Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman

Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar

Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.

Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.

Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.

Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.

Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.

Vart ska Moderaterna leda oss?

Moderaten Schlingmann skriver om morgondagens utmaningar. Eller, vilka vackra ord ska hjälpa högern vinna ett val till? Mycket allvar och framtid är det. Moderaterna har inte svalt populistmyten att vanligt folk bara vill prata om sitt eget kvarter och det hedrar dem. Men när Schlingmann inskärper att politikerna har en ”skyldighet att berätta vilket Sverige vi vill se”, lever han inte upp till sina egna krav.

Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.

Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.

Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.

Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.

Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”

Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!

Varför politik och poesi?

Varför just politik och poesi?
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.

Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)

Märklig rättighetsfråga

Kristdemokraternas partisekreterare talar uttryckligen (i ett försvar av Ankfrun) om den hittills okända ”rättigheten att vara hemma istället för att arbeta”, något han anser vara mycket viktigt.
Arbetslinjen vs. bidragsberoende brukar också vara en mycket viktig fråga för borgarna, men när det gäller att få kvinnor att hålla sig inom hemmets väggar är KD beredda att köra hårt.

”Det är skäligt att man har den rätten” upprepar denne inom KD högt respekterade person, och kallar det ”rätten att själv få bestämma över sin tillvaro”.

Hör, hör! Anarkister i Alliansen!
Vill du inte knega, skit i det. Finns alltid nånannan som gör det åt dig.
Medan KD värnar kvinnors rätt till lägre lön och försvinnande pension.