Tvärtemot vad som påstås, är det inte alla romantiker som har huvet i det blå. En hel del av oss tänker också. En av de saker vi brukar tänka är att dikten ska verka i förbund med människan, röra och beröra, ge språk åt ickespråkliga tillstånd.
En romantiker som nyligen tänkt väl är Andreas Björsten som i SvD påpekar bristen på mångfald i tidskriftsstödet. Kulturrådets satsning på några få stora tidskrifter skapar likriktning, in i den huvudfåra som idag heter språkmaterialism. Det betyder att den som vare sig roas eller oroas av det estetiskt korrekta laborerandet med skriv- och skiljetecken får veva stencilapparat.
Som Björsten påpekar: Det var meningen att staten ska stöda kulturtidskrifterna - inte styra deras inriktning!
På sikt kan det medföra att människor slutar läsa poesi och uteslutande vill höra den från scenen. Idag är det huvudsakligen inom estradpoesin som vi finner den röriga rörliga rörande lyriken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar