Att gemensamt se sina villkor och vad som ska göras åt dem.

För inte så länge sen bloggade jag om de socialdemokratiska medelklasssupportrarna som vill ge varje familj som kan betala rätt att bo i villa, underlätta för individen att tillfredsställa sina materiella behov - utan en tanke på att detta kan höra ihop med gemensam solidarisk rörelse.

Nu gör Aftonbladets Klein ett lysande inlägg. Hon sätter ord på privatiseringen - inte rean på våra gemensamma tillgångar i detta fall, utan förskjutningen från offentligt delat ansvar till den enskildas problem när det gäller arbete, hälsa och sjukdom alternativt välgång.
Citat: ”Den arbetslösa ska få en egen jobbcoach. Den nyanlända invandraren ska få en lots. Den sjuka men utförsäkrade får väl en friskvårdskonsult framöver.”
Läs henne!

Vad Aftonbladet beträffar har nu även jag tvingats konstatera att deras så kallade Hovblogg inte tar in kritiska kommentarer. På Politik och poesi har jag till och med släppt in rasister om de uttrycker sig städat. Men de kungliga tycks vara oberörbara.
Se namnlista: Haga ska vara park

Nu till dagens jubilar: Länge leve Norge!

Fortsätter idiotin så är jag inte här jag heller!

Aftonbladets hovblogg gör det igen - blandar ihop grävande journalistik med att nå botten. Nu beskrivs ett stort bröllop där prinsessan INTE var.
Även med ett väl uppdrivet sinne för absurditeter blir detta för mycket av det goda.

Jag gifte mig i Stockholms stadshus i juli 1985. Prinsessan var INTE där.
Jag var på goda vänners bröllop i Huddinge kyrka år 2006. Prinsessan var INTE där.
En annan vän gifte sig i Stjärnsund med utsökt musik på kohorn. Och gissa vad? Prinsessan var INTE där heller!
Nu har det varit storbröllop på Cypern. Hovbloggen rapporterar pliktmedvetet: Prinsessan var inte där, men tänk så fint det hade varit om..!

Ja tänk. Bröllop och begravningar rustas över hela klotet, och prinsessan var inte där. I förtroende: hon är inte här på kontoret heller. Och inte står hon nere på Tumba station. Hemma hos mig går hon verkligen inte och dammsuger, även om det vore en god gärning.
Prinsessan är inte på massor av platser samtidigt! Vilket inte kräver nån större färdighet, men iallafall.

Har man prinsessdille finns helt enkelt hur mycket som helst att skriva om. Inte bara platser där prinsessan inte var. Man kan utsträcka temat till alla viktiga beslut hon inte fattat, alla dramatiska händelseförlopp hon inte påverkat och alla de världens öden som inte ligger i hennes lilla hand.

Utom ett öde, ett enda som angår någon annan än henne själv: Hagaparken och dess framtid.
Leve republiken!
Se namnlistan Haga ska vara park!

Upptäckte att jag hade fel igår. Du behöver inte vara inloggad för att kommentera Hovbloggen. Men frågan om de tar in kritik kvarstår.

Möbler och taggtråd

Hovbloggen i LO-ägda Aftonbladet håller sitt bottenläge. Idag har de några rader på ren familjealbumsprosa om hur paret väljer möbler. De funderar på att handla på Svenskt Tenn. En sån oerhörd överraskning! Där har ju överklassen shoppat sen butiken slog upp dörrarna. Jag väntade mig inte att de skulle gå på Myrorna, nej, men jag väntade mig heller inte att Aftonbladet skulle understödja sån här skit.

Bloggen som gjort sig till lakej och inget annat skriver om hur Victoria ska inreda sitt nya hem utan att berätta det, för det har paret inte bestämt ännu.
Informationsvärde = intet.

Den enda intressanta raden i bloggen är en som du långt tidigare kunnat ta del av på Politik och poesi: ”Nu pågår säkerhetsmässiga diskussioner”.
Vi vet. Men vi får inte veta vad de går ut på.

Skillnaden i nyhetsvärde mellan möbler och taggtråd är inte precis försumbar.
Bernadotternas heminredning är deras privatsak.
Tillgången till nationalstadsparken Haga är en offentlig angelägenhet.

Haga ska vara park! Skriv på namnlistan…
eller prova att kommentera Hovbloggen. En av Politik och poesis läsare säger att de inte tar emot kritik. Så funkar kanske monarkin. Inte demokratin.

Vad jag kan se måste man vara inloggad för att kommentera. Då är det inte en blogg, utan en tidning.

Tjäna på andras arbete

Regeringen har presenterat sina förslag för hur nya immigranter ska skaffa sig fotfäste i Sverige. En del bra förslag, så som den snabba inriktningen på egen försörjning. Men segregationsfrågan tar regeringen inte upp alls. De rika, välmående kommuner som inte behagar ta emot flyktingar ska inte heller i fortsättningen behöva göra det. Den lagstiftning om kommunernas skyldighet att ta emot som Vänsterpartiet föreslagit saknas fortfarande. Vilket leder till att fattiga kommuner och stadsdelar får en fortsatt pressad situation när det gäller bostäder och inte minst arbete.

När det gäller ”arbetslinjen” är ett av de mer horribla borgarförslagen att privata så kallade lotsar ska få skattemedel för att hjälpa människor söka arbete eller skaffa dem lämpliga kontakter. Än en gång kan de borgerliga inte ge sig på en fråga utan att samtidigt föra över offentliga medel till näringsliv och företag. Som nyinflyttad i Sverige blir dina möjligheter till arbete beroende av privat vinstintresse. ”Se vad privata arbetsförmedlingar och haveriet med fristående skolor ställt till med för att se faran med att privatisera introduktionen” varnar Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Intressant att notera är att borgarna nu har insett att samhällsorientering är en nödvändig del av introduktionen i ett nytt land. Vänstern har alltid sagt att den ska ingå i SFI, medan borgarna varit emot, i tron att ”effektiv svenskundervisning” hindras av deltagarnas studier av samhället och diskussioner om det. Nu ska kommunerna bli skyldiga att erbjuda samhällsorientering (demokrati, jämställdhet med mera), om än oklart i vilken form. Att kommunala tjänsteutförare talar om för folk att här i landet är vi demokrater leder inte så långt om folket inte själva inte har någon del i det.

Som alltid lyckas Sabuni irritera när hon beskriver den dåliga politik hon tillskriver andra: ”Det är dags att gå från omhändertagande till egenmakt, från bidragsberoende till egen försörjning, från utanförskap till delaktighet.”
Vänsterpartiet har gång efter annan fastslagit att integration bygger på arbete och demokrati. Det är så ett samhälle byggs.

Hovblogg

I höst ska TV4 följa Bernadotternas totalt utslätade ansiktslösa ickeäventyr. Nowinski är en respekterad journalist, så kanske blir det nakna avslöjanden och inträngande ifrågasättanden... ICKE.
När hovet har en hel infostab till att oinformera skulle teve aldrig ha fått ”unik access*” om inte överenskommelsen vore att göra sedvanligt dönickiga skolplanscher.

Men det är reklampelaren TV4 det. Vi har även seriösa, fackföreningsägda media. Aftonbladet till exempel, som håller sig med en hovblogg!
Du läste rätt. Det står: en HOVBLOGG.
I denna kan vi läsa att prinsessan var i Aten. Där gick hon på museum och åt lunch. Inte särdeles originellt. Horder av människor gör det varenda satans dag!
Så varför varför varför?

Jo det ska jag säga er: När det är dags för bidragsunderstött sagobröllop då kommer marken att vara ångande upplöjd, gödslad och beredd. Intet surmulet republikanskt mummel kommer att höras när lilla fru Bernadotte drar in på Haga slott och förskansar sig bakom elstaket och vaktbolag. Mediadrogad och monarkibeskänkt kommer populasen att vara tacksam över att få begapa Haga grindar i hopp om en skymt av Hon.
Hur hon nu ska kunna göra deras elända liv en enda bit bättre.
Jungfrun av Lourdes är hon icke.
Men hon kanske är lik sig från teve?!

Parken däremot kommer inte att vara sig lik med beväpnad prinsesseskort på gångstigarna.

Människa! Är vi medborgare eller undersåtar?
Storma Bastiljen, eller skriv på namninsamlingen för att Haga ska vara park


* fullvuxna mediapersoners barnspråk, betyder ungefär egen tillgång eller ensamrätt

Världens lyckligaste

Mycket intressant recension av Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Sundström har genom ett gediget journalistiskt arbete bemödat sig att förstå islamofobin i Danmark, ett land som tidigare alltid framställdes som ytterst frisinnat. Boken verkar mycket tilltalande, exempelvis Sundströms sarkastiska upptäckt att de rasistiska väljarna ser betydligt mer positivt på dödsstraff och barnaga än vad de muslimska immigranterna gör - de som beskylls för att ligga bakom och sprida sådana uppfattningar.
Allra viktigast är hennes slutsats att Dansk Folkeparti inte av egen kraft spelade någon stor politisk roll. Det var liberala Venstre som banade väg för dem. Denna slutsats är fullt möjlig att utsträckas till att gälla även Sverigedemokraterna.
Vilket borgerligt parti kommer att släppa in dem?
Vi vet redan vilket borgerligt parti som snabbast anammade deras retorik.
- - -

ÄNTLIGEN händer det nåt roligt i den europeiska unionen! Vänsterpartiets jämställdhetspris från Europarådet kommer förstås att slås upp stort på nyhetsplats?

Hemligt statsbesök

Fyra miljarder för bättre brottsbekämpning! Det var det glada beskedet när regeringen besökte närpolisen och medborgarkontoret i Hallunda. Alltihop väl genomfört i bästa utåtriktade stil (den som Schlingmann är emot). Enda missen var att kommunens företrädare lika lite som medborgarna fått någon information om besöket.
Det hör till vanligheterna att sådana statsbesök genomförs med gemensam uppställning. Men när Alliansen klampar in med sitt pressfolk är det inte fråga om besök, utan om uppvisning.
Långt från all god ton.

Schlingmann nämnde ordet "utgiftschock" om de rödgröna. Frågan om hur Alliansen ska finansiera fyramiljarderspoliserna tas upp av Oven.
- - -

En utmärkt bloggpost om uselt uttal finns här. € uttalas inte jorå!

Svårt med godheten

Tecknaren Berglin är förskräcklig. Driva med influensan! Nu innan man ens har bestämt sig för om man ska vara orolig eller inte.
Men han hans förslag att Reinfelt ska hålla tal till nationen kan ge bakstöt. Se hur det gick för en annan sympatisk högerdemokrat!

Den stackars Obama försökte gå ut med ett tal till alla skolbarn att de ska skärpa sig och sköta sina studier. Orkanen av protester var makalös och han liknas vid såväl Saddam som Hitler.
Hans republikanska konkurrenter uttrycker sig förstås inte på det sättet, men de "förstår folks oro", som det brukar heta när man själv inte vill säga något obehagligt.
En svaghet i ursprungstalet var att skolbarnen skulle tänka ut hur de bäst kan hjälpa presidenten. Det ändrades efter protesterna till hur barnen bäst kan nå sina studiemål. Skillnaden är väsentlig. Men det är tydligt att bådadera behövs i staterna.
- - -

Rekommenderas: Återgivningen av 70-talistiska barnböcker på Kulturarbete. På den tiden tyckte jag böckerna var hemskt plattitydiska. Nu när plattityderna är helt annorlunda blir jag lite rörd. Det fanns en tid när vi trodde att godhet var naturlig.
Vilket påminner om när jag åkte tåg genom öst-Tyskland i sällskap med ett gäng jugoslaver. Längs järnvägen såg vi stora affischer med texten: ”Vad folkets händer har skapat, ska tjäna folket.” Samfällt utbrast vi:
Å VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DET DÅ?

Seriösa rödgröna frågor

Moderaternas Schlingmann är bekymrad över helgens rödgröna fest i Kungsträdgården. För mycket jippo, förebrår han. För lite politik.

Är det därför vi så sällan ser högern på gator och torg? Jag som trodde det var lättja eller ovilja, och så är det är av ren seriositet som de sitter i bunkern och slår varandra på fingrarna med räknestickan!

Men Schlingmann tycker tvärtom det är vänstern som inte pratar politik utan bara håller på och spelar Lili och Sussi hela tiden.

Eftersom han inte är där märker han inte när vi pratar politik med medborgarna på gatan i deras egen stad. När aktivisterna springer upp och ned i trappuppgångarna, knackar på och frågar om läget, lyssnar på förorten. Och det gör vi inte för att med Schlingmanns ord berätta för väljarna om ”finansieringen av utgiftschocken”. Vi gör det för att tala om det som folk frågar efter.

De frågar om klimatet, om invandringen, om skolan. De frågar varför de diskrimineras och slits ut. De vill veta varför de inte får ett jobb eller varför de måste jobba när de är sjuka, och varför i helsike pensionen inte ska räcka när man har jobbat i hela sitt liv.
När får vi höra högern ge motiveringen till välfärdschocken?
De får gärna göra det utan musikinslag, om de är på det tråkiga humöret.


För bilder från Kungsträdgården, se Lasses blogg
Rödgröna samarbetsbloggen finns här

Slå på den som sitter

Polisen slog besinningslöst mot de aktivister som samlats vid Brorsons kirke i Danmark för att protestera mot avvisningen av irakier, enligt en youtube-video.
Skrämmande.

Däckad i snön

Kan någon förklara för mig?
Det hotas med förbud mot dubbdäck i Stockholm. Dubbdäck skadar gatubeläggningen och släpper loss myriader av skadliga partiklar. Dessutom behövs de inte. Det finns ingen snö på Stockholms gator.

Nej, just det. Och folk kör förstås bara bil inom sin egen area. Stockholmare kör dubbfritt i slasket i sin egen stad medan norrlänningarna travar fram med dubbar på sina skogsvägar av hårdpackad snö som inte tar skada och inte frigör några partiklar. Alla glada?
Nej, så någon kanske kan förklara det för mig?
Är det tänkt som att var och en ska hållas inom socknen, som på medeltiden?

Om nollåttorna ska göra en tripp norrut, ska vi då skifta däck i Sala? Om norrlänningarna behöver ta sig in i Fjollträsk, ska de då ställa bilen vid en infartsparkering nånstans vid Ulriksdal?

Men allra viktigast att komma ihåg är att det finns glesbygd inom Stockholms län. Den som i Vallentuna eller Dalarö skottar fram sin bil på morgonen för att åka till jobbet i city ska alltså livsfarligt jazza fram i snöglopp och på isbark för att en timme senare skona innerstans gator?

Jag ger mig tusan på att det i själva verket är gatuunderhållet det handlar om. Att de där partikelmolnen är uppfunna senare för att få med miljövännerna.
Inte ska stadsbarna behöva dö i astma, nej hellre kör vi ihjäl lantbarna…

Fast det är tänkbart att någon kan förklara det för mig.

Privata affärer

Radiobrus framför ofta en tydlig och väl formulerad vänsterkritik mot privatskolor (även i Hallandsposten).

Det enda som saknas i den senaste artikeln är att vänstern också betonar det demokratiska underskott som uppstår då skattemedel undandras politisk kontroll. Som i skräckexemplet nedan.

Men först en invändning mot det allt vanligare bruket av ordet ”friskolor”. Detta är borgarnas uttryck, de började nöta in det redan på 90-talet när reformen skulle genomdrivas. Ordet privatskola fanns i bruk sedan tidigare men stod för gamla förstelnade institutioner som Lundsberg, en association som borgarna ville undvika. Dels för att den knappast skulle vara lockande för så kallat vanligt folk, dels för att överklassen vill ha några verkligt privata insynsfria zoner helt för sig själva.
Det var alltså med ”friskolor” som de kommunala skolorna skulle sugas ut!

Den neutrala juridiska termen är ”fristående skola”, vilken Skolverket och kommunerna använder, även om det förekommer att frihetsmyten nästlar sig in också i tjänsteskrivelser. Inom vänstern har vi en gång bestämt oss för att säga privatskola, och det bör vi fortsätta med eftersom det är vad det är frågan om.

Jag hör redan suckarna: Vad du tjatar om ord jämt, namnet är inte det viktiga!
Nej. Ekonomi, ägande, demokrati och likvärdighet är det viktiga.
Att borgarna styr till och med över vårt språk, är också viktigt.

Se hit!
Intresserad av hur borgarna skänker bort medborgarnas pengar? Läs om det privata förskolemonopolet i Årsta som tog över 18 förskoleavdelningar för småpengar (600 tkr) och idag lyfter en miljonvinst! Hör du något fyrfaldigt leve från alla småbarnsföräldrar?
Jämfört med stockholmshögerns affärer föredrar jag till och med Evita Perons stackars lotterier!

Läs Stockholmsvänstern istället

Könsbyte

Varje gång uttrycket genus dyker upp väcker det rädsla och misstänksamhet. Från oron i att alla ska göras lika (hur nu det skulle gå till) till fasan för att pojkar på något vis skulle hindras, hållas tillbaka eller tvingas göra något de inte har lust med.
Men läs denna rediga artikel av Anna Wennergren! Här betonas det att det som binder och hindrar är våra nuvarande könsroller, medan de förskolor som använder genuspedagogik tvärtom vill öppna och bredda våra beteenden och uttrycksmönster.
Det går inte ut på att "sätta pojkarna på rosa mattor" som en lokalpolitiker trodde, eller att tjata på Pelle att han inte får ha tuffa demonen utan måste välja gulliga bebben. Det är vi vuxna som är målgrupp.
Vi bär med oss traditionella könsrollsmönster som får oss att förvänta oss att flickor och pojkar ska uppföra sig på olika sätt. Barnen ser bara till att det ska stämma eftersom de gärna vill passa in. Vi som formar barnen måste börja med att ifrågasätta oss själva.

I alla sammanhang när vi möter barn kan vi fråga oss: gör jag skillnad på flickor och pojkar när jag...
- ger en uppmaning eller en förklaring?
- berömmer - och vilket beteeende?
- kritiserar - och vilket beteende?
- växlar mellan ljust och mörkt röstläge?
- söker ögonkontakt för att få mehdåll, eller för att kontrollera?
- tar kroppskontakt - buffligt eller keligt?

Alltså, inte att göra barnen lika, utan att själv vara mig lik med barn av olika biologiskt kön.
Idag vet vi att både flickor och pojkar gillar både fotboll och balett. Det betyder givetvis inte att alla barn måste hålla på med fotboll och balett! - utan att valet inte ska vara bekönat. Alla barn är inte lika, utom i ett avseende: De behöver få tillgång till sitt hela, fulla register.

En enkel teknik som nämns i artikeln är att byta namn och kön på huvudpersonerna i böcker. Även moderna barnböcker är fulla av schabloner där pojkarna är äventyrslystna och utåtriktade medan flickorna är omsorgsgivande och vända mot intimsfären. Till och med böcker med djur som huvudperson brukar handla om den busiga hunden Buster och den rara kaninen Kajsa!

Varför ska nästa generation svara upp mot sådant? Byt!
Detta är genuspedagogik, eller iallafall en god början.

Ber hovet någonsin om tillstånd?

Hagaparken är inte glömd, och under hösten kommer jag att göra nya försök att få besked från dem som planerar för att prinsess-säkra vårt strövområde.
En svårighet är att få svar överhuvudtaget. En annan att svaren förmedlar en vag välvilja till parken som ”förstås” ska vara öppen, bara lite mindre än nu. Man "tror inte" att Bernadotternas intåg ska medföra några nackdelar - och varför i herrans namn skulle det inte göra det?
Kommer du på någon enda liten grannfejd om någon ynka liten kvadratmeter som varit utan nackdelar? Eller, om jag sätter mig i hallen hemma hos dig och säger att det kan inte störa för jag är en tillbakadragen och belevad person och du har hela köket att vara i…

Nåväl. Det finns lagar som styr nationalstadsparkernas nyttjande, men dessvärre är de svårtolkade och det är möjligt att parken saknar tillräckligt juridiskt skydd, särskilt som planerings- och utförandeansvar ligger hos en rad myndigheter (hovförvaltningen, fastighetsförvaltningen, Stockholm, Solna, Länsstyrelsen och några till).
Från Länsstyrelsen fick jag det beklagande svaret att bestämmelsen om nationalstadsparken i miljöbalken* träder i kraft först när beslut fattas av andra lagar knutna till miljöbalken, så att åtgärder som inte är tillståndspliktiga inte omfattas av lagen!
Om hovet inte behöver begära tillstånd för någonting, är miljöbalken då satt ur spel?

Av en kamrat fick jag denna förträffliga formulering:
”Om lagstiftningen är otydlig ska försiktighetsprincipen gälla, så att man avhåller sig från ingrepp som förändrar parkens karaktär och/eller tillgänglighet.”
Hallå, finns det några folkvalda som kan jobba och lobba för det?

*Miljöbalken 4:7 stadgar att ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”

Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!

- - -
I Lindahls blogg är jag utnämnd till Sundbybergs bästa bloggare!
Själv ger han Reinfelt en avhyvling

Kolla in Tema Skola hos Stockholmsvänstern!