Symboler och stereotyper

11 kvinnor skriver i en debattartikel angående Halal-TV att ”beslöjade programledare ges oinskränkt rätt att kränka alla medborgare som avskyr patriarkala värderingar”. Men i det första programmet, det enda jag sett, kom programledarna inte ut med mer än fnitter och naiva frågor. Kränkningen verkar för de 11 vara framkallad av programledarnas sätt att klä sig, då de skriver: ”Slöjan är ingen klädsel. Den är ett religiöst påbud med tydliga patriarkala värderingar och en symbol för förtryck.”

Ja, dessvärre är den det. Också. Lika väl som den faktiskt är ett klädesplagg. Somliga bär det. En del trivs i sjalen, andra bär den av tvång eller gruppkonformism. Åter andra avskyr och fruktar den, då den övergått från tygstycke till symbol.
Ett sätt att värna dem som kränks av sjalbruket är att svensk television aldrig ger ett jobb åt en kvinna i sjal och helst inte visar beslöjade kvinnor utan en förklarande fotnot om riktiga och felaktiga värderingar.
Ett sätt att verka för ett jämlikt samhälle är att även kvinnor som döljer håret ska ha en möjlighet att arbeta som journalister eller filmare på lika villkor.
Observera: Halal-TV är ett inte exempel på det senare. Det är rena exotismen, en programidé som verkar bygga på att stereotypen Slöjtjejer ska ersättas av stereotypen Gulltjejer.

De 11 skriver: ”Halal-TV är en skymf mot det sekulära samhället i synnerhet vid en tidpunkt när det i dagarna rapporterats hur en trettonårig flicka offentligt stenats till döds i Somalia av islamistisk milis som straff när hon försökt anmäla en gruppvåldtäkt. ”
Det var stora ord om ett litet teveprogram. Men jag kan hålla med om att det jag såg var åtminstone skämmigt. Eftersom det bekräftade hur långt vi är ifrån de media vi skulle behöva.

Media med plats för nyheter om trettonåringar i Somalia lika gärna som stormorsor i Alaska.
Media med allvarligt menade diskussioner om etik och ideologi med plats för eftertanke och oliktanke.
Media med uppdrag granskning, inte av vem som hälsar på vem utan av makt – och även av sekter med makt. För det senare, se Jinge om wahhabismen (som jag kortfattat hört omtalas som den saudiska missionen, bland annat av folk med sjal).