Ankfru i tomteland

I patriarkernas egen myslya Newsmill pågår någon sorts ankdebatt. Först kom en förmodligen fejkad artikel av den förvuxna bimbo som anser att det är fritt, fräckt och framåt att passa upp på en schlagerstofil som Paul Anka. Ankfrun följdes upp av en uppenbart seriös Timbro-tomte som är stolt över att kunna unna sig lyxen av en ”hemmafru”.

Den som har saftigt gott om pengar kan förstås spendera dem på vilka njutningsmedel som helst. I denne mans liv är en hålldam eller salongsfähig hushållerska njutningsmedlet. Och eftersom hon själv trivs så innerligen fint kan väl ingen avundsjuk feminist klaga på det?
Jo. Tomten kunde investera sin inkomst i en kulturfond eller ge pengar till fattiga små barn istället. Njutningsmedel är sällan bra för oss, de har en tendens att dra med sig utanförskap och asocialitet, en svårighet att relatera till samhälleliga villkor.

Slutligen: inte ETT ORD till om ”hemmafru”.
För visst vore det roligt om man i varje familj kunde turas om med slavandet hemma eller borta, turas om med att gå på puben eller ta hemmakväll, turas om med skurgolvet och bokföringen.
Men då kallas det inte ”hemmafru”.
Då kallas det arbetstidsförkortning.

Ankfrun vill jag inte kommentera, men Trollhare har gjort det förtjänstfullt