Könsbyte

Varje gång uttrycket genus dyker upp väcker det rädsla och misstänksamhet. Från oron i att alla ska göras lika (hur nu det skulle gå till) till fasan för att pojkar på något vis skulle hindras, hållas tillbaka eller tvingas göra något de inte har lust med.
Men läs denna rediga artikel av Anna Wennergren! Här betonas det att det som binder och hindrar är våra nuvarande könsroller, medan de förskolor som använder genuspedagogik tvärtom vill öppna och bredda våra beteenden och uttrycksmönster.
Det går inte ut på att "sätta pojkarna på rosa mattor" som en lokalpolitiker trodde, eller att tjata på Pelle att han inte får ha tuffa demonen utan måste välja gulliga bebben. Det är vi vuxna som är målgrupp.
Vi bär med oss traditionella könsrollsmönster som får oss att förvänta oss att flickor och pojkar ska uppföra sig på olika sätt. Barnen ser bara till att det ska stämma eftersom de gärna vill passa in. Vi som formar barnen måste börja med att ifrågasätta oss själva.

I alla sammanhang när vi möter barn kan vi fråga oss: gör jag skillnad på flickor och pojkar när jag...
- ger en uppmaning eller en förklaring?
- berömmer - och vilket beteeende?
- kritiserar - och vilket beteende?
- växlar mellan ljust och mörkt röstläge?
- söker ögonkontakt för att få mehdåll, eller för att kontrollera?
- tar kroppskontakt - buffligt eller keligt?

Alltså, inte att göra barnen lika, utan att själv vara mig lik med barn av olika biologiskt kön.
Idag vet vi att både flickor och pojkar gillar både fotboll och balett. Det betyder givetvis inte att alla barn måste hålla på med fotboll och balett! - utan att valet inte ska vara bekönat. Alla barn är inte lika, utom i ett avseende: De behöver få tillgång till sitt hela, fulla register.

En enkel teknik som nämns i artikeln är att byta namn och kön på huvudpersonerna i böcker. Även moderna barnböcker är fulla av schabloner där pojkarna är äventyrslystna och utåtriktade medan flickorna är omsorgsgivande och vända mot intimsfären. Till och med böcker med djur som huvudperson brukar handla om den busiga hunden Buster och den rara kaninen Kajsa!

Varför ska nästa generation svara upp mot sådant? Byt!
Detta är genuspedagogik, eller iallafall en god början.