Jag är elit, men han är minister

Naivt men långrandigt utbreder sig Göran Hägglund än en gång om hur en vänsterkulturelit har tagit över dethär landet bara för att göra livet surt för dem som han älskar att utnämna till De Vanliga.

Men vänta, den lille bytingen Hägglund råkar väl vara landets socialminister? Fastän han är så rädd för vad folk säger. Stora stygga oppositionsledare, miljöpartistiska minoritetsborgarråd och före detta myndighetspersoner hotar hans trygga värld genom att - hör och häpna vilken fräckhet: lägga förslag som han inte tycker är bra!

Det som Hägglund tycker är bra är normalitet, status quo och trygga rutiner. Och vanligt folk vill inte veta av politik, enligt socialministern. Vad de vill är att sitta där under sin kork... nej vid sina köksbord och prata om arbetsvillkor, fritidsaktiviteter, matpriser, villkoren för de gamla och barnens skolgång.
Alltså, en rad frågor som Hägglund raskt avpolitiserar!

Vad han vill är att återupprätta det sunda förnuftet i politiken. Är det sunt förnuft som råder när a-kassan slaktas och sjuklingar jagas? Då kan han behålla det. Liksom jag behåller mitt osunda oförnuft och fortsätter vänta mig att människor, hur vanliga eller ovanliga de än är, ska ta tag i sin situation och ge sig i kast med politiken. Hägglund kallar det folkförakt, men det är raka motsatsen – det är tilltro!
Tanken på ett handlingskraftigt folk med självförtroende skrämmer förstås Hägglund, han som vill fortsätta ansa krukväxterna i Rosenbad medan De Vanliga virkar på sina vanliga små liv, av socialministern beskyddade från varje utmanande tanke.

Sen fick jag för mig att Hägglunds retorik trots sitt barnsliga tilltal påminner om de fundamentalistiskt inskränkta attackerna i USA riktade från plattskallade pittbullar mot bögarna med hjärna. Men som du vet är Politik och poesi allmänt illa underrättad på det området och fördomsfullt USA-fientlig!
Dock bekräftades min förflugna idé av Sjöstedt som verkligen befinner sig över där.

Även Alliansfritt Sverige drämmer till.