Bernadotte-jubileum på rim

Apropå den ökande rojalismen och Lindqvists förskräckliga krönika, så ägnade Erik Axel Karlfeldt en av sina Dalmålningar på rim åt Karl XIV Johans gravtåg.

På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.

I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.

Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.


Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.

Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.

- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?