Bögfeministen om värdekonservatismen

Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.

Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.

Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.

Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.

Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.

Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.