Kulturspöken

När jag för ett tiotal år sedan kom till Israel, kom jag till Zichron Yacov. En förtjusande fridfull liten stad några mil från Haifa. Vita hus längs kusten, medelhavsidyll. En synagoga där en gubbe gick och sopade och sjöng för sig själv, en liten sång på jiddisch. Vi behöver inte undra varifrån han hade fått med sig den.

Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.

Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns

Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.

Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?

Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.

I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.