Gaza, Gaza, solidaritet!

Med mycket kort varsel samlas vi till stöd för Gaza. Det är svinkallt ute, men en av talarna påminner oss om hur palestinierna i har det i minusgrader men utan el och värme.

En skam för Israel, en skam för USA, en skam för EU och en skam för Sverige att vi låter de brutala övergreppen fortsätta, manar Dror Feiler, ordförande för European Jews for a just peace.

Tunisien, Marocko och Istanbul demonstrerar. I Stockholm är det lite kylslaget – men vi kommer att fortsätta.

Sluta köpa avocado. Bojkotta Israel!

Från vänlighet till våld

Tänkte börja året i all vänlighet. Maria Abrahamsson har skrivit en utmärkt läsvärd kolumn med fullt av roliga nyord från Språkrådet! Och grattis till HAX som vann omröstningen om årets politiska blogg, grattis även till bloggkollegan Röda raketer som kom på 64:e plats. Det var ont om vänsterbloggar i täten. Politik och poesi var nominerad men det missade Bloggen Bent – så den kom aldrig med till röstning. C’est la vie – ständigt detta slarv.

Mindre överseende är jag mot Israel som betraktar förslaget till vapenvila som ”orealistiskt”. Tacka för det! Med den rigida vedergällningsprincip som israeliska staten anser riktig blir förstås varje humanitärt förslag svårrealiserbart.

Hittills är den bäste skribenten i ämne Gahrton i SvD. Utredande och klarsynt belyser han hur konflikten vinklats på olika sätt. Exempelvis påståendet att det skulle råda olika synsätt på våld i arabvärlden och i Israel. Gahrton konstaterar det isåfall skulle vara att ”arabiskt våld ofta är utslag av personlig förtvivlan, medan det israeliska övervåldet har karaktären av iskallt planerad teknikalitet”, varpå han resonerar sig fram till slutsatsen: Det är långt mer livsfarligt att vara palestin än israel, idag. Oavsett vad uppjagade israeler föreställer sig.

Inför sanktioner mot Israel, stoppa vapenexporten och skydda palestinska liv i Gaza!

Terror, arkitektur, ritualer och romaner

Här är några minnesvärda böcker som jag läste och i vissa fall även bloggade om under förra året

Historia:
Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof, tung och trög men nödvändig för att förstå nutidshistorien, drivkrafterna inom terrorismen.
”Härskarplanen” av Heather Pringle, följer Himmler och hans vanvettiga drömmar om germanerna, ger insikter i ondskans många sidor från den triviala till den romantiska.
Stahres ”Den globala staden”, en gedigen genomlysning av Stockholm som stad och som rörelse.

Etnologi:
”Fallet Nogger Black” av Pripp och Öhlander, om en sanslöst snedvriden mediahändelse.
Susanna Popovas bok om överklassen – nej, den var inte särskilt bra, men det finns inte mycket nytt att läsa i ämnet.
Nordiska muséets årsbok Fataburen som i år heter För Sápmi i tiden, en lättläst antologi för oss som behöver veta mer om landets ursprungsbefolkning.
Dagbok från hovet 1100talets Japan av Murasaki Shikibu, fullständigt obegripligt om färg, yta och ritual av en kvinna vars hela liv gick upp i det.
Svahns ”Sekter och hemliga sällskap”, udda men inte oväsentlig kunskap om vad som skiljer och förenar dödssekter med elitsållning.
”Kulturvägar i Dalarna”, en genomgrundlig kulturhistorisk exposé av Ulrika Allgefält med viss nördvarning – om man läser den blir man sån, ser ”högt upplevelsevärde” i kostigar och stengardister.

Det blev mycket Ulf Lundell:
Måns Ivarssons flyhänta och vederhäftiga biografi i tre delar, som kunde kortats.
”Jack”, romanen som verkar hoprafsad men som för varje omläsning visar sig vara till ytterlighet komponerad och bearbetad.
”Vädermannen”, en tegelsten trivialiteter vilket är vad Lundell beklagligtvis landat på efter den storstilade starten. Han kunde ha skrivit mer om vädret, åtminstone!

Biografi:
Werner Schmid om CH Hermansson, olidligt detaljerad och urtråkig, men skildrar en betydelsefull politisk gärning
Cynthia Lennon om sitt liv med John, allmänmänskliga observationer på veckotidningsprosa, men ex-hustrun förtjänar också att få berätta sin historia

Årets största besvikelse: Stieg Larssons Millennium-trilogi, spännande men totalt fyrkantig och renons på annan samhällskritik än ett ogillande av kriminalitet
Årets gäsp: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – varför ska jag sitta och gissa om hon är paranoid eller inte?
Årets borde ha redigerats: ”Allt” av talangfulla Martina Lowden
Årets omläsning: Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, en lång uppstötning helvetiskt melankolisk poesi
Årets klassiker: ”The longest journey” av EM Forster som på utsökt språk intar en klart queer position

Ett Gott nytt 2009 tillönskas er, ni hundra eller så personer som läser Politik och poesi!

Snille och smak

Visste ingenting! Så har kritiker från SvD till QX excellerat i ignorans inför Lagerlöf-serien i teve (familjärt benämnd Selma). De visste ingenting, de var så spända på att få reda på sagotantens hemligheter!
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.

För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.

Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.

Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.

En kvinna som bygger om en bondstuga till ett grekiskt tempel till sin egen och sin fars ära, hon är allt lite snurrig hon. Därför är det alltid roligt och värdefullt att få veta mer om författaren som gav oss Jerusalemsviten och Löwensköldska ringen. Besök Mårbacka om du vill få en skymt av den personligheten – jag är övertygad om att huset är en verklig nyckel!

Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.

Fotot lånat från Wikimedia

Kulturspöken

När jag för ett tiotal år sedan kom till Israel, kom jag till Zichron Yacov. En förtjusande fridfull liten stad några mil från Haifa. Vita hus längs kusten, medelhavsidyll. En synagoga där en gubbe gick och sopade och sjöng för sig själv, en liten sång på jiddisch. Vi behöver inte undra varifrån han hade fått med sig den.

Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.

Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns

Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.

Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?

Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.

I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.

Mellandagar med bombmattor

I Gaza köar invånarna för bröd och mjöl, i väntan på nästa bombanfall. Anfall som slår desto hårdare eftersom sjukhusen saknar läkemedel och annan utrustning. Genom blockaden har Gaza blivit ett överbefolkat ghetto.

Men den europeiska unionen har fortfarande frihandelsavtal med Israel och planerar att fördjupa samarbetet med staten.

Att som eu-medlem delta i utsvältningen av palestinsk civilbefolkning saknar totalt all anständighet!

Saknar anständighet, det gör självmordsbombningar också. Men hur kan någon vara förvånad över att hotet från Hamas växer? Bara den som själv är hök, tänker som en hök, räknar på vinsten i att visa muskler före valet. "Bomba dom tillbaka till stenåldern" - ja det var om Vietnam, men lyckades inte där heller.
Bombmattor har aldrig kuvat ett folk. De ökar bara desperationen.

Liksom Hans Linde lånar jag Björn Afzelius ord:

"Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."

Många har bloggat, bland dem Ung Vänster om hur vi kan protestera och visa vårt ogillande
Läs även Vänsterpartiets pressmeddelande

Röj upp bland de fattiga

Tack Röda raketer för att ni svarade kristdemokraten i SvD. Han som vill riva och bygga om miljonprogramsförorterna därför att barnen har för dåliga betyg. Han som tror att våld och stenkastning upphör om man gräver upp människors hembygd och släpper fram trafiken. Han som tror att fattigdom och diskriminering löses med fler företagsetableringar.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!

Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.

Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.

Allt du vill ha kan du få

Ser du på Kalle Anka på julafton, eller hatar du det repetitiva eländet? Nordiska muséet har just nu en förfrågan om hur vi minns programmet, om det spelar någon roll för oss, om det påverkat jultraditionerna. Det ingår i en större undersökning om nya traditioner där även Nobelfesten, Vasaloppet och Melodifestivalen ingår. Vem som vill kan gå in och svara och få en gratisbiljett för besväret.

När jag var liten tog det flera år för oss barn att få Disney-traditionen att slå igenom. Äldre släktingar morrade över att vår familjefest eller midvinterblot skulle styras av en nordamerikansk seriefigur. Hos oss, bland konstnärer och kommunister, var det närmast en subversiv handling att se tecknad film.

Kanske är det därför jag än idag är djupt fascinerad av hur disneytecknarna lyckas koreografera bilderna till sammansatta musikalnummer. Liksom av den sagostämning som de bästa filmerna bevarar.

Bild: Allt du vill ha kan du få, HD-98

Eartha, Bella, AFA, Jonsson och Astrid

Helgen är slut.
Gaza är utsatt och hotat och påven saknar omdöme.
Lite tråkigt är det även att Eartha Kitt är död.

Enbart roligt är det att ta del av Blondinbellas utbrott på Karl-Bertil Jonsson, som hon bland mycket annat kallar för AFA-typ. Där har hon fel, för AFA bara tar. Däremot har hon och barnets fader rätt i att ungen är någon sorts naturkommunist eller prekristen.

Sådär var det när jag var ung också. Så fort man osjälviskt gjorde något för andra eller talade om fred på jorden var det någon som misstänksamt undrade om man var kommunist.
Jag fick tidigt klart för mig att det var något fint att vara.
Men som bellan går på kan man tro att det är fint att vara AFA också. Det vore illa.

Om du inte gör något viktigare rekommenderar jag DN:s kulturtest. De har ett helt gäng om tåg och färger och Nobel... och ett riktigt bra ett om Astrid Lindgren!

Jesus gratuleras!

Den som inte tycker om julen kan alltid göra en god gärning istället, kristlig eller okristlig. Jag tänker på de alternativa jularna för 40 år sedan då ungdomliga aktivister inbjöd hemlösa ”gubbar” (så sa man då) till stillsamt firande. Det var imponerande – än mer så idag, när det kanske enbart förekommer inom kyrkan?

En gång försökte jag avstå från firande. Det var -72, under julbombningarna över Hanoi/Vietnam.
Men det gick inte att avstå i en familj, ty julen är kärnfamiljens högtid.

Några bekanta brukar lätt medelklassneurotiskt bjuda in andra goda vänner sent på julafton. Där samlas medelåldringar i desperat behov av att supa loss när de har gaggat med föräldrar och syskon hela dagen och återupplivat den uråldriga vissheten att ingen kan komma åt en som ens egen familj. De kallar julträffen för ”uppsamlingsläger för traumatiserade barn”.

Visst är julen krävande. Men än så länge har jag familj och går in för att fira med glädje och inlevelse. Det är ändå Jesus’ födelsedag.
Det blev så enkelt en gång – när jag skulle förklara julen för muslimska och hinduiska barn i Rinkeby.
”Klart han ska få sina födelsedagspresenter!” sa barnen när jag hade pratat tillräckligt.

Ja. Det är klart han ska få. Sånt begriper minsta barn.
Varje god gärning, kristlig eller okristlig, är Jesus’ födelsedagspresent.
Om du inte tror mig, se Röd Press.

Adventskalender

Svart är natten
svart är tomten
tipp tapp
Glögg med rakí
torgfryst mandarin
nötskinka, julbörek
saffransrisgrynsgröt

Varning! i kyrkan
tipp tapp
stör ej
Det är Döda Svenskar
Under Stenarna

Baby Jesus är
på biblioteket
Änglastege
Under palmen Meryam
syriansk keramik
Bibelblandning
Han ska få sina födelsedagspresenter
signe honom
välsigne oss
bevare mej väl

Svart är natten
högst är granen
i fönstren Tusen och ett juleljus
röd blip gul blink grön
i takt till Stilla stilla natt
glatt i glas
zigenarkristall

Länge Leve Eviva Lucia
Miss Latin America
Maria Dolores Sol y Sombra Santiago de Chile et Cetera Etcetera
exotisk lingonkrans ett minne för livet
för hon ska
flytta
hem igen

ur Rinkebysvit -98

Skit, dass, bajs

Fick tag i ett magasin för damer. Fick syn på en artikel om hur vi kvinnor ska förstå män. Där fanns också listan: vad män uppskattar hos kvinnor. Högst prioriterat var att vi klär oss och för oss kvinnligt. Vår berömda omsorg kom med på sluttampen. Resten gick ut på att vi ska behaga männen genom att låta bli att gråta, inte kräva bekräftelse, och tala rakt och rejält som karlar utan inlindat känslosnack. Tramset var hoptotat av en ”livscoach” som ger fantastiska kurser i relationskunskap till storföretagare som betalar bra för att få bli vardagshjältar, detta enligt hans hemsida som talar om att han är jättebäst.

Varje gång jag befinner mig i den avskyvärda situationen att ligga på alla fyra och gno på de märkligaste fläckar under och bakom rörkrökningen i mitt badrum tänker jag på ”dassdoktorn”. Det var 1985 som Gudrun Linn disputerade på städandet av badrum. En av hennes slutsatser var, föga överraskande, att miljön inte är ergonomiskt utformad. Jag vill minnas att hon också kom med några förslag, till exempel den väggfasta toalett som man idag installerat på många hotell.
Linns avhandling kom till skillnad från många andra att slås upp stort i tidningarna. Som exempel på kvinnors löjliga ämnesval, alltså. Hon utpekades som dassdoktor, och bajshumorn nådde nya bottnar när Linns forskning skulle avfärdas.

De här två sakerna har förstås inte alls med varandra att göra. Inte det ringaste!
Men när jag krälar i skiten och svär som en flåbuse är det dassdoktorn som ger mig hopp om en avlägsen framtid. Inte livscoachen.

Lucia i drag

Det var som jag trodde, inget vållar sånt uppseende som genuskritik. Därför tar jag en till:

Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)

Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!

Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!

Varning, kan innehålla genusteori!

Det började med att Kd i vår lilla stad förlöjligar kommunens jämställdhetspris. Förskolorna som planerar sin utrustning och sin dialog så att både flickor och pojkar får utrymme ska inte belönas, utan hånas för att de tror att pedagogiska insatser kan spela roll.

Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.

Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.

Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.

Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!

Skitår

Tolv personer till Bagdad ena dagen, 42 till Ulan Bator den andra. Och det är bara början! År 2009 har av regeringen utropats till återtagandets år. Det ska bli bättre fart på avvisningarna av asylsökande via specialchartrade plan. Migrationsverket vill inte säga hur långa avvisningslistorna är. Men trots allt färre asylsökande ligger prognoserna på personer som ska avvisas på mellan tjugo- och trettiotusen de närmaste åren. Polisen har beordrats att göra omprioriteringar så att avvisningarna kan genomföras, och Migrationsverket är beredda på kritik eftersom många av fallen är ”hjärtslitande” enligt chefen Dan Eliasson.

Migrationsverket har redan fått kritik. Bland annat av Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, som ifrågasätter:
”Innebär detta att polisen nu ska jaga gömda barn i skolor och på sjukhus istället för att utreda misshandel och inbrott? Det är bedrövligt att regeringen prioriterar människojakt istället för att göra något åt bristerna i asylprocessen.”

2009 blir ett tungt år för många människor, säger Migrationsverkets chef Dan Eliasson.
Skitår, som Totto Littorin säger.

Tjajkovskij på nya äventyr

Strålande idé!
Operabalettens Nötknäpparen direktsänds till 25 Folkets hus-biografer i Sverige och Norge. Har folkkultur, finkultur och it-kultur någonsin samsats bättre?

Har du något vagt minne av denna balett som en kuriös historia om en nötknäppare som egentligen är en prins och en liten flicka som vill bli godisfé? Glöm det. Koreografen Pär Isberg har transponerat hela verket till Elsa Beskows värld. Det är Petters & Lottas jul där vi kliver rakt in i illustrationerna.

Jag har sett versioner med mer ren dans (Spoerli, som också har en fin freudiansk vinkling) men ingen bättre lämpad att direktsända som biofilm i juletid.

Få se om kultursuccén från Sundsvall upprepas. Där samlades folk och såg på storbildsopera i hembygdsgårdar. Ännu en strålande idé...

Fotot är taget av Carl Thorborg och lånat från Operans hemsida

De tunga kanonerna

Hela listan! 100 viktiga böcker - är kanon klar?

Nej, listan som dykt upp är resultatet av ett gäng vetenskapare i väst-Europa som skulle hjälpa sina kolleger i öst med information om betydelsefull efterkrigslitteratur.

Så kasta dig inte över listan i hopp om att finna Nins dagböcker eller Hundra år av ensamhet! De viktiga böckerna är humaniora, idébärande böcker som påverkat politiker och samhällsutvecklare. Den enda roman jag ser är Pasternaks gamla Doktor Zjivago, och lite senare Solsjenitsyn.

Det kan vara symptomatiskt på flera sätt. Listan var en signal från väst till öst, och då överträffas förstås det mesta av Pasternaks poetisk-idealistiska kritik av ryska revolutionens bistra verklighet, och Solsjenitsyns fruktansvärda anklagelse mot de sovjetiska fånglägren.
Men dessa två romaner ger också en signal om att Ryssland är ett av de få länderna i Europa där litteraturen har tillåtits spela en samhällelig roll. Där har man fängslat de intellektuella istället för att förlöjliga och tiga ihjäl dem.

Som alltid vid listor häpnar man över vissa nummer. CG Jungs Mitt liv har jag själv haft stor glädje av, men att den var en av efterkrigstidens viktigaste idéskrifter gick mig förbi. Däremot lyfter jag gärna på hatten för Foucault och Simone de Beauvoir!

I synnerhet den senare är viktig i sammanhanget. Att tillhöra det andra könet och som en av fyra kvala in på hundralistan är en bedrift. Att göra det med en bok som tar upp just detta fenomen, är enastående.

Se även Thentes bokblogg

Vi undrar alla

”Vi undrar alla” vilken ministerpost Ohly kommer att få, enligt borgerliga journalisten Maria Abrahamsson som suttit i tevesoffa och funderat istället för att göra nåt vettigt nu till jul. Tacksamt noterar jag att hon betraktar de rödgröna som givna segrare redan nu!
Läs mer om Abrahamssons funderingar här

Bloggkamraten Anna Hövenmark uppmärksammar de socialdemokrater som är missnöjda med det rödgröna alternativet, eftersom ”vänsten inte har ändrat åsikt”. Var villkoret för samarbete att hela vänsterpartiet ska bli sossar? Hur tänker då de socialdemokrater som får höra samma invändning från borgarjournalisterna - att de är samma gamla sossar som förut...

Såklart. Det är på dem som folk har röstat i tusen år ungefär. Även om valvetarna tror att folk egentligen vill ha sossar som är än mer som förut, inte mindre.
Det är moderaterna som vinner väljare med det för dem nya angreppssättet att låta mer som sossar var förr…

Sen finns det i ett träsk runt mitten några självgoda lågpannor som tror att politiken blir bäst när alla tycker lika.
Vi undrar alla när vi kan köra en påle genom den idén.

Demokratins självmål, snutar och häxor

”Varje steg en nazist tar på gatan hotar demokrati och frihet. Det är alltså inte så att demokratin bevisar sin demokratiskhet genom att tillåta marscherna. Tvärtom: den låter sig delvis avskaffas av dem. Nazistmarscherna i sig själva minskar demokratin och friheten, men inte genom budskapet utan genom formen: marschen.”
Detta skriver Erik Rune från sitt kafébord.

Han citerar också Linderborg igen, det finns mycket att ta av i den artikeln: ”Polisen hade sagt att de inte tänkte stoppa oss, men heller inte skydda oss om nåt skulle hända”. Detdär är förbryllande. Om antirasisterna hade tillstånd att stå tyst med skyltar, är det polisens uppgift att skydda dem, liksom den beskyddar nazimarschen. Om de inte hade tillstånd är det ändå ålagt polisen att förebygga brott. Att säga ”nehej, det tänker vi inte alls det!” är nonchalant åsidosättande av tjänsteplikten.

Nyss nämnde Erik Rune gör politiskt etablissemang, media och polis till häxtrion ur Macbeth. Mycket tilltalande. Och mycket glädjande att nazisternas marsch i Salem får färre deltagare för varje år, enl Expo.

Om Lucia och revolution

I dessa rödgröna tider har majoriteten i vår lilla stad enats om en och samma blogg! Inte det mest revolutionära du någonsin sett, men syftet är att öka dialogen med medborgarna som inte heller är de mest revolutionära, tro mig.
Senaste blogginlägg handlar om kommunens budget, de moderata lögnerna om äldreomsorgen samt om moderna lösningar för en modern stad; en stad för alla, trygg och grön...
Vilket påminner om senaste valrörelse när alla partier ombads lämna en enrading till kommunkartan. Partierna frågade inte varandra utan profilerade oss instinktivt: ”tryggare” sa S, ”hållbart” sa Mp och ”rättvist” sa V. En konsultfirma hade inte kunnat göra det bättre.
Nu har vi rödgröna kommit överens om (ja, iallafall försökt) att fortsätta bygga en trygg, hållbar och rättvis stad. Varhelst den än ligger.

Kommentar till Lucia:
En underbar högtid med körsång för ljus i mörker, som mest underbar i skolan där vi har kämpat i veckor för att få de små liven att stå tysta och sjunga, så att säga.
Vanligen är skolan stängd under högtiderna. Förut kunde vi använda nationaldagen till prisutdelning och flagghissning, men sedan nationalisterna tog över har barnen ledigt.
Lucia är oslagbart skolans största högtid, den som inte går ut på att skolan slutar eller börjar utan firas därför att man är där, och står upp och sjunger, och visar att vi kan!

Kommentar till gårdagens blogg:
Linderborg uttryckte viss beundran för dem som vågar slåss mot fascismen. Det kan jag hålla med om, men endast i det avseendet att jag är så rädd för fysiskt våld att jag inte vågar slåss mot någon alls. Jag vill samtidigt skänka respekt till alla som inte slåss fastän vi är rasande – som ”ändå inte mördar” som Bodil Malmsten uttryckt det.
Att ursinningt sitta på händerna tills naglarna växer in i skinkorna – att istället välja rätt ord vid rätt tillfälle och låta tegelstenen falla ner på fötterna - är kanske det som kallas för revolutionärt tålamod.

Tåg till Salem eller mot natt och dimma

Våld mot kulturhusidealister, antirasister och vänsterns barn är ingenting att skriva om.Det förstår vi om vi läser Åsa Linderborg i Aftonbladet: ”Det som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl.”

Linderborg skildrar händelserna i Salem förra helgen. En skildring som inte överensstämmer med övriga medias, däremot med privatpersoners redogörelser bloggledes och muntligt.
Nassarna skulle marschera klockan fem. Antirasisterna omhändertogs redan tidigt på eftermiddagen, satt i förvar i låsta pendeltågsvagnar utan toalett. Dagen efter rapporterade tidningarna att närmare 200 vänsteraktivister hade gripits, ty storartade gripanden är lätt exekverade för den som vet var den ska leta. Till exempel på ett tåg destinerat till en ort där demonstrationstillstånd har utfärdats.

Mediabilden av demonstrationerna (en som gick under polisbeskydd, en som stoppades av polis innan den börjat) är att det finns två lika starka motståndare: högerns rasister och vänsterns antirasister.
Hur står högern ut med den bilden av sig själva, eller av sin svans? Inom vänstern fördömer vi svarthuvade stenkastare eller försöker förstå vad som driver dem. Men för högern är det bekvämt att allt som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl, därför är de tillfreds med myten att det är två väldefinierade vanarter som förstör för vanligt folk. ”Vanligt” som då betyder opolitiska idioter som kollar på idol-lotto och håller käften.
Hur står de så kallade vanliga ut med den bilden av sig själva?

Läs Linderborg! Som historiker ser hon parallellerna till den tyska situationen – vilket kan betyda gatuslagsmål under 1930-talet eller det statliga våldet under 1970-talet. Och vad de, respektive, ledde till.

Personligen vill jag aldrig mer höra talas om några som stängs in på tåg. Aldrig, aldrig mer.

Årets internationalist

Årets svensk – årets internationalist!
Ett djupt känt grattis till Anita Dorazio!

I åratal har hon varit eldsjäl för flyktingar och asylsökande i Sverige. Gömt, hjälpt, stöttat – och organiserat. Hon har varit en drivkraft i FARR, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, och startat den första vårdmottagningen för så kallade papperslösa.

Jag har träffat Dorazio i antirasistiska sammanhang och är en varm beundrare av hennes hängivna arbete. I det lilla kontorskrypinet för Fristadsfonden (en fond instiftad av Vänsterpartiet till stöd för asylsökande) har jag sett henne kvällar och helger, ständigt upptagen av det ena angelägna fallet efter det andra, vanligen rasande på myndigheternas blindhet.
Jag hoppas att en utmärkelse i någon mån uppväger den likgiltighet hon ofta tyckte sig möta hos alla oss andra.

”Det är en skam att 20-30 000 gömda flyktingar lever under sämre förhållanden än våra husdjur” säger Dorazio i SvD.

En lika stor skam för den europeiska unionen är att ansökan om asyl inom EU idag inte i något avseende motsvarar förhoppningarna. Eftersom beviljad asyl medför en viss rättslig status har den låg prioritet bland europeiska potentater. En asylansökan leder i många länder till en ändlös väntan i något som mest liknar internering. Idag är det faktiskt möjligt att leva bättre som papperslös illegal arbetare, iallafall innan du blir sjuk.
Varje EU-land behöver en Dorazio. Tyvärr.
Anita, du är årets europé!

Hur ledare leder

Folkpartiet anser att skolledningen måste få mer tid till pedagogiskt ledarskap. Det har de förbanne mig alldeles rätt i! De vill därför ”avbyråkratisera” skolan – även om verksamheten skulle tjäna på en smula mer byråkrati.

På de flesta inrättningar är det brukligt att man bokar tid för att få möta ledningen. I skolan stolpar man rakt in och kräver att genast bli hörd. När Fp talar om att säkra det administrativa stödet är de på rätt spår. Skolan behöver exempelvis sekreterare, receptionist, IT-ansvarig, fastighetsskötare, ekonom... alltså en byråkratisering som skulle frigöra pedagogtid. Men det kräver förstås att skolan har råd att anställa mer än ett minimiantal pedagoger.

Sen har folkpartisterna för sig att de kommunala skolplanerna ska avskaffas. Det skulle ta ifrån lokala politiker möjligheten att profilera kommunens inriktining, utan att något vinns för skolledningen. Slutligen vill de avskaffa den kvalitetsredovisningen – just den som är ett pedagogiskt verktyg! ”Ett omfattande och tidsödande arbete” kallar Fp den årliga genomlysningen av verksamheten. Ja fattas bara! Att granska och värdera årets insatser kan inte göras lättvindigt.

Som vanligt pratar Fp skola utan att veta riktigt hur det egentligen går till.
Låt skolledare slippa syssla med brandsyn, sockerhalt i livsmedel och administration av föräldrarnas datorkonton! Uppföljning och kvalitetshöjning däremot är ledaruppgifter av direkt betydelse för det pedagogiska innehållet.

Lämna tillbaka!

Har läst en rad bloggar som med uppriktig sorg beklagar att vänstern käftat sig in i det möjliga regeringssamarbetet. Det är förståeligt – ingen tror att detta blir enkelt. Det kanske inte ens blir bra. Men om vi inte försöker slänger vi bort hundra år av kamp.

Luttrat kan man ju kalla det kamp för att få försöka.

En gång i tiden satt jag på partistyrelsemöten med kamrater som påstod att vänstern inte ”vågade” regera. Svaret var oföränderligt JO, det är därför vi ställer upp i val.
Men det går inte att vänta på egen majoritet (som förresten inte heller skulle vara enkel), det har ju till och med maktförblindade socialdemokrater börjat inse.

”Medelklasskossan kräva bl a dessa populära ting: skattesänkningar, privata ’alternativ’, medelklassnära tjänster, sänkt skatt på alkohol och bensin” skriver Pastey, men det är tvärtom: Medelklassen har inte krävt ett skit av allt detdär!
Viljan att betala skatt är så god att moderaterna gråter när de läser opinionsundersökningar. Vad medelklassen (och alla andra också) kräver är att få något för sina pengar, och idag är det bara vänstern som ger oss in på att styra det dithän.

Privata alternativ var inte efterfrågade innan de fanns. Det stod inte någon inskränkt medelklass i kö för att få sätta barnen i privatskola innan ett nyliberalt etablissemang talade om för dem att detta skulle vara ett obestämbart ”bättre” sätt att få valuta för skattekronan. Det är ideologisk kamp, det.
"En kamp som vi för med flygande blad medan någon står och kastar tryckpressar på oss" som jag skrev i en pre-digital tidsålder.

Folkviljan har inte bett om medelklassnära tjänster, men den har faktiskt inte bett om demokrati och socialism heller. Den har bara bett att få något tillbaka.

Bara jag inte blir tvångsgift med en ledare...

Oppositionens utmaning tycks vara tillräcklig för att få fram något bedagat gallsprängt hos borgerskapets pennfäktare:

”Lika lika lite som unga kunde avgöra vem de ville gifta sig med i gamla tider fick Sahlin och mp-språkrören bestämma själva. - - - Det handlar om ett arrangerat äktenskap framtvingat av partiernas ’förmyndare’”.

Detta enligt Brors i DN. Mannen som trivs bäst i ett system där ledarna får bygga lego ostörda. Mannen som anser intern förankring vara lika föråldrad och förkastlig som tvångsäktenskap, och som kallar medlemmar för förmyndare.
Eller möjligen mannen som inte tänker mer på vad han skriver än att demokrati kan växlas in i ett bon mot.

Julafton utan vanmakt

Ha! Regeringsalternativet är klart, nu återstår bara bergskedjor av arbete. Videon med partiledarna ger anledning till lite undran... Sahlin tycker det känns spännande. Hon känner att det blir energi och go. Verkligen spännande, känner hon. Eriksson-Wetterstrand för sin del hoppas på förslag som blickar in i framtiden, på grön politik och investeringar. Medan Ohly tveklöst punktar ned sina prioriteringar: utveckla välfärden, och bryta kvinnors underordning liksom segrationen.
Om endast av tre partiledare väljer att tala politik kan grupparbetet komma att bli besvärligt. Men hon har rätt, Sahlin. Spännande är det förstås.

Ett citat från tejpen: ”Den enda makt som ökat bland vanligt folk är vanmakten” (Lars Ohly)

Sen finns en oro bland partikamrater och bloggare att vänstern ska kompromissa bort hela socialismen. Det tror jag nu inte, men är väl medveten om hur svårt det är att fastslå smärtgränsen - att veta exakt när det är dags att lämna över till de borgerliga för en ännu värre politik. Av samarbete i vår lilla stad har jag också lärt hur svårt det är för väljare, journalister och tjänsteutförare att skilja på partiprogram och regeringsdeklaration - eller vad vi vill göra och vad vi kan göra.

Men låt oss skjuta upp svårigheterna! Vi har haft en bra EU-konferens, och Fredrich Legnemark skriver: ”Idag är det julafton!”

Gärna kultur, tack

Sverigedemokrater kräver i flera kommuner att få fram ”bokslut över mångkulturen”. Som exempel på vad som ska räknas in är enligt deras tidning Sd-kuriren ”krogbeskjutningar, trafikolyckor, vård av HIV-sjuka, kamp mot vägglöss” och disco-branden i Göteborg! *
Vägglöss! Hör du nassegrymtet?

Kostnaden för flyktingmottagning går vanligen att utläsa ur budgeten. Men att räkna ut kostanden för ”mångkultur” är lika absurt som att beräkna kostnaden för till exempel… barn.

Jag är inte särskilt förtjust i ordet mångkultur som kan betyda v-f-s-helst. Som när den marockanske kameldrivaren mötte sin kollega ledandes turister på sandscoter och de hälsade med: ”Salaam alaykum, comment ca va?”
Som exempel på kostnadsfri mångkultur och språkutveckling.

EU-politikern Eva-Britt Svensson beskrev idag ett helt annat möte, med italienska poliser: ”Att höra dem prata om romer var som att förflyttas till Tyskland på 30-talet. "
Som exempel på påkostande subkultur.

* källa Expo

Svart dag

Idag marscherar nazisterna i lilla Salem utanför Stockholm. De kallar det för ”en sorgemarsch”, och det är sannerligen rätta ordet. Samhället lamslås. Befolkningen är rädd. Nazisterna som vill störta demokratin kräver i demokratins namn rätt att dundra fram med hotfulla stöveltramp. Eftersom de är redo att som bevis på sin egen styrka trakassera och misshandla människor som inte duger åt dem, blir deras utnyttjande av demokratin till ett hån.
Nazisterna brukar försvara sitt maktövertagande i Salem med att deras marsch är lugn, ordnad och laglig. Men det hjälper inte. Deras välregisserade uppbåd är ett hot i sig, eftersom våld och nazism hör ihop. Som ideologi är den aggressiv, dess krav på livsrum kostar förr eller senare blod.
Till detta kommer att den teoretiskt sett är så undermålig att den förmår attrahera vissa sluggertyper som var kriminella redan innan de fick en ideell ursäkt för det.

FN:s konvention mot rasdiskriminering, artikel 4b, säger att de undertecknande staterna ska ”förbjuda organisationer och all annan organiserad propagandaspridning som förespråkar och uppmuntrar rasdiskriminering, och ska identifiera deltagande i sådana organisationer eller aktiviteter som en i lag straffbar handling”.
Sverige har flera gånger kritiserats för att rasistiska organisationer är tillåtna, en lagstiftning som Vänsterpartiet ställer sig bakom med hänvisning till den grundlagsskyddade organisationsfriheten. På den punkten är jag inte överens med mitt parti. Men jag skulle göra större sak av det, om det hade visat sig att förbud ger resultat. Det gör det inte.

Hotfullt marscherande förekommer över hela Europa antingen det är lagligt eller ej.
Det gör det hela än mer sorgligt och motbjudande.

Däremot diskuteras i Sverige ibland demonstrationsförbud för att upprätthålla ordningen. Men Kristallnatten var inte ett ordningsproblem!

"Åtgärderna måste riktas mot det egentliga problemet - att det är nazister som demonstrerar och nazistiska åsikter som sprids”, skriver Salem-bon Pia Ortiz-Venegas’ i en utmärkt artikel: Bekämpa nazismen, inte demonstrationsrättenLäs den!

Islamsk propaganda eller exotisk show?

Fortfarande kommer det reaktioner på Halal-teve och dess programledare. Lejla Hastor i Arena undrar varför muslimer alltid tvingas prata om islam? En kvinna i sjal eller man i kaftan förväntas inte ha åsikter om klimat, trafik, virus eller sport - och om de har det, antas deras åsikter ändå bottna i islam.

Jag minns när det var immigrantskapet som helhet som nischade varje försök till media-medverkan. Som Alexandra Pascalidou en gång sa: ”Varför ska jag jobba på Mosaik, varför inte på Aktuellt?”

Flera bloggkommentarer menar att SVT genom Halal-programmet propagerar för islam. Rasistiska tyckare har för sig att valet av programledare visar hur ”svensk kultur” hotas av islamistiska krafter. Nej, hur skulle just de kunna inse att det tvärtom är ett utslag av nedlåtande effektsökeri!

Propagerar man bara genom att visa sig? verkar vara en nyckelfråga. Den som uppfattar sjalen som oskiljaktig från förtryckande fundamentalism känner det skrämmande och motbjudande att möta den i underhållningsteve. Andra kritiker ser främst sjalen som den synliga underkastelsen i patriarkatet och befarar bakslag i kampen för jämställdhet om den (utan styrande tillrättalägganden) blir accepterad i offentliga sammanhang. Jag förstår och respekterar detta, men kan inte instämma. Varje kvinna som väljer att bära sjal kan inte stå till svars för allt ont som begåtts och begås inom hennes religion.

Alltså: låt muslimer prata om något annat än islam. Då blir det kanske lättare att höra vilka som enbart är ute efter att missionera.
Och låt folk som kan göra teve göra det, oavsett ursprung. Inte bara de mest exotiska små publikkniparna.

Vänsterblogg i år?

Årets politiska blogg ska utses i omröstning. Sätt igång att nominera, och se sedan till att det blir en vänsterblogg i år. Observera att det inte handlar om ledarskribenternas eller yrkespolitikernas bloggar, utan om de röksignaler som vi utan plattform sänder ut i bloggosfären.
Valövervakare är BloggenBent och Erik Laakso hos Arvid Falk.

Notis ur folkhälsoundersökning: Av landets 290 kommuner har huvudstaden plats 282. Stockholm med sina rikedomar, sina möjligheter, har sällskap i bottnen av Södertälje, Haninge och Botkyrka. Folkhälsoplaneraren kommenterar:
”Segregation medför upplevd ohälsa”

Romsk hjältinna

Den 13 november skrev jag om romernas kamp för lika möjligheter. En person som jag i första hand tänker på är Nadia Taikon, beundrad vän och kollega från Rinkeby. Så som jag saknar hela Rinkeby, så saknar jag Nadia.
Med ena handen bakade hon piroger, med den andra ruskade hon om ungar som inte hörde på, medan hon undervisade i romani genom att konversera, gräla, uppmuntra, och översätta läroböcker från svenska till den ena romska språkvarianten efter den andra.
På lediga stunder organiserade hon syföreningar och dansgrupper; Smaragdernas dansuppvisningar var oförglömliga. Hon var modig, rakt på sak, jordnära, humoristisk och envis, hon var älskande och engagerad, och när situationen så krävde kunde hon lätt gå ut och in i de stereotyper som förväntades, som rysk storfurstinna eller slug zigenarkärring.
Det är nu några år sedan världen gick miste om Nadia, men jag rekommenderar dig att skaffa boken om hennes liv: Nadia Taikon, Tjejen från Tanto

Död åt familjen i ny skepnad

Här finns utredningen om att anhöriga som vill flytta till familjen i Sverige ska ha krav på sig att försörjningen ska vara ordnad i förväg. Förslaget går ut på att den som inte har rötterna i Sverige måste visa anställningsbevis för att få leva samman med sina närmaste anhöriga.

Kalle Larsson (bild) som är flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet säger:
”Detta innebär en mycket allvarlig åtstramning av flykting- och invandringspolitiken i Sverige. Förslaget kränker såväl Europakonventionen om mänskliga rättigheter som Barnkonventionen och innebär att barn riskerar att hållas åtskilda från sina föräldrar i flera år. Hoppet står nu till att de mer humanitära rösterna inom regeringspartierna, bland annat hos Kristdemokraterna, lyckas stoppa förslaget.”

Att Larsson nämner i första hand Kd kan hänga ihop med hur starkt de alltid betonat familjens centrala betydelse för människans välgång och samhällets bestånd. Upp till bevis nu - gäller denna i grunden konservativa värdering endast vita?

Försörjningskravet är ingen logisk åtgärd. Det finns ingenting som säger att det skulle vara lättare att få arbete när man inte bor ihop med sin familj. Nej, detta är ett exempel på ”signalpolitik”. En del av tävlingen Vem är bäst på att klämma åt immigranter. Eller en del av indiciebördan Dom vill inte jobba.

”Blir nästa steg att tvångsomhärderta barnen till arbetslösa svenskar för att få ut föräldrarna i arbete?” frågar Larsson.

Mätning granskad, eller Att använda kunskap

Internationella kunskapsundersökningar används som slagträn för att diskvalificera en förd skolpolitik, påpekar Daniel Pettersson i en ny avhandling.

Enligt Pettersson hamnar fokus efter en undersökning alltför lätt på hur man som nation ska rankas högt, istället för på förbättringar för barnen, och bland administratörer och politiker pågår en tyst tävlan om hur mätningen ska läggas upp för att gynna just deras länder.

Kunskapsmätningarna startar inga nya diskussioner. I varje land lyfter man det som just då är på gång. Pettersson exemplifierar med ”ordning och reda”, där både Sverige och Danmark har låga resultat. I Sverige gjordes detta till ett huvudproblem - medan man i Danmark upptogs av frågan om modersmålets vara eller icke vara.
Ett annat exempel är hur socialdemokraterna tog fasta på Sveriges bredd i utbildningen som något bra, medan moderaterna istället pekade på områden där Sverige halkar efter. Samma undersökning kan alltså användas både för att stöda och kritisera en förd politik.

Pettersson menar att undersökningarna missbrukas när politikerna får tolkningsrätten, och vågar ta upp utbildningsmajorens ovana att med fyndiga enradingar hamra in ett budskap.
Ett något mer respektfyllt förhållningssätt vore att granska andra länders framgångsfaktorer för att se om de går att använda också i Sverige.

Källa Skolporten

Fel värderingar

69% i DN tycker förslaget om svensk-kontrakt är ett bra förslag.

Det kan vara nationalister som gått in och flockröstat. Det kan också vara så kallade vanliga människor som frestas av det till synes enkla och behändiga. När det dagliga levernet är svårhanterligt och osäkert lättar trycket om jag får klämma åt om nånannan stackare.

Detta är fascismens inskränkta ynklighet. Det låga, råttaktiga hos den, så olikt tjusningen i elitistiska fanspel.

Svensk-kontrakt är ett bra förslag eftersom det avslöjar rasismen inom Moderaterna. Det är ett dåligt förslag eftersom det appellerar till det sämsta hos människan.

Dåtidskonventet

Blev påsprungen av glada moderater som ägnade sig åt lite basarbete i det innecentrum där man aldrig brukar få tillstånd att stå. Jag tackade nej till deras flygblad med motiveringen att jag är socialist, och fick mig ett hånflabb rätt upp i ansiktet.
Därför satt Aftonbladets ledare bra. De har noterat att moderaternas framtidsdrömmar är nostalgiskt fixerade vid en tänkt dåtida trygghet. Samma gren som Sverigedemokraterna excellerar i. Konservativt och inskränkt, manipulativt riktat rätt in i människors oro och ängslan.
Ängsliga människor finns det gott om i varslens tid. Borg månar om deras sysselsättning, att de ska få något att göra. Deras försörjning talar han tyst om. Och Schlingmann har inte sett längre runt kvarteret än att han tolkar tidens oro såhär: "Människors funderingar i dag handlar om den egna privatekonomin. Kommer vi ha råd med den där nya diskmaskinen?"
Nu börjar det bli dags för hånflabb.

Ointressant intelligens

Dagens ämneslärare är inte lika klipska som gårdagens. Men det spelar ingen roll.
Detta visar forskning av Vlachos & Grönqvist som undersökt hur lärarens förmågor påverkar barnens prestationer.
Det är möjligt att lärarnas begåvningspotential faktiskt har minskat. Men de var inte särskilt imponerande för fyrtio år sedan heller – lyss till den som minns!

Att lärarintelligensen saknar betydelse är förmodligen sant på makronivå, eftersom barn behöver olika saker och lärare är olika. Snittet jämnar ut sig, och det ska en ren lyckträff till för att barnet ska möta rätt mentor.
Utan det pedagogiska hantverket skulle detta förmodligen inträffa mycket mer sällan än vad som faktiskt sker.

Undersökningen tyder också på att lärarens kognitiva kapacitet kan spela roll för det enskilda barnet; att klipska barn stimuleras av klipska lärare medan så kallade ”svaga” (tidningens ordval) barn är i större behov av en stark ledare.
Jag kan tillägga att det finns barn som mest av allt behöver den mammiga typen, den pappiga typen, den positiva typen, den känslomässiga typen, den praktiska typen… och så vidare. Men vi kan inte ha en lärare för varje barn och det vore inte heller önskvärt. Barnen lär i socialt samspel, så den enda slutsats man kan dra är att det behövs fler lärare. Och olika.

Observera att den politiska slutsatsen är fler. Det är det som kostar.
Den pedagogiska slutsatsen är olika. Det är det som styrs av chefen och kommer att prägla arbetsplatsen under en följd av år.

Till detta kommer att: ”Manliga lärare med höga gymnasiebetyg får alla typer av elever att prestera bättre, medan kvinnliga lärare med fina betyg faktiskt har en liten, men statistiskt signifikant, negativ påverkan på pojkar” som Rayman tar upp i sin ledare.
Hon är inte riktigt säker på om det beror på patriarkatet.

Sverige för alla

Demonstration mot nazimarschen

Nazimarschen i Salem den 6 december är ett av Europas största nazistiska möten. Varje år lamslår marschen den lilla Salems kommun söder om Stockholm.

Nazister och rasister får inte marschera omkring med sitt hatbudskap utan att någon reagerar.
Det tysta accepterandet underminerar demokratin och människovärdet. Därför arrangeras en bred antirasistisk demonstration på Södermalm i Stockholm:

”Ställ upp mot främlingsfientlighet och rasism – Stoppa det nazistiska våldet"
Samling: 6 december kl 15 på Slussen/Södermalmstorg

Talare är f.d. kulturminstern Bengt Göransson, Marika Lagercrantz, Johan Lindholm från Byggnads, och Svensk Pop står för musiken

Dagens samhälle

I Dagens samhälle räknar Lena Hörngren upp de politiska partierna och var i landet de har starkast underlag. Alla riksdagspartier utom ett. Gissa vilket.
Det beror inte på att Vänsterpartiets väljarstöd skulle vara jämnt utsmetat i landet och fullkomligt ointressant. Det beror på att hon inte har lust att skriva om Vänsterpartiet.
Det är hon i sin fulla rätt till. Men det är mörtigt, och journalistiskt svagt.

Vad journalistiken i övrigt beträffar lyckas hon i ledartexten inte presentera någonting som helst av intresse angående skillnaderna stad-land, regionalpolitiska behov och spänningar, storstaden som utsugare eller syrepump. Nej, hon skriver att stockholmarna är många och krävande. Se det var något att reflektera över!

Jag hade fördrag med den staden

Lissabon

Skuggig förbindelse, travessa
små hus i vägen varje gång, varje väg
varje övergång mellan gränder, mellanrum
varje gångbros trappsteg

Skugghörnens små dialoger
mellan apelsinman och fågelbursdam
spridda i murgrönskad kakelmosaik

Sista utposten av gamla Europa
fiskare och världsomseglare
väntar ännu på lite världsherravälde

Tvärsbyggd storstad, melodisk
rösters fnitter mitt i nysning
serverar regionalt panerad lutfisk
i små mönstrade hus vid travessan

Förvirring om förvandling

Moderaternas värderingskontroll missar målet, konstateras på ledarplats. Målet om det integrerade samhället, kantänka. Nu har kanske moderaterna ett helt annat mål: att öka sin marknadsandel hos väljarna. Men det är ändå inte säkert att utspelet gagnar dem. Erfarenheter från Frankrike visar att folket föredrar originalet framför kopian. Så brukade man kalla slutsatsen som drogs av Front Nationals fortsatta framgångar trots ett antal andra partier som påhäng i nationalistspåret.

Men nyss citerade ledare håller på sina högergubbar trots deras små missar, och utgår från att de menar väl. Det är omgivningen som är orättvis:
”Det som var tänkt som en snabbare väg till arbete och assimilering förvandlades (min kurs) av de politiska motståndarna till ett utslag av ren rasism. Ropen om ’rasism’ vinner lättköpta poänger - trots att ett bortviftande av nya förslag för att lösa integrationsproblemen knappast hjälper de invandrare som är fast i utanförskapet.”

Vifta bort motstånd är det som synes fler som ägnar sig åt! Kritikerna knuffas ned från argument-nivå, vi bara ”ropar” för att få billig uppskattning. Och när ledarskribenten väl avslöjat det verkliga målet - assimilering, anpassning, lagen om likhet - uppfinns en transsubstantiationslära enligt vilken det är motståndet som förvandlar politiska förslag till rasistiska. Simsalabim! som Pred* brukade säga.

Minns du reaktionerna på Kamalis diskrimineringsutredning? Förnekande, förlöjligande, misskrediterande av hans professionalitet och anspelningar på hans bakgrund. Se det var ett massivt borgerligt stöd för de människor som befinner sig utanför och inte får komma in och putsa överklassens skor!

* Allan Pred: Even in Sweden

Mer om värderingar

Idag framgår det att Sabuni inte alls håller med om det moderata förslaget till rasistisk särlagstiftning. Istället vill hon ha samhällsorientering inom SFI – så det är strängt taget Vänsterpartiet hon håller med! Vi som menar att språkundervisningen inte kan utföras isolerat, utan genom information och diskussion i väsentliga samhällsrelaterade frågor.
Borgarna har hittills varit emot detta och istället poängterat att immigranten fortast möjligt ska trattas i tillräckligt med glosor för att kunna dra städvagnen.
Helt i linje med värderingen att skita i folk som man inte kan dra nytta av.

I SvD:s papperstidning står det om hur en del av det spanska folket hyllar Franco-fascismen. Medan den mer rumsrena spanska parlamentarismen – premiärministern! – föredrar att diktaturen ”faller i glömska”. Vid samma tidpunkt har en domare efter påtryckningar beslutat att inte gå vidare med utredningen kring den Franco-tidens mer eller mindre mystiska dödsfall.
Apropå europeiska värderingar…

Andra som bloggat:
Svensson
Röda Malmö

Det finns högerns värderingar, och fel värderingar

Kan du fylla i kontraktet på att du känner till svenska lagar? Förmodligen.
Att du känner till svenska regler? Det var svårare. Vilka regler? Alla regler? Att stå till höger i rulltrappan eller vem som för i hambo?
Kan du fylla i kontraktet på att du känner till svenska värderingar? Nej, nu blev det mörkt. Vilka värderingar? Och räcker det med att ha ett hum om dem, eller ska jag omfatta dem också?

Ovanstående kan bli resultatet om ett moderat förslag går igenom. De kallar det tydliga krav på vad som gäller, så det är alltså allvar även om det låter som trivial pursuit. Bryter du mot värderingskontraktet kan vissa bidrag dras in och därmed din möjlighet att studera, exempelvis. Detta är de nya mjuka arbetarklassfähiga moderaterna. Och Sabuni håller med.

Jag har mycket dimmiga insikter i vilka värderingar som är svenska eller ej. Som etiskt rättesnöre föredrar jag deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men den är ju internationell.
Jag kommer ändå inte att drabbas av den moderata politiken, ty båda mina föräldrar är födda inom svenskt territorium av svensktalande föräldrar. Av denna närmast slumpartade orsak undgår jag husförhöret. Det gör även arbetskraft från andra EU-länder.
De som ska utsättas för åsiktsregistrering genom kontrakterade värderingar för att få sitt dagliga bröd, är utlänningarna. De enda som kan misstänkas för att inte vara riktigt genomjämställda!

Varvid den svenska högern visade sin djupa tillhörighet i de gamla europeiska rasistiska värderingarna.

Reklam, graffitti, konst. Slavar och fria.

Hos Alliansfritt Sverige hittade jag den första bilden: Fascination, skapad i Bromsten av Circle.

I enlighet med stadens antiklotterpolicy riskerar konstverket att tas bort, trots att det utfördes lagligt och med ägarens tillstånd. Rena vanvettet.

Den andra bilden är från tunnelbanestationen Sundbyberg där konstverken klottrats ned så många gånger att de inte längre går att sanera. De är saboterade av klottrare som vågar påstå att de minsann också skapar konst. Rena vanvettet.

För många år sedan läste jag en intervjubok med graffittare, där frågan ställdes varför de förstör konst och gör turlistor oläsliga, men skonar reklamskyltarna. Svaret var att konsten kom ”uppifrån” medan reklamen var deras eget språk. Rena vanvettet.
Senare har jag även hört konstnärer – hippa eller uppgivna? – som accepterar att bli nedkladdade och ödmjukar sig med att deras konst då blir en dialog med samtiden. I analogi med det skulle den som lånar min Möjligt land på biblioteket och skriver över sidorna bli poet av det, och min poesi en replik i en dialog som jag inte har bett om att föra. Rena vanvettet.

Sabotera reklamen! Den kommer inte bara uppifrån utan nerifrån, utifrån, inifrån, runtomkring och mitt ibland oss, och är så förrädiskt manipulativ att den kan inge känslor inte bara av lockelse utan av tillhörighet. Ett språk för slavhjärtan!

Leve konsten!

Självständigt tänkande är inte heller att förakta.

Politik eller cement

Att vara allians är som bekant gott och dugligt. Att endast allierade kan regera, det är något som Alliansen och deras allierade media måste få folket att fatta före 2010.
Men i vår lilla stad har den rödgröna majoriteten just presenterat sin gemensamma budget, medan de borgerliga partierna i opposition inte bara kommer med var sin budget, utan också med var sitt förslag till skattesats!

Så lägg av med allt harvande om det arma folkets behov av gemensamma cementerade planer på tjugo år av enighet. Det är inte där dugligheten sitter. Utan i politiken.

I vår lilla stad vill moderaterna privatisera så mycket som möjligt, sänka skatten med 50 öre och skrota kultur och fritid. Vänsterpartiet har drivit jämställdhet, heltidsanställningar och förbättrad arbetsmiljö för skolbarn. Bara som ett exempel.

Sextimmarsdag även för barn

I dagens tidning utlovade Socialdemokraterna i Stockholm läxhjälp åt alla barn. Idag bedriver både föreningar och företag läxhjälp, så att det blir svårt att kontrollera kvaliteten. I det senare fallet kan det dessutom bli kostsamt för familjen.

Det folkpartistiska skolborgarrådet menar att läxorna är föräldrarnas ansvar, vilket är enkelt att instämma i om man med läxor förstår uppgifter som ska utföras i hemmet efter skoldagens slut - men variationerna i kvalitet kvarstår.

Hur kan S så lättvindigt utlova något för andras räkning? Om de lägger undan öronmärkta läxpengar, hur kan pedagogerna då utveckla studier utan läxor? Eller ska de ålägga rektorerna att prioritera in läxhjälp istället för något annat?

Några forskare menar att ett bättre sätt vore att förlänga skoldagen. Då kan barnen få kvalificerad undervisning efter behov. Vill man se resultat får man betala för det. Forskarna påpekar också svårigheten för föräldrarna att hjälpa till eftersom barnen idag ska lära sig andra saker, ibland på andra sätt.

Ta bort läxorna, som Vänsterpartiet föreslagit. Se till att barnen får studera i sin takt med den hjälp de behöver. Ge dem en fast arbetstid, och fyll fritiden med aktiviteter, föreningsliv, kultur, idrott och för den delen också hemma-mys och hänga-i-centrum.
Barn har flera behov - och olika.

Mer vänster i Uppsala har också bloggat

BARNTEVE?

Förr i tiden, när den fria republiken Rinkeby fanns, diskuterade vi hur fler medborgare skulle börja gå på de öppna nämndmötena. Slutsatsen blev att de kommer om politikerna hotar med att lägga ner ett dagis.

Femton år senare och fem mil därifrån håller allmänheten stilen. När offentlig verksamhet ska stänga måste de reagera. Plötslig närvaro, upprop, namnlistor. Det är bra. De kan ha fel, men den dag de inte reagerar är allting fel.
Nu står vi här med massor av folk, två politiker som ska förklara sig och en ur dvalan uppryckt lokaltidning. Plötsligt har vi också tevekameror mitt ibland oss – här ska den lilla människans kamp skildras! Turligt nog för teve är det en massa riktigt små människor här, så fotografen börjar hetsa dem till att hoppa, skrika och vifta med knytnävar.

Jag tvivlar på att den fotografen har någon större erfarenhet av knutna nävars kamp, och ser genast att han inte har någon erfarenhet alls av förortsungar. De behöver inte precis uppmuntran för att illhojta, och snart blir de påträngande, börjar klättra i hans stativ så han vädjar: Men jag är ju här för att hjälpa er!

Det var en intressant upplysning. Utan förundersökning, utan faktagranskning, utan någonting som helst utom ett nödrop från en bekant, utgår teve från att de ska hit och hjälpa folket. Genom att visa upp det mest rörande folket har; sina barn.

Men finns det ännu någon utom media själva som tror att deras uppgift är hjälp till den så kallade lilla människan? På kapitalismens villkor ska de till varje pris säkra läsar- och tittarsiffror. Detta gör de genom upplevelsevärdet hos den mänskliga lilla faktorn i en omänsklig värld; ett enkelt koncept.

Tidningarna är hybrider som på ledarplats med patos kan hylla den sittande regeringens förtryckande nytänk, samtidigt som de på vardagssidan visar jättevanliga människors livspussel med silverkant av positivt tänkande.
Men teve har ingen ledarsida, och enda gången de skäms är om de skulle tvingas säga: ett impopulärt beslut kan vara riktigt under dessa förutsättningar.
Hellre hetsar man då gapiga ungar för att få dem ännu gapigare.
Men inget barn har någonsin blivit hjälpt av det.

Romantisk rörelse

Tvärtemot vad som påstås, är det inte alla romantiker som har huvet i det blå. En hel del av oss tänker också. En av de saker vi brukar tänka är att dikten ska verka i förbund med människan, röra och beröra, ge språk åt ickespråkliga tillstånd.

En romantiker som nyligen tänkt väl är Andreas Björsten som i SvD påpekar bristen på mångfald i tidskriftsstödet. Kulturrådets satsning på några få stora tidskrifter skapar likriktning, in i den huvudfåra som idag heter språkmaterialism. Det betyder att den som vare sig roas eller oroas av det estetiskt korrekta laborerandet med skriv- och skiljetecken får veva stencilapparat.

Som Björsten påpekar: Det var meningen att staten ska stöda kulturtidskrifterna - inte styra deras inriktning!

På sikt kan det medföra att människor slutar läsa poesi och uteslutande vill höra den från scenen. Idag är det huvudsakligen inom estradpoesin som vi finner den röriga rörliga rörande lyriken.

Läkare om lärande

Gunnar Ågren, läkare och före detta generaldirektör för Folkhälsoinstitutet har kloka synpunkter på barn och betyg:
”I en skola där eleverna trivs och har inflytande följer bra inlärning. Hälsofrämjande arbete går hand i hand med bra pedagogiskt arbete. En lärare som är bra pedagog i sitt ämne är den mest hälsosamma läraren för eleverna.” Ågren är väldigt tveksam till betygsliknande omdömen från år ett, eftersom det inte finns några bevis för att de skulle förbättra skolan. Däremot kan han se en rad negativa effekter, så som ökad stress. ”Det bidrar förmodligen till att på ett tidigare stadium demoralisera vissa elever så att de inte upplever skolan som meningsfull,” säger Ågren, som tror mer på uppmuntran för att styra mänskligt beteende. ”Istället för att titta på betygsnivåer och kunskaper kanske vi skulle titta på elevernas och lärarnas hälsa, det är en väldigt bra indikator på om vi har en bra skola.”

Källa: Lärarnas tidning, pappersupplagan

Förr i tiden...

En sympatisk bloggare är HBT-sossen som här har en rak, konkret uppgift om Sverigedemokraterna.
I påföljande kommentarer hittar jag en sd-väljare som tänker på hur det var i ett obestämt förr, nämligen ”när jag var mellan 20 och 30 så kunde man lifta när som helst dygnet runt utan att vara rädd för att något skulle hända. Man våldtog inte, man rånade inte, man gav sig inte på flera mot en, man gav sig inte på tjejer.”
Kanske hade inte jag heller vett att vara försiktig när jag var ung. Men det har aldrig funnits en tidsperiod när våldtäkt, stöld och slagsmål inte skulle ha förekommit. Att just lilla jag har klarat mig helskinnad är inte ett politiskt argument.

Socialistisk reklam

Socialistiskt forum var storstilat. Tusentals personer trängdes i det härliga ABF-huset som bågnade av koldioxiden. Josefin Brink var där för att diskutera och kritisera privatiseringsvågen – men fotot är lånat* från Flamman, Sveriges enda oberoende socialistiska veckotidning!

SSU samsades med Ung Vänster vid samma bokbord. Grön ungdom är ju inte socialister, så de var inte där. Låt barnen fixa regeringsalternativet!
Men mängder av inbördes olika organisationer, så som Verdandi och Kubas vänner, höll låda och bjöd på kola, liksom feministiska tidskriften Bang som tog upp de intellektuellas roll, men var för tung. Inte att läsa, men att bära.

Här har vi välkända bloggaren Hanna i roligt arbete och samspråk vid Flamman-bordet. Se där så lätt det går att förena gammal och ny media!

Alla kan inte ranta på huvudstadens Forum, men alla kan få vänsterperspektiv på nyheterna! Flamman på papper kommer hem till din gamla vanliga svenssonbrevlåda för endast 43:- kr i månaden.

*fotograf: Anne-Li Lehnberg

Mäktigaste makten

Opretentiös undersökning i Fokus av Sveriges hundra mäktigaste. Den bygger på uppgifter från wikipedia och sedan en rankning av bland annat mediagenomslag. Inget viktigt men man undrar ändå... Någon fp-ledamot Camilla finns med på listan, liksom två sekreterare i statsrådsberedningen; Anna-Karin Alterå och Helena Dyrssen. För mig helt anonyma. Schyman är också med, en såväl ryktbar som beryktad person, men idag helt utan makt.

Ej med på listan är Josefin Brink och Katrin Kielos, alltså en framgångsrik vänsterpartist och en s-märkt opinionsbildare. Ej heller ser vi V:s viceordförande Alice Åström, eller Ulla Andersson som är vänsterns finanspolitiska talesperson och förhandlare, eller Siv Holma, kulturutskottets ordförande. Så förfärligt mäktiga är de väl inte. Men det är inte de andra heller.

Romsk kamp

Läs Lisa Bjurwald i DN om hur skolan sviker de romska barnen.

Svårigheten att få modersmålsundervisning i romani kan till en del förklaras med bristen på pedagoger. Svårigheten att nå skolframgång kan till en del förklaras med att många romska barn har hög frånvaro. Svårigheten med att gå i skolan varje dag kan till en del förklaras med ett bemötande av låga förväntningar och misstro; skolan sviker de romska barnen.

Att det är bättre i Sverige än i många andra länder kan till en del förklaras med engagerad romsk kamp mot diskriminering från 1960-talet och framåt.

Forum för förtryckta

Du som är i Stockholm på lördag 15 nov har all anledning att titta in i ABF-huset på Sveavägen. Inte bara för den sobert brutala arkitekturen, utan för Socialistiskt forum som pågår mellan kl 10 coh 18.

Forumet innehåller i år 79 programpunkter och är Sveriges största arena för vänsterdebatt. Den breda debatten som många efterlyser, den som ger plats både åt parlamentariker i plantskola och drömmande världsförbättrare. Kom och möt fackliga feminister under finanskris eller privatiseringsdrabbade papperslösa! Bland talarna finns Åsa Linderborg, America Vera Zavala, Tiina Rosenberg, Josefin Brink, Katrine Kielos och över hundra till! Jättegratis!

Om en annan värld är möjlig, det är jag inte säker på. Men den är nödvändig.

Symboler och stereotyper

11 kvinnor skriver i en debattartikel angående Halal-TV att ”beslöjade programledare ges oinskränkt rätt att kränka alla medborgare som avskyr patriarkala värderingar”. Men i det första programmet, det enda jag sett, kom programledarna inte ut med mer än fnitter och naiva frågor. Kränkningen verkar för de 11 vara framkallad av programledarnas sätt att klä sig, då de skriver: ”Slöjan är ingen klädsel. Den är ett religiöst påbud med tydliga patriarkala värderingar och en symbol för förtryck.”

Ja, dessvärre är den det. Också. Lika väl som den faktiskt är ett klädesplagg. Somliga bär det. En del trivs i sjalen, andra bär den av tvång eller gruppkonformism. Åter andra avskyr och fruktar den, då den övergått från tygstycke till symbol.
Ett sätt att värna dem som kränks av sjalbruket är att svensk television aldrig ger ett jobb åt en kvinna i sjal och helst inte visar beslöjade kvinnor utan en förklarande fotnot om riktiga och felaktiga värderingar.
Ett sätt att verka för ett jämlikt samhälle är att även kvinnor som döljer håret ska ha en möjlighet att arbeta som journalister eller filmare på lika villkor.
Observera: Halal-TV är ett inte exempel på det senare. Det är rena exotismen, en programidé som verkar bygga på att stereotypen Slöjtjejer ska ersättas av stereotypen Gulltjejer.

De 11 skriver: ”Halal-TV är en skymf mot det sekulära samhället i synnerhet vid en tidpunkt när det i dagarna rapporterats hur en trettonårig flicka offentligt stenats till döds i Somalia av islamistisk milis som straff när hon försökt anmäla en gruppvåldtäkt. ”
Det var stora ord om ett litet teveprogram. Men jag kan hålla med om att det jag såg var åtminstone skämmigt. Eftersom det bekräftade hur långt vi är ifrån de media vi skulle behöva.

Media med plats för nyheter om trettonåringar i Somalia lika gärna som stormorsor i Alaska.
Media med allvarligt menade diskussioner om etik och ideologi med plats för eftertanke och oliktanke.
Media med uppdrag granskning, inte av vem som hälsar på vem utan av makt – och även av sekter med makt. För det senare, se Jinge om wahhabismen (som jag kortfattat hört omtalas som den saudiska missionen, bland annat av folk med sjal).

Något att se fram emot

Detta är inte inte grinden till en uppfostringsanstalt, entrén till ett adligt residens eller infarten till en lantlig asyl för vanvettiga.
Det är ett servicehus för gamla* människor. På gården finns en flagga med texten: ”Ett boende att se fram emot.”
Bevare oss alla!

Passa även på att läsa Hanna om ättestupan



* Finns det fortfarande någon mer än jag som säger gamla om folk som är gamla? Istället för äldre som vi faktiskt är allihop, jämfört med den som är yngre.
Gammal är inte ett fult ord. Gamla ting har stort värde. Och människor borde vara värda mer än ting.

Moderaterna om diskriminering

Det är ingen nyhet att större delen av Alliansen numera delar nationalisternas uppfattning att immigranter skapar problem och att diskrimineringen är något av en myt. Det är ändå förskräckande när Åse Petersen på Aftonbladet ger en första inblick i Moderaternas rapport om flyktingpolitiken.

”Lyckas vi inte bättre än i dag att se till att de som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapar vi grogrund för allvarliga konflikter”, är vad Billström m fl konstaterat.
”Vi” ska läsas som både majoriteten och de aktiva. Vi som fixar, vi som ser till saker, vi som eventuellt ger folk jobb och som kontrollerar vilka ideal de respekterar. ”De som flyttar till Sverige” är en passiv potentiell konflikthärd för ”oss” att lyckas med.

Enligt Petersen använder Moderaterna ordet diskriminering en enda gång i sin rapport, nämligen här:
”Numera tar Sverige nästan bara emot asylsökande och deras anhöriga och vi skapar alltför ofta områden med trångbodda bidragsmottagare och skäms lite till mans över känslan att även svenskar verkar diskriminera.”

Petersens lysande sammanfattning lyder: ”Diskriminering är alltså mest en ’känsla’ hos infödda svenskar. Tydligare kan moderaternas perspektiv inte bli. ”

Tack till Ett hjärta rött som upptäckte det först!

När moderaterna skriver "även svenskar" låter det som en ofrivillig parafras på Allen Preds bok "Even in Sweden" (se foto) där denne usa:n och forskare ger en kraftig spark åt självbelåtenheten över att problem är något som andra har.

Bildt mot diskriminering

Kalle Larsson (V) har i riksdagen frågat vad den svenska regeringen gör mot förföljelsen av romer i Europa. Han tar upp Neapel-pogromerna och den italienska regeringens uttalanden om ”fördrivning” när romerna jagas ifrån sina tältläger, liksom registrering av romska barn genom fingeravtryck. Larsson sätter detta i samband med säkerhetspolitiken mot illegal immigration som också den syftar till att uppfylla vallöftet om att ”jaga romerna ut ur Italien”.
Eftersom Sveriges regering hittills inte har kritiserat den italienska, frågar Larsson hur nu Sverige inom EU-samarbetet ska ställa krav på att medlemsstaterna efterlever konventionen om de mänskliga rättigheterna?

Larsson får svar av utrikesminister Carl Bildt, som inskärper betydelsen av minoriteters rättigheter och vikten av att leva upp till de överenskomna normerna inom EU. Han upplyser om att regeringen visst inte saknar insikter i den italienska situationen. Man känner bland annat till att Italien tidigt informerat EU-kommissionen om sina planer på folkräkning av laglig och olaglig bosättning. Det visade sig då att folkräkningen alls inte är diskriminerande utifrån EU:s ramverk, eftersom ingen specifik folkgrupp var utpekad.
Men den svenska regeringen ska följa utvecklingen. Den tar nämligen avstånd från diskriminering.

Den gör det helst lite på avstånd, skulle jag vilja tillägga.

Skolkrisen

Skolan nästa krisbransch! utropar Fokus i en artikel om överetableringen av skolor. När lycksökarna ska in och konkurrera på marknaden måste någon slås ut. Kanske en skola nära dig..?

Mer om segregationsspiralen skolor och områden emellan och hur den förstärks av skolvalet kan ni läsa i senaste Invandrare och Minoriteter. Där skriver sociologen Nihad Bunar:

"Valfriheten är ett instrument som hittills har betonat gränsdragningar snarare än gränsöverskridande. Det viktigaste just nu för skolor i mångkulturella områden är att bryta den fysiska, sociala och mentala isoleringen. För detta krävs en skolpolitik som befrämjar skapandet av mötesplatser mellan barn coh ungdomar som växer upp i olika delar av staden, till exempel genom att inrätta gemensamma profiler, ha fler utbyten och gemensamma aktiviteter. Att bussa barn mellan olika skolor eller rita om upptagningsområdena kommer inte att fungera därför att valfriheten öppnar möjligheten för medelklassen att rösta med fötterna och lämna ’integrerade’ skolor. Krasst uttryckt behöver vi en skolpolitik som ger föräldrar och elever med migrationsbakgrund det de efterlyser, nämligen mötesplatser med majoritetsefolkningen, utan att för den delen skrämma bort den breda svenska medelklassen.
Samverkan och samarbete istället för ensidig konkurrens kan vara en bra utgångspunkt i ett perspektivskifte som skolan måste genomgå om den ska präglas av ökad likvärdighet och ha en integrationsroll i samhället.”
(citatet något kortat)

Babbelteve och halal-hälsning

Har läst hundrasjutton bloggkommentarer till Jinge om hur man bör eller inte bör hälsa korrekt (eller halal). Det borde jag väl ha begripit: det är handslaget som är den stora frågan, inte televisionens innehåll och standard!

Och riksmedia hänger på. SVT1 ikväll kl 22 påannonserar:
”Kan man leva i Sverige och samtidigt vägra att ta folk i hand? Frågan ställdes på sin spets i Halal-tv i måndags. Sedan dess har debatten rasat. Är det ohyfsat och avståndstagande av en muslim att inte inte skaka hand? Eller är det rent av rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim? Vem har rätt?”

Låt oss ta det långsamt så att alla televisionshjonen förstår:
1. Ja, man kan leva så i Sverige. Folk har gjort det i flera år och det är inte dödligt.
2. Nej, frågan väcktes i Halal-tv genom ett avslöjande som strängt taget låg utanför programmet. Spetsa till en fråga kan man bara göra under en pågående diskussion. Som i tablåtexten ovan där två beteenden ges kategoriska omdömen.
3. Det är inte någon fruktbar öppning att gå in i en diskussion genom att hårdra en fråga och söka efter vem som har RÄTT.

Detta mediaspråk är under all kritik. Inte konstigt att programmen blir nojsiga och debatterna spårar ur när de inte ens försöker tänka.


För att återgå till hälsningsritualer...
så mycket ohyfsat folk som man möter, har Koran-stödd ohyfs åtminstone en förklaring.
Utvisning till jordhåla skulle jag däremot gärna vilja se av dem som högljutt babblar på tunnelbanan.

Den som avstår från att handhälsa visar sin sorts hyfs inför en för mig ogiltig auktoritet. Jag kan säga att jag blir ledsen, och personen i fråga kan beklaga det, men likväl föredra att behålla sina vanor.
Det kan helt enkelt inte vara någonting så besynnerligt i att vi i ett modernt, rörligt samhälle gör saker annorlunda och stör varandra.
Det kan inte heller komma som en nyhet att människor kan vara ganska besvärliga.

Grattis

Grattis Obama! skriver Vänsterpolitik
Min USA-hatande vana trogen blev jag lite sur. Hade inte tänkt mig att de nånsin skulle göra rätt däröver. Men nu gjorde de det, så: Grattis Obama.

Hoppas han håller. Och isåfall att han överlever.
Om ni minns så löd frågan från början: Vad står Förenta Staterna lättast ut med, en svart eller en kvinna?

Om bittra och intelligenta personer

Kielos har ofta en del att säga. Senaste toppformulering var: ”Sen när är det ’bittert’ att prata om jämlikhet? Och om det är bittert, kan inte Mona Sahlin bli lite mer bitter? För att inte tala om Reinfeldt. Bitter är det nya vänster. Tydligen.”

Så är det. En smula kritisk till vinstmaximering? En smula skeptisk till att marknaden löser alla problem? Aha, gammal och bitter.
Jag skulle kalla det någorlunda klarsynt. Men jag är ju gammal och bitter själv. Eller med ett normalt språkbruk, vänster.


Därutöver kommer Kielos med upplysningen att Pär Nuder är intelligent. Minsann - så lät det inte när han skulle presentera EMU och pratade om hur underbart det var för ungdomar i öststaterna att få resa utomlands.
Det verkar faktiskt som om han trodde att vi som lyssnade inte var särskilt intelligenta. Men det är ju ett misstag som vem som helst kan göra..?

Tyst i DN, fnitter i teve = halal?

Vad är det främsta hotet: vänstern, eller fyra år till med en borgerlig regering?
Det frågar sig vänsterföreträdare i Stockholms län i en replik till de lokala s-politiker som försökte sig på ett ultimatum till Ohly.

DN tog inte in repliken. Den saken får vi som vanligt sköta själva.


Eftersom datorn strular passade jag på att se Halal-tv. Det var fnissigt, fjantigt och ytligt som teve brukar. Ett positivt inslag var bilden på en hijab-försedd väderuppläsare. Den gick okommenterad förbi, men faktum är att den dag det går att urskilja någon språklig eller utseendemässig mångfald i den grå raden av nyhetsankare, väderspåmän och frågesportbabblare, den dagen behöver inte särskild halal-tv göras.

Svensson har bloggat

Företagsamhet

Detta är ett test. Har fortfarande datorstrul. Entreprenörshjärtana som reparerade skiten, reparerade inte skiten.
När jag efterfrågade vissa funktioner som inte funktionerade, fick jag till svar:
- Jag kunde väl inte kolla allt det!

Om vi anställda (miss)sköter våra uppdrag på det sättet blir det disciplinåtgärd, kanske en anmälan till högre ort. Måste hålla servicenivån, heter det i offentlig sektor idag.

Kunden har alltid rätt, hette det i privat sektor i förrgår. Man kan bli konservativ för mindre. Liksom företagsam! Gneta som en tok för att skaffa sig en tjänst man betalar för!

Men bloggfunktionen tycks vara igång..?