Allmän bindgalenskap

Så fort det är tal om romer blir folk bindgalna.
Ja kanske inte folk i allmänhet och framför allt inte allt folk. Men en del  folk blir bindgalna och tror dessutom att det är fritt fram att visa det så fort det handlar om romer.
Dessa bindgalna typer får inte förleda mig att tro att allt folk och folk i allmänhet skulle vara sådana.

Med den inledningen har jag karaktäriserat ungefär vad de bindgalna typerna inte gör: tänker efter. Sållar. Testar tankegången.

De bindgalna presenterar sin fallstudie och drar vidlyftiga slutsatser. Om en rom stulit din bil, om två zigenare varit oförskämda på bensinmacken, om tre romer överfallit en gammal dam och fyra zigenare blåst socialtjänsten, ja då har vi summa tio personer och då vet vi allt om romernas nedärvda skurkskap.
Till de bindgalna hjälper det inte att ställa frågor eller komma med jämförande exempel. De tio som begått brotten ovan kanske var kvinnor, eller trettioåringar, eller bosatta i en mellansvensk ort. Betyder det att alla kvinnor, trettioåringar och mellansvenskar ska svartlistas?
De bindgalna förstår inte frågan. De tycks anse att romer är en kategori för sig som är dömd på förhand.

Självklart hamnar man i lätt chocktillstånd efter en bilstöld. Men kommer en våldtagen kvinna och överreagerar med att alla män är djävlar, då blir det ett djävulens liv om hur våldsamt hon generaliserar, som om det senare våldet vore värre än det förra.

Ty enligt denna logik kan inga män lastas för att några män våldtar. Men alla romer kan lastas för att några romer begår brott.
I de bindgalnas värld, alltså. De som hela tiden återkommer till att de vet hur det är.
När romer berättar om sina liv kallas det offermentalitet och snyfthistorier. Men stackarn som blev av med sin bil är en hejare på logisk slutledning. Tycker bindgalningarna.

Men hejda sig! Inte ska vi belacka alla bindgalna!
Folk som blir bindgalna på utförsäkringar, bostadsspekulation och bortspelade pensionspengar har min största sympati.
Men den tillåtande inställningen till att förakta romer gör mig bindgalen.

Sanna Lundell skriver klokt

Romsk hjältinna

Den 13 november skrev jag om romernas kamp för lika möjligheter. En person som jag i första hand tänker på är Nadia Taikon, beundrad vän och kollega från Rinkeby. Så som jag saknar hela Rinkeby, så saknar jag Nadia.
Med ena handen bakade hon piroger, med den andra ruskade hon om ungar som inte hörde på, medan hon undervisade i romani genom att konversera, gräla, uppmuntra, och översätta läroböcker från svenska till den ena romska språkvarianten efter den andra.
På lediga stunder organiserade hon syföreningar och dansgrupper; Smaragdernas dansuppvisningar var oförglömliga. Hon var modig, rakt på sak, jordnära, humoristisk och envis, hon var älskande och engagerad, och när situationen så krävde kunde hon lätt gå ut och in i de stereotyper som förväntades, som rysk storfurstinna eller slug zigenarkärring.
Det är nu några år sedan världen gick miste om Nadia, men jag rekommenderar dig att skaffa boken om hennes liv: Nadia Taikon, Tjejen från Tanto

Förintelsen och romerna

Förintelsen och romerna heter en utställning som öppnade på Etnografiska museet i Stockholm i torsdags. En rad romska organisationer har arbetat för att ta hit den internationella utställningen. I synnerhet Fred Taikon (mer om honom här), redaktör för tidskriften E Romani Glinda, har gjort en stor insats.

I talen på vernissagen hörde vi flera gånger: “Tänk att inte bli erkänd ens som offer”... Än idag vet vi inte hur många romer som mördades under Förintelsen – var det en halv miljon, eller tre-fyra gånger så många?
Det glädjande med utställningen är att den romska minoriteten och alla dess människoöden får ta plats. Det sorgliga är att förföljelserna fortsätter än idag, över hela det Europa som har så svårt att hantera sin historia.

Många romer har också haft svårt att hantera fasan. Ordet för Förintelsen är Porraimos, uppslukandet. Det ohyggliga mörkret, det man inte talar om.
Ett barn av polsk härkomst berättade allvarligt för mig om den tiden när Djävulen gick på jorden och åt upp hans förfäder.
De romer som med all rätt misstrott myndigheterna fick det svårare med orsakskedjor och anklagelseakter. Några ursäkter i efterskott kom dem heller inte till del.

Långt efter det att minnesmärken motvilligt har satts upp ligger Hitlers stulna guld kvar i bankernas källare. Skylten ”ej för zigenare” förekommer ännu på butiksdörrarna i mellan-Europa. I norra Europa håller vi oss till fullbelagda hotell och badhus. I kontinentens östra delar är läget katastrofalt med fattigdom och fördrivning – samt att nynazister kan mörda romer på gatan, utan att förbipasserande vågar reagera.

Det är av dessa orsaker som utställningen är viktig, utan att tillföra något nytt i sak. Den visas gratis på Etnografiska. Jag hoppas att många besökare och studerande hittar dit, för den behövs. Det visar ett trivialt apropå i ett inslag i teveprogrammet På spåret. Där kunde de tävlande inte med vare sig lock eller lotsning svara på frågan om Sveriges fem minoritetsspråk. Det språk som de totalt glömde bort var... romani.