Babbelteve och halal-hälsning

Har läst hundrasjutton bloggkommentarer till Jinge om hur man bör eller inte bör hälsa korrekt (eller halal). Det borde jag väl ha begripit: det är handslaget som är den stora frågan, inte televisionens innehåll och standard!

Och riksmedia hänger på. SVT1 ikväll kl 22 påannonserar:
”Kan man leva i Sverige och samtidigt vägra att ta folk i hand? Frågan ställdes på sin spets i Halal-tv i måndags. Sedan dess har debatten rasat. Är det ohyfsat och avståndstagande av en muslim att inte inte skaka hand? Eller är det rent av rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim? Vem har rätt?”

Låt oss ta det långsamt så att alla televisionshjonen förstår:
1. Ja, man kan leva så i Sverige. Folk har gjort det i flera år och det är inte dödligt.
2. Nej, frågan väcktes i Halal-tv genom ett avslöjande som strängt taget låg utanför programmet. Spetsa till en fråga kan man bara göra under en pågående diskussion. Som i tablåtexten ovan där två beteenden ges kategoriska omdömen.
3. Det är inte någon fruktbar öppning att gå in i en diskussion genom att hårdra en fråga och söka efter vem som har RÄTT.

Detta mediaspråk är under all kritik. Inte konstigt att programmen blir nojsiga och debatterna spårar ur när de inte ens försöker tänka.


För att återgå till hälsningsritualer...
så mycket ohyfsat folk som man möter, har Koran-stödd ohyfs åtminstone en förklaring.
Utvisning till jordhåla skulle jag däremot gärna vilja se av dem som högljutt babblar på tunnelbanan.

Den som avstår från att handhälsa visar sin sorts hyfs inför en för mig ogiltig auktoritet. Jag kan säga att jag blir ledsen, och personen i fråga kan beklaga det, men likväl föredra att behålla sina vanor.
Det kan helt enkelt inte vara någonting så besynnerligt i att vi i ett modernt, rörligt samhälle gör saker annorlunda och stör varandra.
Det kan inte heller komma som en nyhet att människor kan vara ganska besvärliga.