Dumt så träden gråter

Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?

Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.

Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.

Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.

Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.

Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.

Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!

Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park