”Stockholm, så såg jag dig åter!” utropade Ulf Lundell i Jack, åtföljt av ettpar sidors lovsång av stadens skönhet och vanvettighet. Min litteraturlärare på lärarhögskolan utnämnde stycket till ”en av de klassiska skildringarna, en som man kommer att referera till, dagens Strindberg eller Söderberg!”
Stockholm, så såg jag dig åter. Dina jämngrått pompösa fasader, dina ödsligt dammande parker, dina inlåsta vatten.Dina likriktade kaféer, dina pinsamt trendsensitiva butiker, och din bypolitik à la tupp på gödselstacken som tvärs över partigränserna försöker bevisa att huvudstaden är bäst i världen, likgiltigt på vad så länge det myntas på hemmagjord engelska.
Stockholm är vackert, det har upprepats av så många turister och författare att det blivit sant. Staden håller sig på en viss nivå av banal estetik. Iallafall i vissa vinklar. Stå på en kaj eller bro och se Söders höjder i motljus och Stadshustornet i solljus - det är fint. Bäst syns det från ett tåg som just lämnat Centralen i riktning söder, på väg mot till exempel Malmö.
Stockholm är vackrast i Gamla Stan. Holmen är inte stor, men vacker, åldrat präglad, surrande av utdöda fotsteg från Hansan, Baltikum, upplysningen, och Bellmans alla avfärder mot Djurgården. Ja, Gamla Stan sjunger. I en hel kvart, sedan har du gått runt den.
Stockholm i annalkande november är en social katastrof. Gråviolett, suicidal. Försenade pendeltåg och förbenade väntare med drypkall imma i fuskpälskragen, under molntäcken som vi önskar faktiskt kvävde oss en gång för alla.
Stockholm i februari är livsfarlig, då vanligen stressade storstadsbor måste hönstrippa över trottoarernas istäcken, med skräcken för benskörhet svettandes ur varje por.
Stockholm i november luktar depression, i februari ångest. Bästa tiden på året är juni, då Stockholm luktar hormoner och helium.
Stockholm så såg jag dig åter! Dina ultrauttråkade medborgare som finner det normalt att köa till triviala trottoarserveringar för att uttryckslöst låta sig störas av dina sanslöst talanglösa gatumusikanter. Dina skyltfönster och departement, departement och skyltfönster - departementala fönsterskyltar för maktgalna varuhus och säljbara kanslihus sammanblandade till blank och härdad ytfärg. Din infrusna tystnad, ditt menlösa snack, din ambitiösa position av fixstjärna i ultima thules provinsiella självgodhet.
Stockholm, en stock i vattnet, ett hinder för flödet. Slussen är låset. Ingen ska in, ingen ska ut, inget ska hända. Stockholm ska fortsatt mala sin meningslöshet.
Ja, just så var det jag åter såg dig.
Texten publicerades på www.estradpoesi.com 060820
9 kommentarer:
Men ändå: den har stan kan konsten att hålla en innanför tullarna.
Underbart-beskrivande skildring.
Kan uppleva staden genom orden
känna den isande kylan men också
det positiva-värmande.
Själv har jag bara korta minnen.
På väg till glygplatsen eller
hamnen-någon se-värdhet eller sånt.
Önskade jag kunde beskriva min
nuvarande hemort så-målande.
Den är säkert värd det!
Gladiatan
En sådan där text som blir talande just gemnom att säga det som "alla" är överens om inte ska, inte får sägas högt. Som boende inere i Skaune (där det jovars ses som naturligt att förakta "08-or", men på litet andra grunder) så är det exakt så det stockholmska medie/samtalsklimatet tonar fram:. Trendhoppigt, småborgerligt inskränkt, alla på en gång rädda för att sticka ut och för att verka grå, byxis för att verka för seriösa eller för att något lik ska ramla ur den biografiska eller erotiska garderoben, och samtidigt ursinnigt ivriga att framställa Eken som det bästa stället att bo på, det *enda* stället att leva och bo på. Usch!
sthlm är bäst hos lundell!
Helena: Kan inte någon starta en ny strindbergsfejd snart, vädra ut unkenheten och flytta gränserna för vad som anses okej att tycka och skriva?
vad är det som inte får sägas högt?
Helena: Till exempel att inte alla bedömer sina livsval, sina ståndpunkter, sin musik efter vilka kläder och accessoarer som anses passa till dem i Stockholm. Eller att det sursött rosa klimat som har rått de senaste åren inte kommer att hänga kvar för evigt. Och att Stockholm inte är så mycket London som man gärna vill tro. Ja, och så någonting om klass, men jag glömde vad när en hornbågad kille trängde sig in i bilden och började prata med nasalt klämmig röst om sitt nya reklamprojekt...
magnus - ALLA bedömer inte sina livsval på så vis, och den som störs av kulturklimatet har fritt fram att säga det (du gjorde det just, om också inte högt). sen är det inte så ofta nån bryr sig om vad man säger, en frustation att leva med.
Helena: Ja, om man känner för att plöja ner en massa ansträngning i att skapa sig en (osäker) position på kanten i just Stockholm så kanske...men medievärlden där uppe verkar ju idag helt immuniserad mot alla frågor som faller utanför de matriser som regerar, den vanliga dramaturgin: mer elegant menlös genrefilm, mer glamour vs "proggskägg", idealism och seriös kritik och debatt som tar längre tid än en timme."Under hela min uppväxt regerades världen, rocken och media av Dylanmänniskorna" skrev nån i Expressen apropå "I'm Not There" förra året - ja, och nu verkar de inte kunna få nog av att distansera sig från den förhatligt ifrågasättande, sturiga hållning som det var fråga om. Varför vara Bob Dylan när man kan vara Beavis och Butthead?.
De senaste åren har jag fått nog av det som lanseras som ungt och spännande från Stockholm - "ungt" trots att de här ord- coh bildmakarna ofta är på väg mot 30 eller 40. De känns ungefär som nerdekade musiker som nån gång gör ett bra gig men sedan intalar sig at de är bäst under tio halvkassa spelningar och barrundor däremellan eftersom de i alla fall får känna sig beundrade och "vara med i svängen". Den enda vägen ut ur ett sådant läge är ju att de hårda realiteterna plötsligt bryter in så att man ser gränserna för den där härliga samhörigheten där alla hänger i armkrok eller ägnmar sig åt sedan länge rituella fejder. Debatten kring FRA-lagen fyllde den funktionen för en kort tid, den ändrade verkligen atmosfären och öppnade vissa nya frågor, men sedan dess har det bara stelnat till ny sekterism. Det är klart att FRA-lagen, telekompaketet och så rör vid centrala frågor men många av dem som är engagerade i debatten verkar helt ur stånd at se några andra sidor än individen på internet vs staten vid sin kontrollmaskin. Att det skulle kunna finnas *andra* hinder för meningsutbyte och produktiv, spännande kultur på nätet än just FRA/Hadopi etc eller att det kan uppstå likriktning också på ett formellt fritt nät ser man inte alls, det är bara tvånget från staten, religionen och facket som räknas. Och de fattar inte heller att FRA-lagen möjligen ser anmnorlunda ut för den som på allvar ser risken för ett terrorangrepp, dvs för större delen av de som är över 30-35. Mycket riiktigt hamnar de i knät på politikerrävar som hela tiden drar dem vid näsan, t ex Federley och Hökmark. De är reaktiva snarare än aktiva.
Nej, jag tycker inte att FRA-lagen var bra i sin ursprungliga form, jag är inte heller 100% säker på att den som den nu ser ut är riktigt bra. Och jag menar inte att det skulle vara överhängande risk för ett terrorattentat från t ex islamistiska grupper i Sverige just nu. Det jag stör mig på är bristen på självreflexion, för den förmågan brukade vara en självklar del av bagaget hos dem som syntes och hördes i offentlig debatt. Den grupp som idag har medföre i Stockholm och på det nationella planet i Sverige är på de flesta sätt ointresserade av att ta en förutsättninsglös debatt om någonting, man bara poserar (kolla hur det gick med "De skamlösa" och parallelldebatten om konsumtionstryck och lyxväskor - där fanns det minst två tydliga ansatser att få igång en debatt "underifrån" om väsentliga tendenser i samtiden och vad de gör med oss, men den kvävdes snabbt i positionering, Ebba von Sydowska leenden, ironiska bloggar och tv-soffor). Det känns som en debil miljö, det tränger ända in i tonfallet när jag hör en PR-konsult eller homestagare glida runt och berätta något i radio och jag har ingen lust att ödsla tid på det.
Skicka en kommentar