Dyster läsning om alls

Det politiska bloggandet är inte lika roligt när det inskränks till länkförmedling. Mer än en gång klickar jag på lovande rubriker bara för att mötas av en länk. Visst, det är som att ha en pressklipptjänst. Någon som har utblicken sprider sina fynd vidare. Men jag saknar själva läsningen, bloggarens ståndpunkt och formuleringar.

Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?

Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning

"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."

Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen


Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.

Vad gör man inte för publiken så säg.

Att vara eller en vara?

”Alla har ett varumärke” påstår fortbildningsföretaget Rektorsakademien. ”All kommunikation är varumärkesbyggande” – och för 7000 kronor åtar de sig att lära mig ta kontroll över mitt varumärke.
Som jag alltså inte har, tvärtemot vad dessa entreprenöriella kommersfanatiker föreställer sig.

Människor är inte varor.
Jag önskar att jag kunde säga: människor är inte till salu, men det vore inte sant. Vi säljer vår tid, våra händer, vårt förstånd och våra ord till arbetsköparen som har rätt att utnyttja den resurs vi avyttrat.
Men vi är människor som är till salu – det är därför termen löneslaveri finns. Och människor är inte varor, ty att göra en människa till ett ting är den enda synden, säger författaren Pratchett.
Hur är det med den som gör sig själv till ett ting?

Nu kan jag höra välanpasslingen säga att jag inte ska ta det så allvarligt. Att det bara är reklam. Men jag kräver att den firma som vill kursa kurser till mig ska tåla att bli tagen på allvar!

Dessutom är det andra gången på samma dag jag i människohandelsbranschen hör uttrycket varumärke. En liten smula originalitet, varför är det för mycket begärt?

Reklam, graffitti, konst. Slavar och fria.

Hos Alliansfritt Sverige hittade jag den första bilden: Fascination, skapad i Bromsten av Circle.

I enlighet med stadens antiklotterpolicy riskerar konstverket att tas bort, trots att det utfördes lagligt och med ägarens tillstånd. Rena vanvettet.

Den andra bilden är från tunnelbanestationen Sundbyberg där konstverken klottrats ned så många gånger att de inte längre går att sanera. De är saboterade av klottrare som vågar påstå att de minsann också skapar konst. Rena vanvettet.

För många år sedan läste jag en intervjubok med graffittare, där frågan ställdes varför de förstör konst och gör turlistor oläsliga, men skonar reklamskyltarna. Svaret var att konsten kom ”uppifrån” medan reklamen var deras eget språk. Rena vanvettet.
Senare har jag även hört konstnärer – hippa eller uppgivna? – som accepterar att bli nedkladdade och ödmjukar sig med att deras konst då blir en dialog med samtiden. I analogi med det skulle den som lånar min Möjligt land på biblioteket och skriver över sidorna bli poet av det, och min poesi en replik i en dialog som jag inte har bett om att föra. Rena vanvettet.

Sabotera reklamen! Den kommer inte bara uppifrån utan nerifrån, utifrån, inifrån, runtomkring och mitt ibland oss, och är så förrädiskt manipulativ att den kan inge känslor inte bara av lockelse utan av tillhörighet. Ett språk för slavhjärtan!

Leve konsten!

Självständigt tänkande är inte heller att förakta.

Logo-diktatur

Politik, enbart en fråga om att kränga varumärken? I understreckaren Mördande reklam skriver Kim Salomon om boken Iron Fists (av Steven Heller) som visar hur nutidshistoriens värsta diktatorer förstod att använda reklamens symbolspråk och bygga budskapen runt enkla tecken – till och med det egna ansiktet funkade som logo.
Även om vissa resonemang haltar – Lenin var veterligen inte intresserad av att bli fondtapet – verkar boken innehålla åtskilliga fyndiga iakttagelser.
Det är bara en sak jag undrar över:
Man säger ”Jaså minsann, diktatorer använder samma effektiva varumärkeshantering som stora företag!”
Men inte: ”Jaså minsann, företagare använder samma despotiska hjärntvätt som hårda diktaturer!”

- - -

Apropå nyhetsvärdering:
”Mitt under den hårt mediebevakade orkansäsongen i Karibien pågår en massflykt undan vattenmassorna i nordöstra Indien. Omkring en miljon människor har de senaste veckorna tvingats lämna sina hem i delstaten Bihar.”
Källa: Fokus

Svart till salu

Minns du reklamen för Nogger black? Antagligen inte. Minns du något så är det väl en onödig mediastrid om Centrum mot Rasism som skämt ut sig genom att kritisera reklamen för lakritsglass.
Pripp & Ölander skriver om fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter. CMR ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper, och det tog hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ”vi” tycker är roligt, ”vi” som vet precis var gränsen går.

Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla debattinlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en enskild reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att lyfta, om man som CMR är en riksorganisation med detta som uppdrag.

”Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?” frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ”yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten”.

Det som ifrågasattes var något så bagatellartat som GB:s nyheter*, ett utspel av den arten som inte är intressant – förrän man ser motreaktionen.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån rakade våldsverkare (som alla givetvis fördömer!) till svenskt kapital och svenskars omedvetna föreställningar.

* Ettpar år senare var det tjejer som uppmanade till bojkott av den gulliga rosa glassen Girlie. GB menade ingenting då heller!