Lucia i drag

Det var som jag trodde, inget vållar sånt uppseende som genuskritik. Därför tar jag en till:

Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)

Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!

Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!