Ointressant intelligens

Dagens ämneslärare är inte lika klipska som gårdagens. Men det spelar ingen roll.
Detta visar forskning av Vlachos & Grönqvist som undersökt hur lärarens förmågor påverkar barnens prestationer.
Det är möjligt att lärarnas begåvningspotential faktiskt har minskat. Men de var inte särskilt imponerande för fyrtio år sedan heller – lyss till den som minns!

Att lärarintelligensen saknar betydelse är förmodligen sant på makronivå, eftersom barn behöver olika saker och lärare är olika. Snittet jämnar ut sig, och det ska en ren lyckträff till för att barnet ska möta rätt mentor.
Utan det pedagogiska hantverket skulle detta förmodligen inträffa mycket mer sällan än vad som faktiskt sker.

Undersökningen tyder också på att lärarens kognitiva kapacitet kan spela roll för det enskilda barnet; att klipska barn stimuleras av klipska lärare medan så kallade ”svaga” (tidningens ordval) barn är i större behov av en stark ledare.
Jag kan tillägga att det finns barn som mest av allt behöver den mammiga typen, den pappiga typen, den positiva typen, den känslomässiga typen, den praktiska typen… och så vidare. Men vi kan inte ha en lärare för varje barn och det vore inte heller önskvärt. Barnen lär i socialt samspel, så den enda slutsats man kan dra är att det behövs fler lärare. Och olika.

Observera att den politiska slutsatsen är fler. Det är det som kostar.
Den pedagogiska slutsatsen är olika. Det är det som styrs av chefen och kommer att prägla arbetsplatsen under en följd av år.

Till detta kommer att: ”Manliga lärare med höga gymnasiebetyg får alla typer av elever att prestera bättre, medan kvinnliga lärare med fina betyg faktiskt har en liten, men statistiskt signifikant, negativ påverkan på pojkar” som Rayman tar upp i sin ledare.
Hon är inte riktigt säker på om det beror på patriarkatet.