Rinkeby, by i världen

Helvetet bröt loss tillslut. Anlagda bränder och stenkastning mot polis och brandkår i Rinkeby. Världens by har kvalificerat sig som internationellt krisområde som South Bronx, les banlieus eller sydliga favelor. Jag är rasande på de ungdomar (unga män, misstänker jag) som låter sin aggression och frustration gå ut över, i första hand hjälppersonal, i andra hand hela sitt eget område.
Som den vintern när idioterna stoppade tunnelbanan. Deras föräldrar och syskon fick gå miltals över fälten för att komma till jobbet. Alla andra på linjen fick åka förbi stationen.
Sådant är självdestruktivt.

Hittills har jag läst ett dussin blogginlägg i frågan, som alla är våldsamt kritiska antingen mot immigration - som om stenkastning är en etnisk markör eller konsekvensen av att flytta? - eller mot introduktionen i Sverige - som om myndigheterna accepterar stenkastning bara den är multikulturell och i övrigt daddar de notoriskt otacksamma. Den bilden är fel. Att bli en accepterad del av Sverige är mycket svårt. Men en annan sak som var fel i inläggen var att de flesta tycktes tro att upplopp är typiska för Rinkeby.
Istället var det så att vi klarade oss ovanligt länge.

Fattigdom föder våld. Ständiga besvikelser och utsläckt hopp kan dessvärre framkalla en hastigt uppblossande destruktivitet. Efteråt minns ingen varför de slogs. Men de är dubbelt föraktade och den onda cirkeln har förstärkts.

På 90-talet tillfrågades jag ofta av utländska studiebesökare och journalister om hur den relativa stabiliteten i Rinkeby skulle förklaras. Jag kunde bara spekulera i svar som...
- en liten by med stark social kontroll på gott och ont
- gemensamma traditioner som karneval och festival
- starka föreningar, blomstrande kulturliv
- närvarande och synliga politiker och byråkrater
- skolor där barnen blev välkomna och sedda

Det var denna goda tradition som fick rinkebyborna att gå på stadsdelsnämndens möte och försvara poesitävlingar, bokmässa och festival mot borgerliga nedskärningar. Det var den som fick upprörda mödrar att tåga till förvaltningshuset och kräva möten med ansvariga chefer under en misstänkt pedofilincident.
Samma förvaltningshus som nu rivits, men som i vintras ockuperades för att befolkningen behöver träfflokaler och ungdomsbostäder.

Men fattigdom, ständiga besvikelser och utsläckt hopp föder våld. Den lokala makten har flyttat, centrum rustas ned, och arbete och demokrati för alla nådde inte ända hit. De rinkebybor som är utless på att alltid komma i sista hand känner vrede mot dem som kravallar, dem som ser till att tunnelbanan stoppas och bevakningen förstärks.
Detta var just det sista som behövdes.

Ansvariga politiker måste någon gång lära! Den som betraktas som sista klassens medborgare blir ingen vidare medmänniska.

En bloggare som ser förstörelsen som en följd av klassojämlikhet och krossade drömmar är Alla smutsiga detaljer

Det kan vara så att flera av kravallarna inte var bosatta i Rinkeby utan rest dit för att slåss med poliser. En möjlig förklaring till starten på det hela är, enligt några ögonvittnen, att ungdomar som nekats tillträde till en fest börjat bråka, och att den tillkallade polisen ska ha skjutit i luften. Om detta stämmer visar det vad polisen borde ha vetat: man kan inte skjuta i Rinkeby. Det bara inte går. Tillräckligt många exploderar själva av att höra det.

Vänster eller våld?

I ett mejl fick jag mig beskrivet hur ”vänsterns våld” avslöjar vilket samhälle vi kommer att få om vänstern får inflytande i en framtida regering. Avsändaren anser att ”vänsterns härjningar” när det gäller ”våld, oförmåga till demokratiskt sinnelag och allmän brist på vanligt hyfs” ger en handfast insikt.

Är de svarthuvade demonstrationsförstörarna vänster… tja, de kallar sig så och den rätten kan jag inte ta ifrån dem även om jag gärna ville. Men någon rätt till huliganbeteende har de inte och har aldrig haft. Inte heller har de någon möjlighet till regeringsinflytande.
Däremot har det demokratiska, socialistiska Vänsterpartiet åtminstone skuggan av en chans till det genom allmänna val.

Vänsterpartister ägnar sin fritid åt att förhandla i parlamentariska församlingar eller gå ut och fråga förorten. Det människor har att invända emot oss är faktiskt helt enkelt – att vi är socialister. Detta må man vara kritisk mot, men kan väl argumentera med lite hyfs ändå?

Jag ogillar att tävla i värst-utsatt-grenen, men vill du läsa om våld mot vänstern, se Linderborg.

Svart dag

Idag marscherar nazisterna i lilla Salem utanför Stockholm. De kallar det för ”en sorgemarsch”, och det är sannerligen rätta ordet. Samhället lamslås. Befolkningen är rädd. Nazisterna som vill störta demokratin kräver i demokratins namn rätt att dundra fram med hotfulla stöveltramp. Eftersom de är redo att som bevis på sin egen styrka trakassera och misshandla människor som inte duger åt dem, blir deras utnyttjande av demokratin till ett hån.
Nazisterna brukar försvara sitt maktövertagande i Salem med att deras marsch är lugn, ordnad och laglig. Men det hjälper inte. Deras välregisserade uppbåd är ett hot i sig, eftersom våld och nazism hör ihop. Som ideologi är den aggressiv, dess krav på livsrum kostar förr eller senare blod.
Till detta kommer att den teoretiskt sett är så undermålig att den förmår attrahera vissa sluggertyper som var kriminella redan innan de fick en ideell ursäkt för det.

FN:s konvention mot rasdiskriminering, artikel 4b, säger att de undertecknande staterna ska ”förbjuda organisationer och all annan organiserad propagandaspridning som förespråkar och uppmuntrar rasdiskriminering, och ska identifiera deltagande i sådana organisationer eller aktiviteter som en i lag straffbar handling”.
Sverige har flera gånger kritiserats för att rasistiska organisationer är tillåtna, en lagstiftning som Vänsterpartiet ställer sig bakom med hänvisning till den grundlagsskyddade organisationsfriheten. På den punkten är jag inte överens med mitt parti. Men jag skulle göra större sak av det, om det hade visat sig att förbud ger resultat. Det gör det inte.

Hotfullt marscherande förekommer över hela Europa antingen det är lagligt eller ej.
Det gör det hela än mer sorgligt och motbjudande.

Däremot diskuteras i Sverige ibland demonstrationsförbud för att upprätthålla ordningen. Men Kristallnatten var inte ett ordningsproblem!

"Åtgärderna måste riktas mot det egentliga problemet - att det är nazister som demonstrerar och nazistiska åsikter som sprids”, skriver Salem-bon Pia Ortiz-Venegas’ i en utmärkt artikel: Bekämpa nazismen, inte demonstrationsrättenLäs den!

Sex & våld, eller elände utan dansbana

Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).

DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.

Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.

Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...

Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.

De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.

Våld

Manifestation mot våld – det kan nog vara bra. Det finns ett värde i att många människor gemensamt visar hur mycket vi värdesätter ett humant beteende i staden.
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.

Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten