Dör poeten av att tävla? Det tror författaren Anisur Rahman i Upsala nya tidning. Men det kan inte ha varit poesislammen som gjorde att Sveriges estradpoeter nyligen måste ta avsked av mästaren Erkki Lappalainen. Vet Rahman ens att en stor poet tillika slamarrangör har lämnat oss?
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.
När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)
Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.
Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.
”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.
*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet
lördag, november 06, 2010
fredag, november 05, 2010
Hela tiden
Nu är den här.
Nu i allhelgonatid 2010 är den färdig: Hela tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.
En Parad från 1970-talet och
Den återvunna tiden, en dialog om att skiljas.
Se mer på http://www.helenaduroj.n.nu/bocker
Köp boken här!
torsdag, november 04, 2010
Människor är inte olönsamma
Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.
Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.
Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.
Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!
Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.
Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.
Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.
Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.
Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!
Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.
Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.
onsdag, november 03, 2010
Fuskarna finns minsann
Försäkringskassan jagar fuskare. Drygt fem miljarder kronor om året gissar man kan vara bortfuskade pengar, inom hela socialförsäkringssystemet. Men hittills har man inte hittat fusk för mer pengar än vad det kostar att driva själva enheten som gör efterforskningarna.
Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.
Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.
133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.
- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.
Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.
Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.
133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.
- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.
söndag, oktober 31, 2010
Långt ifrån Sorgenfri
Hörde ett radioinslag från Malmö där folk tillfrågades om de är rädda nu när det går en seriemördare lös. Nä, sa de, det är som vanligt.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.
Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.
Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.
Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.
Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.
Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.
Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.
lördag, oktober 30, 2010
Folk eller folket
När nationalister och rasister kommenterar Politik och poesi använder de ofta uttrycket mitt folk, vårt folk. Senast gick det ut på att vi ska värna vårt eget folk först.
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.
Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?
Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.
De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.
Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.
Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.
Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.
Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.
Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?
Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.
De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.
Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.
Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.
Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.
Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki
fredag, oktober 29, 2010
Sandemose och Alice i Underlandet
Visst lät det som ett skämt? Fyra moderater som lyckats bli invalda i riksdagen ägnar sin tid där åt en motion om förbud mot Jantelagen.
Sandemoses obehagliga beskrivning av en inskränkt och steril miljö har idag blivit en stereotyp som folk slänger ur sig hur som helst. Så fort du får kritik kan du alltid skrika att du hatar jante och alla förstår att du anser dig orättvist behandlad. Men Jantelagen som Sandemose formulerade är något mycket värre då den syftar till systematisk utfrysning. Detta är något som är förbjudet redan idag, i den mån vi visar att mobbning och trakasserier är oacceptabelt.
Men de här moderattomtarna gapar efter mycket mer. De gör utfall mot brukssamhällen och bruksmentalitet och jämställer dem med totalitärt styre - utan att i någondera fallet lyckas se den verkliga faran i sådana samhällen. ”Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida” skriver moderaterna, och jag önskar verkligen att dethär vore ett skämt.
De talar om makten att hålla en människa i totalt beroende och saknar all insikt i att denna djupt ovärdiga livsform satt i kapitalets själva hjärta.
Kapitalet av idag går in för att disciplinera och indoktrinera individerna. Är vi passiva och inlärt hjälplösa så som de påstår, då ska staten lagstifta mot vårt beteende och skola oss i Gnosjöanda. De fyra moderaterna skriver:
”Det negativa innehållet i jantelagen ska med stöd i diskrimineringslagen uttryckligen kunna motverkas så att människor inte i ord eller handling av annan människa styrs bort från att försöka förverkliga sina önskemål och drömmar när dessa har en för individen och samhället positiv utvecklingsinriktning.”
Plötsligt hör jag drottningen i Alice i Underlandet.
Världen är komplett vansinnig och kärringen skriker ”huvudet av!” för minsta lilla.
När du inte anställer Pelle eller beviljar banklån till Pella, då kan de inte förverkliga sina drömmar.
Huvudet av!
Mer om tomtarna på Alliansfritt Sverige
Sandemoses obehagliga beskrivning av en inskränkt och steril miljö har idag blivit en stereotyp som folk slänger ur sig hur som helst. Så fort du får kritik kan du alltid skrika att du hatar jante och alla förstår att du anser dig orättvist behandlad. Men Jantelagen som Sandemose formulerade är något mycket värre då den syftar till systematisk utfrysning. Detta är något som är förbjudet redan idag, i den mån vi visar att mobbning och trakasserier är oacceptabelt.
Men de här moderattomtarna gapar efter mycket mer. De gör utfall mot brukssamhällen och bruksmentalitet och jämställer dem med totalitärt styre - utan att i någondera fallet lyckas se den verkliga faran i sådana samhällen. ”Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida” skriver moderaterna, och jag önskar verkligen att dethär vore ett skämt.
De talar om makten att hålla en människa i totalt beroende och saknar all insikt i att denna djupt ovärdiga livsform satt i kapitalets själva hjärta.
Kapitalet av idag går in för att disciplinera och indoktrinera individerna. Är vi passiva och inlärt hjälplösa så som de påstår, då ska staten lagstifta mot vårt beteende och skola oss i Gnosjöanda. De fyra moderaterna skriver:
”Det negativa innehållet i jantelagen ska med stöd i diskrimineringslagen uttryckligen kunna motverkas så att människor inte i ord eller handling av annan människa styrs bort från att försöka förverkliga sina önskemål och drömmar när dessa har en för individen och samhället positiv utvecklingsinriktning.”
Plötsligt hör jag drottningen i Alice i Underlandet.
Världen är komplett vansinnig och kärringen skriker ”huvudet av!” för minsta lilla.
När du inte anställer Pelle eller beviljar banklån till Pella, då kan de inte förverkliga sina drömmar.
Huvudet av!
Mer om tomtarna på Alliansfritt Sverige
torsdag, oktober 28, 2010
I borgarnas Sverige är alla lika - tråkiga
Förut var det som en mosaik här... vi hade så roligt...
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.
Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.
Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!
- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.
Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.
- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.
Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.
Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.
Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!
- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.
Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.
- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.
Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.
onsdag, oktober 27, 2010
Det tar nog ett tag att komma igen
Löpsedeln ägnar sig åt mobbningshobbyn att håna olyckan, strö salt i sår och sparka på den som ligger.Ifall någon förbipasserande skulle ha missat vilka totala nollor vi är, alltså.
Som sagt, valrörelsen har redan börjat.
måndag, oktober 25, 2010
Får du godkänt?
Den nya läroplanen skiljer sig till sin övergripande anda inte nämnvärt från Lpo-94. Det är med glädje jag noterar att det starka kravet på demokrati finns med, liksom de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.
Kursplanerna består av syfte och centralt innehåll. Kunskapskraven för år 3, 6 och 9 kommer senare. Det centrala innehållet är bindande - men det ska inte ses som en checklista - och barnen får fortfarande delta i planeringen. Det kan ju bli bra. Kanske. I den bästa av världar där alla pedagoger ser sitt eget älsklingsämne i ett större sammanhang. I den bästa av skolor där pedagogen inte avbryter engagerade diskussioner för att hinna med kursen.
De förslag till kunskapskrav som varit ute på remiss var förskräckande. Tolvåringar förväntades musicera på olika instrumet, skapa digitala collage, skriva ledigt i olika genrer och reflektera över religionens roll i samhället. Kravlistan är som sagt inte färdigberedd, men de förslag jag funnit på regeringens hemsida kan fortfarande slå en normalkompetent vuxen med häpnad.
- För att få godkänt i bild i år 9 ska du kunna beskriva vilka uttrycksmedel och utföranden bildskaparen använt i bilder du ser. Du ska framställa egna bilder i olika tekniker och visa att du behärskar olika material och kan såväl komponera bilden som gestalta rumslighet. Du ska kunna kommunicera i bild och tolka bilder i media, samt beskriva några riktningar i konsthistoria, samhällskonst och populärkultur.
- För att få godkänt i historia ska du kunna beskriva karaktäristiska drag för olika tidsepoker och hur människor då tänkte och agerade. Du kan ge exempel på historiska förändringar som är viktiga för att förstå nutiden, du ser samband mellan historiska företeelser och skeenden och kan beskriva nutida händelser utifrån dina historiska kunskaper. Slutligen kan du använda olika källor och avgöra om de är tillförlitliga.
Hur skulle jag kunna veta hur de tänkte i Bellmans Stockholm? Jag vet verkligen inte vad folk tänker i Stockholm idag ens. Hur kan jag avgöra om källan är tillförlig om det står att Torulf dräpte Stein i österled? Gestalta rumslighet vet jag nog inte ens vad det betyder, och hur Rauschenberg utförde sin get är jag inte heller säker på, mer än att ett bildäck är med.
Jag känner mig ungefär som dendär geten när jag läser kravlistorna. Godkänd lär jag inte bli. Undrar hur det går för Björklund?
Kursplanerna består av syfte och centralt innehåll. Kunskapskraven för år 3, 6 och 9 kommer senare. Det centrala innehållet är bindande - men det ska inte ses som en checklista - och barnen får fortfarande delta i planeringen. Det kan ju bli bra. Kanske. I den bästa av världar där alla pedagoger ser sitt eget älsklingsämne i ett större sammanhang. I den bästa av skolor där pedagogen inte avbryter engagerade diskussioner för att hinna med kursen.
De förslag till kunskapskrav som varit ute på remiss var förskräckande. Tolvåringar förväntades musicera på olika instrumet, skapa digitala collage, skriva ledigt i olika genrer och reflektera över religionens roll i samhället. Kravlistan är som sagt inte färdigberedd, men de förslag jag funnit på regeringens hemsida kan fortfarande slå en normalkompetent vuxen med häpnad.
- För att få godkänt i bild i år 9 ska du kunna beskriva vilka uttrycksmedel och utföranden bildskaparen använt i bilder du ser. Du ska framställa egna bilder i olika tekniker och visa att du behärskar olika material och kan såväl komponera bilden som gestalta rumslighet. Du ska kunna kommunicera i bild och tolka bilder i media, samt beskriva några riktningar i konsthistoria, samhällskonst och populärkultur.
- För att få godkänt i historia ska du kunna beskriva karaktäristiska drag för olika tidsepoker och hur människor då tänkte och agerade. Du kan ge exempel på historiska förändringar som är viktiga för att förstå nutiden, du ser samband mellan historiska företeelser och skeenden och kan beskriva nutida händelser utifrån dina historiska kunskaper. Slutligen kan du använda olika källor och avgöra om de är tillförlitliga.
Hur skulle jag kunna veta hur de tänkte i Bellmans Stockholm? Jag vet verkligen inte vad folk tänker i Stockholm idag ens. Hur kan jag avgöra om källan är tillförlig om det står att Torulf dräpte Stein i österled? Gestalta rumslighet vet jag nog inte ens vad det betyder, och hur Rauschenberg utförde sin get är jag inte heller säker på, mer än att ett bildäck är med.
Jag känner mig ungefär som dendär geten när jag läser kravlistorna. Godkänd lär jag inte bli. Undrar hur det går för Björklund?
torsdag, oktober 21, 2010
Censurmyten
Än en gång har Politik och poesi fått den mystiska beskyllningen att ”tysta och censurera” debatten om migration. Det som är ett av bloggens allra vanligaste teman! Saknas på Politik och poesi är småprat om livsstilar och frukostvanor. Dessa väsentliga ämnen för tusentals bloggare formligen tigs ihjäl här. Liksom livsstilsbloggarna ignorerar väsentliga samhällsfrågor.
Vad Politik och poesi däremot har skrivit är att det är en myt att migrations- och integrationsfrågor skulle vara nedtystade. Att tjata om censur så fort någon inte håller med är ett sätt att tigga sympati, som dessvärre visat sig lyckosamt.
I Danmark trodde man att vardagsrasismen skulle avklinga om politikerna tog över Pia Kjaersgårds problemställning. Resultatet var det motsatta - skärpt tonläge från höger till vänster, starkt begränsad inflyttning och krav på yrkesförbud för kvinnor i sjal.
Idag säger Tamas i DN att så som Lasermannen fick moraliskt stöd av att se ett rasistiskt partis genombrott i riksdagen, så kan samhällsklimatet hårdna än en gång, och så kan en ensam vettvilling känna sig uppbackad. I samma tidnings pappersupplaga skriver Arnstad om den nazityska propagandafilmen Jud Süss och hur vi påverkas av ”bakgrundsbruset”, det ständigt pågående mumlet av röster, det vi också kan kalla tidsandan. Arnstad avslutar med frågan:
”Hur kan vi tolka dagens Muhammedteckningar, rondellhundar och ’burkadebatt’? - - Håller vi på att skapa ett nutida bakgrundsbrus angående muslimen? Vad har vi att lära av Goebbels och hans propaganda?”
Låt oss lära en sak: Hitler och Goebbels uppfann inte antisemitismen, utan gav fritt utlopp åt ett befintligt judehat. Och de påstod aldrig att det var för att lätta befolkningens känslor, så att hatet skulle avklinga.
Vad Politik och poesi däremot har skrivit är att det är en myt att migrations- och integrationsfrågor skulle vara nedtystade. Att tjata om censur så fort någon inte håller med är ett sätt att tigga sympati, som dessvärre visat sig lyckosamt.
I Danmark trodde man att vardagsrasismen skulle avklinga om politikerna tog över Pia Kjaersgårds problemställning. Resultatet var det motsatta - skärpt tonläge från höger till vänster, starkt begränsad inflyttning och krav på yrkesförbud för kvinnor i sjal.
Idag säger Tamas i DN att så som Lasermannen fick moraliskt stöd av att se ett rasistiskt partis genombrott i riksdagen, så kan samhällsklimatet hårdna än en gång, och så kan en ensam vettvilling känna sig uppbackad. I samma tidnings pappersupplaga skriver Arnstad om den nazityska propagandafilmen Jud Süss och hur vi påverkas av ”bakgrundsbruset”, det ständigt pågående mumlet av röster, det vi också kan kalla tidsandan. Arnstad avslutar med frågan:
”Hur kan vi tolka dagens Muhammedteckningar, rondellhundar och ’burkadebatt’? - - Håller vi på att skapa ett nutida bakgrundsbrus angående muslimen? Vad har vi att lära av Goebbels och hans propaganda?”
Låt oss lära en sak: Hitler och Goebbels uppfann inte antisemitismen, utan gav fritt utlopp åt ett befintligt judehat. Och de påstod aldrig att det var för att lätta befolkningens känslor, så att hatet skulle avklinga.
onsdag, oktober 20, 2010
Mycket obehagligt
När Tysklands Angela Merkel skärper tonen mot utomeuropeiska immigranter får hon stöd av svenska ledarskribenter och politiker. Det är som skulle vi alla den vägen vandra... dessa tunga dagar när politik och samhälle verkar fastnaglade på rullbandet utför.
Allt fler politiker som tidigare varit anständiga kommer att låta sig påverkas, att sugas in i det ständiga bruset. Det som börjar med den nedlåtande välviljan i lyssna-på-vanligt-folk och ta-in-deras-rädsla slutar med ett övertagande av rasisternas problem.
Det är klart att folk är rädda! Men värre synd om dem är det inte än att de kan ta reda på vem som skräms, om de bara vill!
Den som per automatik lägger skulden hos folk från andra länder har faktiskt gjort ett val, medvetet eller omedvetet.
Vi kan inte vänta på hjälp från ministrar eller opinionsinstitut. Vår överhet noterar tacksamt att folk äntligen har blivit tillräckligt rädda för att foga sig, och kommer inte att göra något åt att någon annan utpekas som Svarta Madam.
Nu har en tysk opinionsundersökningen visat att 55 procent av tyskarna tycker att araber är obehagliga.
Vem ska ställas till ansvar för att sådana undersökningar görs och sådana frågor formuleras? Vem ska ställas till ansvar för att tillfrågade tyskar (av vilken härkomst?) besvarar frågan som om den vore rimlig?
Hur kort är minnet - i Tyskland, i Sverige?
Rullbandet går utför.
Här har också Magnusson har reagerat på stämningarna.
Allt fler politiker som tidigare varit anständiga kommer att låta sig påverkas, att sugas in i det ständiga bruset. Det som börjar med den nedlåtande välviljan i lyssna-på-vanligt-folk och ta-in-deras-rädsla slutar med ett övertagande av rasisternas problem.
Det är klart att folk är rädda! Men värre synd om dem är det inte än att de kan ta reda på vem som skräms, om de bara vill!
Den som per automatik lägger skulden hos folk från andra länder har faktiskt gjort ett val, medvetet eller omedvetet.
Vi kan inte vänta på hjälp från ministrar eller opinionsinstitut. Vår överhet noterar tacksamt att folk äntligen har blivit tillräckligt rädda för att foga sig, och kommer inte att göra något åt att någon annan utpekas som Svarta Madam.
Nu har en tysk opinionsundersökningen visat att 55 procent av tyskarna tycker att araber är obehagliga.
Vem ska ställas till ansvar för att sådana undersökningar görs och sådana frågor formuleras? Vem ska ställas till ansvar för att tillfrågade tyskar (av vilken härkomst?) besvarar frågan som om den vore rimlig?
Hur kort är minnet - i Tyskland, i Sverige?
Rullbandet går utför.
Här har också Magnusson har reagerat på stämningarna.
tisdag, oktober 19, 2010
Läsning om Afghanistan
Jag förstår mig inte på situationen i Afghanistan. Inte blir den mer lättbegriplig när jag läser nyhetskommentatorer som anklagar dem som vill dra tillbaka trupperna för att vara de som hotar världsfreden. Eller läser att nu, efter ett sorgligt men i krig helt normalt dödsfall, ska Sverige ha trupp i Afghanistan för att stöda våra trupper i Afghanistan.
Men en sak vet jag. När helst du hör en maning till nationell samling ska du bli misstänksam med både ögon och öron!
Därför är det bra att somliga begriper mer om Afghanistan än jag. Se Åsa Linderborg . Hon skriver om hur den vanlige hygglige soldaten deformeras av krigets verklighet och anmärker att Sverige nu gått i krig för att öka vår trovärdighet - ”särskilt i USA:s ögon”.
Se också debattartikeln av en journalist med erfarenhet av landet som hävdar att svenska soldater dör i onödan och att det visst är möjligt att förhandla med talibaner: ”De brister i demokrati och är högst kvinnofientliga, men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen.”
Om Sverige bombar den ena skurkstaten och rustar den andra, då är det inte konstigt att man inte förstår.
Men en sak vet jag. När helst du hör en maning till nationell samling ska du bli misstänksam med både ögon och öron!
Därför är det bra att somliga begriper mer om Afghanistan än jag. Se Åsa Linderborg . Hon skriver om hur den vanlige hygglige soldaten deformeras av krigets verklighet och anmärker att Sverige nu gått i krig för att öka vår trovärdighet - ”särskilt i USA:s ögon”.
Se också debattartikeln av en journalist med erfarenhet av landet som hävdar att svenska soldater dör i onödan och att det visst är möjligt att förhandla med talibaner: ”De brister i demokrati och är högst kvinnofientliga, men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen.”
Om Sverige bombar den ena skurkstaten och rustar den andra, då är det inte konstigt att man inte förstår.
söndag, oktober 17, 2010
Socialdemokraterna och den taskiga berättelsen
Socialdemokratins katastrofval är socialdemokratins katastrof. Vill du bli nedmuntrad, läs Suhonens svidande uppgörelse med "den tredje vägen", socialdemokraternas omfamnande av fienden.
Modeordet "berättelse" finns förstås med i artikeln. Inte för att det är fel, Suhonens iakttagelser och slutsatser är skarpa. Men visst är det mitt i eländet lite lustigt hur denna term från sociologin har spritts.
När kommunen skriver verksamhetsplan ska den vara en berättelse, när journalisten redogör för problemen på arbetsmarknaden ska det vara i en berättelse, och nu behöver vi en berättelse för att vinna val också, en bättre berättelse.
Men föralldel. Saker behöver inte vara fel för att de upprepas, även om det ligger nära till hands att tro det.
Modeordet "berättelse" finns förstås med i artikeln. Inte för att det är fel, Suhonens iakttagelser och slutsatser är skarpa. Men visst är det mitt i eländet lite lustigt hur denna term från sociologin har spritts.
När kommunen skriver verksamhetsplan ska den vara en berättelse, när journalisten redogör för problemen på arbetsmarknaden ska det vara i en berättelse, och nu behöver vi en berättelse för att vinna val också, en bättre berättelse.
Men föralldel. Saker behöver inte vara fel för att de upprepas, även om det ligger nära till hands att tro det.
lördag, oktober 16, 2010
Ny skollag
Kunskap valfrihet trygghet, det är mottot för den nya skollagen. Till dess fördelar hör att den ökar rättssäkerheten för barn och föräldrar och förbättrat möjligheterna att överklaga. En annan fördel är att de fristående skolorna blir en integrerad del av grundskolesystemet och att allting i lagen därmed gäller dem så att det inte längre går att krångla sig förbi lite billigare. Tyvärr är detta också ett sätt att permanenta den så kallade friskolereformen genom att kunskapsföretagens verksamhet görs till en del av det nationella skolväsendet.
Mer bra: skolans kompensatoriska uppdrag betonas, att uppväga skillnader i barns förutsättningar. Undervisningen ska drivas enligt vetenskapliga metoder och/eller beprövad erfarenhet. Barnkonventionen och ”barnets bästa” är inskrivet i lag och barnets åsikt ska alltid höras i frågor som rör henom. Vidare ska barnen ska ha tillgång till bild, hälsovård och SYO, och specialpedagogiken finns inskriven som en del av elevhälsan. Formuleringen ”tillgång till” är medvetet vag, eftersom varje glesbygdsskola inte kan anställa en sjuksköterska eller bibliotekarie utan tillgången måste säkras över kommunen - som förstås är bra att ha på landet, där privatskolorna inte självsår sig.
Mindre bra i nya skollagen: Trygghet och studiero har fått ett eget kapitel. Men det är en felaktig markering. Ttrygghet och studiero är så viktiga att de gott kan skrivas in i alla andra kapitel som förutsättningar för att verksamheten håller hög kvalitet. De ska inte ha ett eget kapitel som lyfter dem till mål och inriktning! Ty det som är nytt i kapitlet är en pinsamt konkret åtgärdstrappa – vad pedagogen och skolan ska göra när barnet gör fel.
Att tala med barnet eller utröna hens motiv finns inte med i trappan, endast fyrkantiga korrigeringsinsatser som barnet faktiskt kan tänkas skita i, och vad gör vi med trappan då?
Jo, vi har några steg kvar efter tillsägelse och utvisning, nämligen skriftlig varning och avstängning.
Skriftlig varning är ett sätt att formalisera de evinnerliga föräldrabrev som pedagoger och skolledning naturligtvis både förr och nu begagnar sig av. Skillnaden är dels rubriceringen enligt gammal läroverkssed, dels att varningen verkligen ska innehålla en sådan: ”Om din son-dotter inte... så kommer ... att hända.”
Men med tanke på att skolans mål (fortfarande) är att alla barn ska nå målen finns det väldigt lite hot att ta till. Det enda hotet är just avstängning, att inte få vara i skolan, och det ska absolut inte förekomma i en obligatorisk skolform.
Men gör det nu, när liberalerna genomdrivit sin vilja.
Nu när modern betyder att göra som på farfars tid.
Mer bra: skolans kompensatoriska uppdrag betonas, att uppväga skillnader i barns förutsättningar. Undervisningen ska drivas enligt vetenskapliga metoder och/eller beprövad erfarenhet. Barnkonventionen och ”barnets bästa” är inskrivet i lag och barnets åsikt ska alltid höras i frågor som rör henom. Vidare ska barnen ska ha tillgång till bild, hälsovård och SYO, och specialpedagogiken finns inskriven som en del av elevhälsan. Formuleringen ”tillgång till” är medvetet vag, eftersom varje glesbygdsskola inte kan anställa en sjuksköterska eller bibliotekarie utan tillgången måste säkras över kommunen - som förstås är bra att ha på landet, där privatskolorna inte självsår sig.
Mindre bra i nya skollagen: Trygghet och studiero har fått ett eget kapitel. Men det är en felaktig markering. Ttrygghet och studiero är så viktiga att de gott kan skrivas in i alla andra kapitel som förutsättningar för att verksamheten håller hög kvalitet. De ska inte ha ett eget kapitel som lyfter dem till mål och inriktning! Ty det som är nytt i kapitlet är en pinsamt konkret åtgärdstrappa – vad pedagogen och skolan ska göra när barnet gör fel.
Att tala med barnet eller utröna hens motiv finns inte med i trappan, endast fyrkantiga korrigeringsinsatser som barnet faktiskt kan tänkas skita i, och vad gör vi med trappan då?
Jo, vi har några steg kvar efter tillsägelse och utvisning, nämligen skriftlig varning och avstängning.
Skriftlig varning är ett sätt att formalisera de evinnerliga föräldrabrev som pedagoger och skolledning naturligtvis både förr och nu begagnar sig av. Skillnaden är dels rubriceringen enligt gammal läroverkssed, dels att varningen verkligen ska innehålla en sådan: ”Om din son-dotter inte... så kommer ... att hända.”
Men med tanke på att skolans mål (fortfarande) är att alla barn ska nå målen finns det väldigt lite hot att ta till. Det enda hotet är just avstängning, att inte få vara i skolan, och det ska absolut inte förekomma i en obligatorisk skolform.
Men gör det nu, när liberalerna genomdrivit sin vilja.
Nu när modern betyder att göra som på farfars tid.
fredag, oktober 15, 2010
Billig bostadsrätt i Solna
Tre och en halv mille är nålpengar räknat i landets budget. Men i dethär fallet en nål som sticker riktigt illa. Tre och en halv mille kostar det att hålla Victoria Bernadotte med make bekvämt bosatta på Haga slott.
För de pengarna skulle hemlösa kunna få härbärge många nätter.
Eller Brunnsviken befrias från vass och buskslyet röjas i Hagaparken.
Minns ni det än?
Haga ska vara park!
För de pengarna skulle hemlösa kunna få härbärge många nätter.
Eller Brunnsviken befrias från vass och buskslyet röjas i Hagaparken.
Minns ni det än?
Haga ska vara park!
torsdag, oktober 14, 2010
När och hur vänsterrörelse uppstår...
onsdag, oktober 13, 2010
Vem är för många?
”Man måste förstå folk, för är dom inte väldigt många nu?”
-Man måste inte alls förstå folk.
För det första är dom för många, folket,för att vara förståelsebara.¨
För det andra måste man inte förstå allt och alla
eftersom Skit inträffar utan den minsta förståelse.
”Man måste förstå folk, för är dom inte väldigt många nu?”
-Man kan gott förstå, att så fort det är tal om för många
menar folk antingen mördarsniglar eller andra människor,
människor som missunnas både förståelse och förstavelsen med-
För många männskor betyder ”för många” inte vanligt folk
utan den sortens ovanliga som genom att flytta till Sverige
blev för många, en knapp miljon
som i en värld på fem miljarder kan te sig väldigt många
för den som håller på och förstår folk
istället för realiteter.
Om du förstår att folk är ensamma, okunniga, svikna
trötta och övergivna, modlösa och mosiga
lurade på allt som de trodde, berövade det som de trodde sig förstå
då har du förstått folk.
Det räcker, utan att dra in en massa annat folk
som folk ändå tycker är för många.
Förstår du att folk är besvikna på
brorsan och bästa väninnan, chefen och banken
barnens betyg och den sketna lönen, benskörheten och vårdapparaten
på den stora meningslösheten klockan tre dygnet runt
då har du förstått folk.
Vilka av dem är det som är för många?
För många är de hukande tuvhopparna
fientliga egoisterna, kallsinninga fanatikerna
småsinta fånfisarna, pissiga feglingarna
de trång- och tjockhuvade, för många är de
alla elaka människor, alla orättvisa system.
Man måste… ingenting, utom att försöka
Därför försöker vi förstå, varför de som har fel är så många
och arbetar med den svåra frågan, varför systemen är så orättvisa
och slutar genast att blanda ihop det med att folk
i allmänhet
flyttar någon gång i livet.
tidigare publicerad på www.poeter.se
-Man måste inte alls förstå folk.
För det första är dom för många, folket,för att vara förståelsebara.¨
För det andra måste man inte förstå allt och alla
eftersom Skit inträffar utan den minsta förståelse.
”Man måste förstå folk, för är dom inte väldigt många nu?”
-Man kan gott förstå, att så fort det är tal om för många
menar folk antingen mördarsniglar eller andra människor,
människor som missunnas både förståelse och förstavelsen med-
För många männskor betyder ”för många” inte vanligt folk
utan den sortens ovanliga som genom att flytta till Sverige
blev för många, en knapp miljon
som i en värld på fem miljarder kan te sig väldigt många
för den som håller på och förstår folk
istället för realiteter.
Om du förstår att folk är ensamma, okunniga, svikna
trötta och övergivna, modlösa och mosiga
lurade på allt som de trodde, berövade det som de trodde sig förstå
då har du förstått folk.
Det räcker, utan att dra in en massa annat folk
som folk ändå tycker är för många.
Förstår du att folk är besvikna på
brorsan och bästa väninnan, chefen och banken
barnens betyg och den sketna lönen, benskörheten och vårdapparaten
på den stora meningslösheten klockan tre dygnet runt
då har du förstått folk.
Vilka av dem är det som är för många?
För många är de hukande tuvhopparna
fientliga egoisterna, kallsinninga fanatikerna
småsinta fånfisarna, pissiga feglingarna
de trång- och tjockhuvade, för många är de
alla elaka människor, alla orättvisa system.
Man måste… ingenting, utom att försöka
Därför försöker vi förstå, varför de som har fel är så många
och arbetar med den svåra frågan, varför systemen är så orättvisa
och slutar genast att blanda ihop det med att folk
i allmänhet
flyttar någon gång i livet.
tidigare publicerad på www.poeter.se
tisdag, oktober 12, 2010
Stövlarna i öronen
Bekymmersamt men inte oväntat: folket litar inte på forskarna, iallafall inte när det handlar om immigration. Dödläge inträder...
- då det är lågutbildade som (ofta) visar sig öppet främlingsfientliga
- och det av den orsakern cirkulerar en (inte helt grundlös) uppfattning att kunskap är verksamt mot rasism
- men kunskap inte efterfrågas
Stövlarna i öronen. Men om utbildningsministern kan säga att han struntar i forskning eftersom alla ändå vet hur det är, måste väl en före detta varvsarbetare eller arbetslös bergsprängare få säga samma sak. Vi har vare sig en regering eller ett mediaklimat som uppmuntrar till att fundera två gånger.
Artikeln utmynnar i en förhoppning att forskarna ska ta sig tid att i dialog med politiker och medborgare ska föra ut sin kunskap på ett begripligt vis. Det är bra - men det är, strängt taget, inte forskarens främsta uppgift och många av dem har inte heller satsat på att utveckla sin kommunikativa sida.
Det finns två andra samhällsinstanser som faktiskt har detta folkbildaruppdrag. Jag nämnde dem nyss. Det är utbildningssystemet och media.
- - -
Mindre alarmerande men dock oroande är skribenten som menar att Svenska kyrkan fortfarande är eller fungerar som en statskyrka. Kan någon reda ut begreppen här? Har det offentliga Sverige klarat av sekulariseringen eller inte?
- då det är lågutbildade som (ofta) visar sig öppet främlingsfientliga
- och det av den orsakern cirkulerar en (inte helt grundlös) uppfattning att kunskap är verksamt mot rasism
- men kunskap inte efterfrågas
Stövlarna i öronen. Men om utbildningsministern kan säga att han struntar i forskning eftersom alla ändå vet hur det är, måste väl en före detta varvsarbetare eller arbetslös bergsprängare få säga samma sak. Vi har vare sig en regering eller ett mediaklimat som uppmuntrar till att fundera två gånger.
Artikeln utmynnar i en förhoppning att forskarna ska ta sig tid att i dialog med politiker och medborgare ska föra ut sin kunskap på ett begripligt vis. Det är bra - men det är, strängt taget, inte forskarens främsta uppgift och många av dem har inte heller satsat på att utveckla sin kommunikativa sida.
Det finns två andra samhällsinstanser som faktiskt har detta folkbildaruppdrag. Jag nämnde dem nyss. Det är utbildningssystemet och media.
- - -
Mindre alarmerande men dock oroande är skribenten som menar att Svenska kyrkan fortfarande är eller fungerar som en statskyrka. Kan någon reda ut begreppen här? Har det offentliga Sverige klarat av sekulariseringen eller inte?
måndag, oktober 11, 2010
språkbruk
det heter fortfarande fristående skola. sitter på föredragning av nya skollagen, och skolverket använder inga borgerliga eufemismer. det borde inte heller samhällsdebattörer göra
lördag, oktober 09, 2010
Brukar småpartier sätta dagordningen?
Också Isobel Hadley Kamptz i Expressen reagerar mot Sandelins artikel, med flera liknande hon haft oturen att läsa. Hon frågar sig med rätta varför dessa åsikter nu lyfts fram. Som om tidningarna trodde att det räcker med att ge prestigefylld plats på en debattsida för att rasisterna ska sluta känna sig utfrysta.
Klart att det inte räcker – men även om så vore är det en farlig taktik. Som Hadley Kamptz säger är det värsta inte att folk röstar på extremister, utan riktigt farligt blir det först om resten av samhället låter sig vridas i denna riktning.
Ett roligt exempel: ”Det var ett marginellt problem för landet att VPK* på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”
Ett roligt exempel så långt, vill säga. För idag tycker jag att medborgarna borde diskutera gemensam välfärd och delad föräldraförsäkring. Inte på grund av vänsterns fem procent förstås, utan för att dessa saker faktiskt behövs, och medias ringaktning av jämlikhet innebär tystandet av en helt annan sorts verklighetsbeskrivning.
Exemplet är mindre roligt om det är ett bidrag till borgarklassens ideologiska relativitetsteori. Den som går ut på att alla som inte tycker som de är samma skit. Som outtröttlig förespråkare av mänskliga rättigheter förbehåller jag mig att få bli betraktad som en annan sorts skit än de som motarbetar sagda rättigheter.
Ett exempel som inte är det minsta roligt är när Hadley Kamptz beskriver Bengt Westerbergs mysande i tevesoffan med Bert Karlsson, en man som han för tjugo år sedan inte ville ha i samma studio. Sitter de nu där och tramsar har det något att göra med den borgerliga uppfattningen av åldrande, den som brukar låta såhär: ”Ja tänk så det var när man var ung och hade åsikter! Annat är det nu, höhöh!”
Både Westerberg och Folkpartiet var bättre för tjugo år sedan. Vad eller vem som vridit dem dit där de är idag vore en intressant fråga för en analysgrupp.
Hadley Kamptz krönika finns här
* hon menar SKP, Sverige kommunistiska parti. VPK föddes på 60-talet
Klart att det inte räcker – men även om så vore är det en farlig taktik. Som Hadley Kamptz säger är det värsta inte att folk röstar på extremister, utan riktigt farligt blir det först om resten av samhället låter sig vridas i denna riktning.
Ett roligt exempel: ”Det var ett marginellt problem för landet att VPK* på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”
Ett roligt exempel så långt, vill säga. För idag tycker jag att medborgarna borde diskutera gemensam välfärd och delad föräldraförsäkring. Inte på grund av vänsterns fem procent förstås, utan för att dessa saker faktiskt behövs, och medias ringaktning av jämlikhet innebär tystandet av en helt annan sorts verklighetsbeskrivning.
Exemplet är mindre roligt om det är ett bidrag till borgarklassens ideologiska relativitetsteori. Den som går ut på att alla som inte tycker som de är samma skit. Som outtröttlig förespråkare av mänskliga rättigheter förbehåller jag mig att få bli betraktad som en annan sorts skit än de som motarbetar sagda rättigheter.
Ett exempel som inte är det minsta roligt är när Hadley Kamptz beskriver Bengt Westerbergs mysande i tevesoffan med Bert Karlsson, en man som han för tjugo år sedan inte ville ha i samma studio. Sitter de nu där och tramsar har det något att göra med den borgerliga uppfattningen av åldrande, den som brukar låta såhär: ”Ja tänk så det var när man var ung och hade åsikter! Annat är det nu, höhöh!”
Både Westerberg och Folkpartiet var bättre för tjugo år sedan. Vad eller vem som vridit dem dit där de är idag vore en intressant fråga för en analysgrupp.
Hadley Kamptz krönika finns här
* hon menar SKP, Sverige kommunistiska parti. VPK föddes på 60-talet
fredag, oktober 08, 2010
Hela landet ska leva - och alla i det
Många reagerade igår när jag bemötte Sandelins artikel. Idag får han svar i tidningen av den grön-liberala tankesmedjan Fores.
En av kommentatorerna igår gav exempel på fusk med id-handlingar. Ulla Andersson ger idag exempel på en helt annan sorts moment 22 i denna fråga.
En annan kommentator undrade hur jag kan påstå att köpkraften ökar genom migration trots den kostnad som själva mottagningen innebär. Hen räknar på att du och jag inte kan handla för de kronor som vi betalar in i skatt för andras introduktion.
Som Politik och poesis läsare vet räknar vi här inte i vi-och-andra. Men visst var ordet köpkraft slarvigt använt, eftersom det jag tänker på är handeln, dess omsättning i samhället i stort. Jag menar alltså:
- inflyttning på orten kan innebära att lanthandeln räddas från nedläggning och kanske även breddar sitt sortiment
- inflyttning kan innebära att busslinjen till centralorten blir kvar
- busslinjen innbär att fler människor kan ta sig till centralorten och handla i butikerna där
- inflyttning av barnfamiljer innebär att den lokala skolan räddas från nedläggning
- den lokala skolan har ett kök som köper lokala råvaror
- den lokala skolan ser till att idrottsplatsen måste rustas upp
- upprustningen ger arbetstillfällen
- inflyttningen medför också att nedgångna bostäder måste rustas upp
- upprustningen ger arbetstillfällen
- några av immigranterna startar för orten nya företag, vilket ökar utbudet av varor och tjänster
Till och med kyrkobesökarna blir fler. Det ökar inte precis köpkraften, men söndagarna blir lite roligare.
En av kommentatorerna igår gav exempel på fusk med id-handlingar. Ulla Andersson ger idag exempel på en helt annan sorts moment 22 i denna fråga.
En annan kommentator undrade hur jag kan påstå att köpkraften ökar genom migration trots den kostnad som själva mottagningen innebär. Hen räknar på att du och jag inte kan handla för de kronor som vi betalar in i skatt för andras introduktion.
Som Politik och poesis läsare vet räknar vi här inte i vi-och-andra. Men visst var ordet köpkraft slarvigt använt, eftersom det jag tänker på är handeln, dess omsättning i samhället i stort. Jag menar alltså:
- inflyttning på orten kan innebära att lanthandeln räddas från nedläggning och kanske även breddar sitt sortiment
- inflyttning kan innebära att busslinjen till centralorten blir kvar
- busslinjen innbär att fler människor kan ta sig till centralorten och handla i butikerna där
- inflyttning av barnfamiljer innebär att den lokala skolan räddas från nedläggning
- den lokala skolan har ett kök som köper lokala råvaror
- den lokala skolan ser till att idrottsplatsen måste rustas upp
- upprustningen ger arbetstillfällen
- inflyttningen medför också att nedgångna bostäder måste rustas upp
- upprustningen ger arbetstillfällen
- några av immigranterna startar för orten nya företag, vilket ökar utbudet av varor och tjänster
Till och med kyrkobesökarna blir fler. Det ökar inte precis köpkraften, men söndagarna blir lite roligare.
onsdag, oktober 06, 2010
Sandelin och myten om den förbjudna diskussionen
Idag har SvD en artikel av Sandelin som är bekymrade över tystnaden som råder i samhället under en påtvingad konsensus. Av någon anledning är det flyktingmottagandet han syftar på (inte alls exempelvis tystnaden om kapitalismens orättvisor), och han anser att folket hindras att ta del av grundläggande fakta.
Alltså: detta är en del av den mystifikation som går ut på att det från myndigheternas sida skulle föreligga en dold agenda för att öppna landets gränser och svälta ut dess invånare. Vad i all världen myndigheterna skulle ha för intresse av att göra detta, är ett grundläggande faktum som vi inte får ta del av.
De frågor som enligt Sandelin är hemlighållna skulle då vara:
- kostnaden för flyktingmottagandet (som beräknas på olika sätt och inte ska vägas mot hjälpbehovet)
- att hälften av immigranterna är låg- eller outbildade (ja varför skulle de inte vara det, det märkliga är ju att de som är högutbildade inte heller får några jobb)
- att en stor del av immigranterna är anhöriga, inte flyktingar (ja varför skulle familjer hindras från att leva tillsammans?)
- att många immigranter saknar id-handlingar (som man ofta gör sig av med när man är på flykt)
- att endast sju procent av dem som får uppehållstillstånd har flyktingstatus (ja, statusen är en bedömning som Migrationsverket gör, sannolikt är det fler som borde ges flyktingstatus istället för att tas emot av humanitära skäl)
- att nya ”utanförskapsområden” har skapats i vårt samhälle (naturligtvis, eftersom vi inte har en fungerande arbetsmarknads- och bostadspolitik)
Sandelins avslöjanden är alltså inga avslöjanden, utan handlar om olika uppfattning om vad som är problem och hur de ska lösas.
Texten rymmer ogrundade uttryck som ”massiv” asylinvandring – när det i själva verket är mycket svårt att få asyl i Sverige. Den rymmer lögnen att sju riksdagspartier delar en konsensus om migrationspolitiken när det är precis tvärtom. Som vänstern har stridit för dessa frågor! Det partierna är överens om är att de mänskliga rättigheterna är grundläggande. Men Sandelin ifrågasätter till och med att myndigheterna ställer sig bakom ”rätt” värdegrund – med hans citattecken, som antyder att mänskliga rättigheter kan vara lite grann rätt eller förhandlingsbart rätt.
Artikeln rör på ett belysande vis ihop två frågor: den om migration och den om civilkurage.
Att människor är tystade på sina arbetsplatser, att egenskapen civilkurage har mycket låg prioritet vid rekrytering, att arbetsgemenskapen är splittrad och var och en måste anpassa sig efter chefen, det är verkliga problem och en fråga för sig. Den frågan ska inte utnyttjas för att underblåsa myten om att migration är förbjudet område för en förtryckt minoritet.
Men du har väl redan gissat. Sandelin har i flera års debatt ifrågasatt integration och mångkultur (och även feminismen!) Han jobbar hårt på sin konspirationsteori om ”mörklagd sanning” och har stöd av bland andra nazisidan patriot.nu
Och är inte värre tystad än att han får publicera sig på de stora tidningarnas seriösa debattsidor.
Alltså: detta är en del av den mystifikation som går ut på att det från myndigheternas sida skulle föreligga en dold agenda för att öppna landets gränser och svälta ut dess invånare. Vad i all världen myndigheterna skulle ha för intresse av att göra detta, är ett grundläggande faktum som vi inte får ta del av.
De frågor som enligt Sandelin är hemlighållna skulle då vara:
- kostnaden för flyktingmottagandet (som beräknas på olika sätt och inte ska vägas mot hjälpbehovet)
- att hälften av immigranterna är låg- eller outbildade (ja varför skulle de inte vara det, det märkliga är ju att de som är högutbildade inte heller får några jobb)
- att en stor del av immigranterna är anhöriga, inte flyktingar (ja varför skulle familjer hindras från att leva tillsammans?)
- att många immigranter saknar id-handlingar (som man ofta gör sig av med när man är på flykt)
- att endast sju procent av dem som får uppehållstillstånd har flyktingstatus (ja, statusen är en bedömning som Migrationsverket gör, sannolikt är det fler som borde ges flyktingstatus istället för att tas emot av humanitära skäl)
- att nya ”utanförskapsområden” har skapats i vårt samhälle (naturligtvis, eftersom vi inte har en fungerande arbetsmarknads- och bostadspolitik)
Sandelins avslöjanden är alltså inga avslöjanden, utan handlar om olika uppfattning om vad som är problem och hur de ska lösas.
Texten rymmer ogrundade uttryck som ”massiv” asylinvandring – när det i själva verket är mycket svårt att få asyl i Sverige. Den rymmer lögnen att sju riksdagspartier delar en konsensus om migrationspolitiken när det är precis tvärtom. Som vänstern har stridit för dessa frågor! Det partierna är överens om är att de mänskliga rättigheterna är grundläggande. Men Sandelin ifrågasätter till och med att myndigheterna ställer sig bakom ”rätt” värdegrund – med hans citattecken, som antyder att mänskliga rättigheter kan vara lite grann rätt eller förhandlingsbart rätt.
Artikeln rör på ett belysande vis ihop två frågor: den om migration och den om civilkurage.
Att människor är tystade på sina arbetsplatser, att egenskapen civilkurage har mycket låg prioritet vid rekrytering, att arbetsgemenskapen är splittrad och var och en måste anpassa sig efter chefen, det är verkliga problem och en fråga för sig. Den frågan ska inte utnyttjas för att underblåsa myten om att migration är förbjudet område för en förtryckt minoritet.
Men du har väl redan gissat. Sandelin har i flera års debatt ifrågasatt integration och mångkultur (och även feminismen!) Han jobbar hårt på sin konspirationsteori om ”mörklagd sanning” och har stöd av bland andra nazisidan patriot.nu
Och är inte värre tystad än att han får publicera sig på de stora tidningarnas seriösa debattsidor.
tisdag, oktober 05, 2010
Biskopen talade och sade
Idag väljer Politik och poesi ett långt citat:
"Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.
Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp."
Eva Brunne, biskop i Stockholms stift
- - -
Nyhetsbevakningen är ovanligt nog ett rent nöje att ta del av
"Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.
Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp."
Eva Brunne, biskop i Stockholms stift
- - -
Nyhetsbevakningen är ovanligt nog ett rent nöje att ta del av
måndag, oktober 04, 2010
Bortgjord makthaverska - eller osynliggjord
Anna Kinberg Batra (M) och jag har debatterat i samma panel en gång. Jag vill minnas att vi vann, var och en på sin sida, eftersom herrarna i mitten inte förstått vad frågan rörde sig om. Alltså inte Så ska vi hjälpa våra invandrare att integrera sig, utan Så ger vi människor förutsättningar att leva, arbeta och må bra i ett nytt land.
Sen dess har vi inte setts. Nu är hon gruppledare i riksdagen och här sitter jag.
Se så olika de faller,
ödets otäcka små lotter.
Teves nyhetsinslag med M:s nya gruppledare väckte genast till liv ett politiskt område som försummats på sistone. Det var nämligen tre eller fyra herrar som presenterade Kinberg Batra och talade om hur duktig hon är. Sista gången fick hon stå bredvid en av gubbarna, farbror Fredrik som sa att han känt henne i tjugo år. Sen var det ett inklippt gammalt nyhetsinslag när Kinberg Batra med rejäl kläm gör bort sig. Tack lilla makthaverska. Nästa nyhet!
Om en man på nyvunnen maktposition presenterades så skulle tittarna tro att det var satir, kränkning, lustmord, bondkomik eller vad som helst - utom ett helt normalt nyhetsinslag som endast dödsmördarsuffragetterna noterar.
Fick just reda på att Hans Linde är ny gruppledare för Vänsterpartiet! Okej, då kör vi: Josefin Brink och jag kan berätta hur bra han är. Sedan får han stå framför en mik med Anki Ahlsten som går i god för honom medan han bara nickar. Och så avrundar vi med ett klipp från nån gång när han var full och galen (eller vad nu Linde kan ha gjort för tok?)
Nyhetsförmedling. Mediahantering. Bläh!
Sen dess har vi inte setts. Nu är hon gruppledare i riksdagen och här sitter jag.
Se så olika de faller,
ödets otäcka små lotter.
Teves nyhetsinslag med M:s nya gruppledare väckte genast till liv ett politiskt område som försummats på sistone. Det var nämligen tre eller fyra herrar som presenterade Kinberg Batra och talade om hur duktig hon är. Sista gången fick hon stå bredvid en av gubbarna, farbror Fredrik som sa att han känt henne i tjugo år. Sen var det ett inklippt gammalt nyhetsinslag när Kinberg Batra med rejäl kläm gör bort sig. Tack lilla makthaverska. Nästa nyhet!
Om en man på nyvunnen maktposition presenterades så skulle tittarna tro att det var satir, kränkning, lustmord, bondkomik eller vad som helst - utom ett helt normalt nyhetsinslag som endast dödsmördarsuffragetterna noterar.
Fick just reda på att Hans Linde är ny gruppledare för Vänsterpartiet! Okej, då kör vi: Josefin Brink och jag kan berätta hur bra han är. Sedan får han stå framför en mik med Anki Ahlsten som går i god för honom medan han bara nickar. Och så avrundar vi med ett klipp från nån gång när han var full och galen (eller vad nu Linde kan ha gjort för tok?)
Nyhetsförmedling. Mediahantering. Bläh!
lördag, oktober 02, 2010
Martin Ljung, 55
Martin Ljung var med i hela mitt liv. Noga taget var han med betydligt längre, men det förstår ju inte ett litet barn, och det var när jag var barn som Mariann och jag gick in till granntanten för att höra på Skivan.
I vår barndom fanns det bara en Skiva och en radiogrammofon. Granntanten hade hand om dem, och Skivan satte hon på för att hålla oss på mattan. Den mattan där vi låg på mage och lyssnade.
Skivan handlade om två gubbar som delade tågkupé. De var kompletta idioter och sa fel saker hela tiden. Mariann och jag kunde varenda sak och sa dem samtidigt, på rätt ställe. Vi var mycket noga med hur man hörde på Skivan; interaktiva var just vad vi var, utan att ordet ens var uppfunnet.
Det pinsamma med Skivan var när den ena gubben sa till den andra: ”Herr Larsson har inget kööörkort!” Då sparkade alltid Mariann lite på mig så jag skulle begripa. Min pappa hade inget körkort. Hennes pappa hade en grågrön Volvo PV. Så håller man sig på mattan.
”Hålla handen!” var också en såndär pinsam grej på Skivan. Då höll vi varandra i handen några sekunder. Pinsamt! Men precis som det skulle vara, enligt Skivan.
På Skivans baksida fanns en långtradig sketch som hette Femtiofemman Olga. Martin Ljung han pratade på och publiken skrattade utan att vi begrep varför, men det var ju det vanliga på den tiden. En sak visste vi iallafall: att Skivan handlade om oss. Dess stora ofattbara betydelse låg i det att Mariann, jag och Martin Ljung alla var födda -55.
I vår barndom fanns det bara en Skiva och en radiogrammofon. Granntanten hade hand om dem, och Skivan satte hon på för att hålla oss på mattan. Den mattan där vi låg på mage och lyssnade.
Skivan handlade om två gubbar som delade tågkupé. De var kompletta idioter och sa fel saker hela tiden. Mariann och jag kunde varenda sak och sa dem samtidigt, på rätt ställe. Vi var mycket noga med hur man hörde på Skivan; interaktiva var just vad vi var, utan att ordet ens var uppfunnet.
Det pinsamma med Skivan var när den ena gubben sa till den andra: ”Herr Larsson har inget kööörkort!” Då sparkade alltid Mariann lite på mig så jag skulle begripa. Min pappa hade inget körkort. Hennes pappa hade en grågrön Volvo PV. Så håller man sig på mattan.
”Hålla handen!” var också en såndär pinsam grej på Skivan. Då höll vi varandra i handen några sekunder. Pinsamt! Men precis som det skulle vara, enligt Skivan.
På Skivans baksida fanns en långtradig sketch som hette Femtiofemman Olga. Martin Ljung han pratade på och publiken skrattade utan att vi begrep varför, men det var ju det vanliga på den tiden. En sak visste vi iallafall: att Skivan handlade om oss. Dess stora ofattbara betydelse låg i det att Mariann, jag och Martin Ljung alla var födda -55.
Komplicerade saker som samhället och så
Att förstå samhället är faktiskt svårt. Idag har vi ett så komplext samhälle att det nog är ännu svårare att förstå än vad det var på den tiden då stora teoretiker som Weber och Marx presenterade sina verk.
Snabba enkla förklaringar gör mig därför misstänksam. Lika ofta är de en del av problemet.
Vi förlorade inte valet därför att vi gick i koalition med S och Mp. Problemet är de politiska förhållanden som gjorde en sådan koalition nödvändig.
Vi förlorade inte valet därför att vi är för få i miljonprogramsområdena. Problemet är att vi är få. Och att en uppgiven stämning alstrats i vissa miljonprogramsområden.
Vi förlorade inte valet därför att vi inte kan hantera media. Problemet är att vi inte äger ett enda litet medium.
Vi förlorade inte valet därför att ledningen är trött. Ledningen har aldrig varit piggare, problemet är att ingen vet om det.
Vi förlorade inte valet därför att de rödgröna tävlade med alliansen om skattesatser - jo, det bidrog säkert, men det verkliga problemet är att vi lever inom en världsbild där till och med rödgröna börjar tro att skattetävling är en god idé.
Komplicerade förklaringar kan dessvärre också vara en del av problemet. En orsak till att vänstern förlorat större delen av arbetarklassen är att vår verklighetsbeskrivning vilar på en teori i flera steg (Marx) och dessutom blir mer och mer svårbegriplig ju färre det är som delar den.
"Samhället idag är så komplicerat, att människorna själva inte är kompetenta nog att sköta det" (A. Duroj). Det är därför som Sverigedemokraterna med sina enkla förklaringar har hämtat hem sitt folkliga stöd. Ett exempel på det är hur Åkesson har svarat på frågan om vad som är svenskhet: ”Det som alla känner igen”. Att det är ett idiotsvar stör inte dem som känslomässigt längtar efter att vara med i ett Alla – ett alla som inte betyder alla, utan som beskriver Oss.
Med detta menar jag inte att arbetarklassen skulle vara dum. Alls inte; fördelningen av genier och korkskallar är ganska jämn klasserna emellan. Fördelningen av utbildning är det däremot inte. Och de som idag ursäktar arbetarklassens i val uttryckta rasism med att de inte fattar vad de gör, de löper samma riska att hamna i elitistnischen.
Därför är det på allvar jag frågar om vi i vänstern ska slå oss på lite mer känslomässig populism? Inte för att jag tycker det - men att säga nej till det är också ett val.
Ett val som isåfall drar med sig att våra förklaringar kommer att förbli svårtillgängliga.
Snabba enkla förklaringar gör mig därför misstänksam. Lika ofta är de en del av problemet.
Vi förlorade inte valet därför att vi gick i koalition med S och Mp. Problemet är de politiska förhållanden som gjorde en sådan koalition nödvändig.
Vi förlorade inte valet därför att vi är för få i miljonprogramsområdena. Problemet är att vi är få. Och att en uppgiven stämning alstrats i vissa miljonprogramsområden.
Vi förlorade inte valet därför att vi inte kan hantera media. Problemet är att vi inte äger ett enda litet medium.
Vi förlorade inte valet därför att ledningen är trött. Ledningen har aldrig varit piggare, problemet är att ingen vet om det.
Vi förlorade inte valet därför att de rödgröna tävlade med alliansen om skattesatser - jo, det bidrog säkert, men det verkliga problemet är att vi lever inom en världsbild där till och med rödgröna börjar tro att skattetävling är en god idé.
Komplicerade förklaringar kan dessvärre också vara en del av problemet. En orsak till att vänstern förlorat större delen av arbetarklassen är att vår verklighetsbeskrivning vilar på en teori i flera steg (Marx) och dessutom blir mer och mer svårbegriplig ju färre det är som delar den.
"Samhället idag är så komplicerat, att människorna själva inte är kompetenta nog att sköta det" (A. Duroj). Det är därför som Sverigedemokraterna med sina enkla förklaringar har hämtat hem sitt folkliga stöd. Ett exempel på det är hur Åkesson har svarat på frågan om vad som är svenskhet: ”Det som alla känner igen”. Att det är ett idiotsvar stör inte dem som känslomässigt längtar efter att vara med i ett Alla – ett alla som inte betyder alla, utan som beskriver Oss.
Med detta menar jag inte att arbetarklassen skulle vara dum. Alls inte; fördelningen av genier och korkskallar är ganska jämn klasserna emellan. Fördelningen av utbildning är det däremot inte. Och de som idag ursäktar arbetarklassens i val uttryckta rasism med att de inte fattar vad de gör, de löper samma riska att hamna i elitistnischen.
Därför är det på allvar jag frågar om vi i vänstern ska slå oss på lite mer känslomässig populism? Inte för att jag tycker det - men att säga nej till det är också ett val.
Ett val som isåfall drar med sig att våra förklaringar kommer att förbli svårtillgängliga.
fredag, oktober 01, 2010
Läslänkar under skrivförsök
Medan jag fortfarande försöker valanalysera rekommenderar jag denna text i Aftonbladet, iallafall större delen av texten. Vad den går ut är på Sverigedemokraterna ska identifieras som fascister istället för rasister, vilket trots allt inte är den viktiga frågan. För det första tror jag inte det påverkar dem som röstat på dem ett smack. För det andra:
Det gamla rasismbegreppet var biologiskt, handlade om hudfärg och gener. Genom att medvetet hålla sig till detta begrepp kan Sd svära sig fria från rasism - och det låter som om skribenterna vill gå med på det, fastän de givetvis känner till det idag vedertagna rasismbegreppet som handlar om språk, sedvänjor, religion, uppfostran. I den meningen är Sd rasister, och varför skulle vi låta dem komma undan det?
Medan jag försöker skriva en längre artikel länkar jag också till Ilona Waldau som också valanalyserar och ger bra exempel på hur andra partier gjort.
Det gamla rasismbegreppet var biologiskt, handlade om hudfärg och gener. Genom att medvetet hålla sig till detta begrepp kan Sd svära sig fria från rasism - och det låter som om skribenterna vill gå med på det, fastän de givetvis känner till det idag vedertagna rasismbegreppet som handlar om språk, sedvänjor, religion, uppfostran. I den meningen är Sd rasister, och varför skulle vi låta dem komma undan det?
Medan jag försöker skriva en längre artikel länkar jag också till Ilona Waldau som också valanalyserar och ger bra exempel på hur andra partier gjort.
torsdag, september 30, 2010
Vi ska bli bättre! är inte ett svar
Flamman öppnar sina sidor för eftervalsdebatt - skönt att det finns något papper i detta land där socialister är välkomna. Där finns just nu artiklar om extra kongress, medlemsenkät och feministisk vision; allt angelägna frågor, ty debatten är nödvändig, även när den känns nästan lika frustrerande som själva nederlaget.
En extrakongress arrangeras om en viss andel distrikt begär det. Jag vet inte om några distrikt har gjort det ännu, och jag tvivlar på om det är en extra kongress som behövs. Vi håller kongress när den politiska kursen ska läggas om (program, plattformar) eller ny ledning väljas. Och visst kan vi byta kurs - men idag vet vi inte till vilken. Det är inget fel på välfärdspolitik, utom att väljarna inte ville ha den, och dem kan vi inte byta ut. Så vad gör vi?
Sak samma med frågan om att byta ledning. Det är bara önsketänkande att en magisk valberedning plötsligt kan skaka fram en hon ska göra det! ur hatten. Just nu finns ingen annan som gör någonting bättre än det som vi just har gjort.
Därför har jag svårt att se det konstruktiva i att lägga ned hundratusentals kronor på att hundratals vänsterpartister ska sitta och vara förbannade på varandra för att vi är så satans misslyckade.
Kravet på en extra kongress känns som ett sätt att bedyra sin upprördhet. Som att skrika istället för att skriva. Däremot tror jag att en medlemsenkät och därefter regionala rådslag skulle vara ett bra sätt att samla underlag till nästa kongress.
Valrörelsen drevs oftast riktigt bra, och det kan möjligen förklara att vi inte förlorat mer än vi gjorde. De fel vi begått måste ha varit tidigare, eftersom socialism är något som folk verkligen inte vill ha.
När bröt arbetarrörelsen samman - utan att vi riktigt märkte det?
Då finns inte alla svar hos Vänsterpartiet. Visserligen har våra krav varit för höga och vårt tilltal för strängt, men som parti är vi för litet för att ha kunnat inverka så starkt på landets arbetande befolkning.
Vårt värsta problem är att det inte spelar någon större roll vad vi gör. Folk vet knappast om att vi finns. Detta är jag rädd att vi försummat att ta in under det att vi entusiastiskt gått in för nya utspel, nya loggor och nya ledare.
Det är lätt att ställa frågor och svårt att besvara dem.
Vi ska bli bättre! är inte ett svar.
För den som vill lyssna på ljudfiler lär en konstruktiv valutvärdering ha ägt rum i Göteborg.
En extrakongress arrangeras om en viss andel distrikt begär det. Jag vet inte om några distrikt har gjort det ännu, och jag tvivlar på om det är en extra kongress som behövs. Vi håller kongress när den politiska kursen ska läggas om (program, plattformar) eller ny ledning väljas. Och visst kan vi byta kurs - men idag vet vi inte till vilken. Det är inget fel på välfärdspolitik, utom att väljarna inte ville ha den, och dem kan vi inte byta ut. Så vad gör vi?
Sak samma med frågan om att byta ledning. Det är bara önsketänkande att en magisk valberedning plötsligt kan skaka fram en hon ska göra det! ur hatten. Just nu finns ingen annan som gör någonting bättre än det som vi just har gjort.
Därför har jag svårt att se det konstruktiva i att lägga ned hundratusentals kronor på att hundratals vänsterpartister ska sitta och vara förbannade på varandra för att vi är så satans misslyckade.
Kravet på en extra kongress känns som ett sätt att bedyra sin upprördhet. Som att skrika istället för att skriva. Däremot tror jag att en medlemsenkät och därefter regionala rådslag skulle vara ett bra sätt att samla underlag till nästa kongress.
Valrörelsen drevs oftast riktigt bra, och det kan möjligen förklara att vi inte förlorat mer än vi gjorde. De fel vi begått måste ha varit tidigare, eftersom socialism är något som folk verkligen inte vill ha.
När bröt arbetarrörelsen samman - utan att vi riktigt märkte det?
Då finns inte alla svar hos Vänsterpartiet. Visserligen har våra krav varit för höga och vårt tilltal för strängt, men som parti är vi för litet för att ha kunnat inverka så starkt på landets arbetande befolkning.
Vårt värsta problem är att det inte spelar någon större roll vad vi gör. Folk vet knappast om att vi finns. Detta är jag rädd att vi försummat att ta in under det att vi entusiastiskt gått in för nya utspel, nya loggor och nya ledare.
Det är lätt att ställa frågor och svårt att besvara dem.
Vi ska bli bättre! är inte ett svar.
För den som vill lyssna på ljudfiler lär en konstruktiv valutvärdering ha ägt rum i Göteborg.
onsdag, september 29, 2010
Mera moteld
Bra debattartikel här! Ett motinlägg mot Neuding och Lundberg som trodde sig bryta tabun i integrationsdebatten genom att lyfta på locket och tala om att immigranter begår brott...
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl
En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.
Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl
En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.
Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)
tisdag, september 28, 2010
Analys, kritik och förbaskat gnäll
Nu gnälls det på vänstern också inom vänstern. Då menar jag inte kritik av valrörelse och partiledning, ifrågasättanden av linjeval eller mitt eget tydliga konstaterande av vårt misslyckande. Sådant hör till den analys som måste göras efter ett nederlag. Ett nederlag som inträffade inte på grund av, utan trots kamraternas magnifika arbete.
Det jag menar är vanligt förbaskat gnäll, i stil med:
”alla som vill göra karriär kan ju gå med i S istället”
”vi behöver energiska ideologiska personer”
”dom som sitter där kan inte få någon att lyfta”
”det känns ofräscht”
”undrar vem som kan skapa en ny vänsterrörelse nu”
Det sista undrar sannerligen jag också. Inte lär det skapas något av folk som hänger upp sig på andras högre eller lägre grad av fräschör! Eller som sitter och försöker önska fram nya företrädare.
Saker blir inte. Människor gör. Och en rättvis kritik av partipolitiken är inte den att politikerna inte gör något. De gör massor - men i åratal har de undanhållit folk att det är vi själva som måste göra något.
För omkring tio år sedan konstaterade Vänsterpartiets organisationsutredning att vi framför allt behöver vara fler. Gärna fler medlemmar, men i synnerhet fler aktivister. Sedan kanske folk inte vill eller orkar det, det är ju ett eget val. Men skyll inte på dem som var med och ansträngde sig.
Slutligen, den världsfrämmande föreställningen att politik är en karriärväg är jag själv en levande dementi på.
- - -
Politik och poesi har blivit ombedd att göra reklam för en tyst manifestation på Plattan den 1 oktober kl 18. Vad jag förstår kommer uppmaningen från Resurs, ett nätverk som profilerar sig sålunda:
Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället
Här jobbar vi tillsammans för att visa att vi är värdefulla alldeles oavsett vår hälsa och för att få en förändring i systemet!Det måste omgående bli ett slut på utförsäkringarna av sjuka från sjukförsäkringen!Redan utförsäkrade och deras anhöriga behöver upprättelse såväl ekonomiskt som moraliskt. Friska behöver få tillbaka en sjukförsäkring som ger trygghet i händelse av sjukdom eller olycka! Sjukförsäkringen angår oss alla!
Jag väljer att lägga ut informationen av respekt för dem som försöker göra något.
Det jag menar är vanligt förbaskat gnäll, i stil med:
”alla som vill göra karriär kan ju gå med i S istället”
”vi behöver energiska ideologiska personer”
”dom som sitter där kan inte få någon att lyfta”
”det känns ofräscht”
”undrar vem som kan skapa en ny vänsterrörelse nu”
Det sista undrar sannerligen jag också. Inte lär det skapas något av folk som hänger upp sig på andras högre eller lägre grad av fräschör! Eller som sitter och försöker önska fram nya företrädare.
Saker blir inte. Människor gör. Och en rättvis kritik av partipolitiken är inte den att politikerna inte gör något. De gör massor - men i åratal har de undanhållit folk att det är vi själva som måste göra något.
För omkring tio år sedan konstaterade Vänsterpartiets organisationsutredning att vi framför allt behöver vara fler. Gärna fler medlemmar, men i synnerhet fler aktivister. Sedan kanske folk inte vill eller orkar det, det är ju ett eget val. Men skyll inte på dem som var med och ansträngde sig.
Slutligen, den världsfrämmande föreställningen att politik är en karriärväg är jag själv en levande dementi på.
- - -
Politik och poesi har blivit ombedd att göra reklam för en tyst manifestation på Plattan den 1 oktober kl 18. Vad jag förstår kommer uppmaningen från Resurs, ett nätverk som profilerar sig sålunda:
Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället
Här jobbar vi tillsammans för att visa att vi är värdefulla alldeles oavsett vår hälsa och för att få en förändring i systemet!Det måste omgående bli ett slut på utförsäkringarna av sjuka från sjukförsäkringen!Redan utförsäkrade och deras anhöriga behöver upprättelse såväl ekonomiskt som moraliskt. Friska behöver få tillbaka en sjukförsäkring som ger trygghet i händelse av sjukdom eller olycka! Sjukförsäkringen angår oss alla!
Jag väljer att lägga ut informationen av respekt för dem som försöker göra något.
lördag, september 25, 2010
Sverige, ett skitland i EU
”Nationalstaterna historia är skriven med zigenskt och judiskt blod” sa Thomas Acton, världens förste professor i Romani Science (Greenwich, London). Det flöt nog mer blod än så... men det är en lämplig ingång.
Under 1500-talet arrangerades sällskapsjakt på romer på de tyska storgodsen.
Martin Luther förespråkade att judar och zigenare skulle förklaras fredlösa.
Under 1700-talet inleddes tvångsassimilering av romer i bland annt Österrike-Ungern, och romska barn omhändertogs för uppfostran i andra familjer; ett brott som förövades i flera länder fram till och med 1900-talet. Ett exempel är Schweiz där 600 barn till resande fram till 1973 togs ifrån sina föräldrar, gavs andra namn och placerades i godkända schweiziska hem.
De romer som flyttat till Sverige drabbades av växande europeisk främlingsfientlighet. Och detta avser inte år 2010, utan år 1560 då prästerna förbjöds att befatta sig med ”tatrarna” som varken fick döpas eller jordas enligt kristen ritual. År 1637 utfärdades ”Tattarplakatet” som gick ut på att alla romer inom ett år skulle utvisas, därefter fick de slås ihjäl.
I över tvåhundra år avlöstes mer humana perioder av direkt utvisning till dåvarande svenska lydriken som Finland, Pommern eller Norge. Sedan är vi framme vid 1914 års utlänningslag som fastslog att zigenare inte var önskvärda i riket, varpå all romsk immigration förbjöds fram till 1954. Det tusental romer som bodde i Sverige blev därmed avskurna från sina släktingar på kontintenten.
År 1921 inrättade Sverige som första land i världen ett rasbiologiskt institut.
År 1940 beskrevs de så kallade tattarna som en undermålig folkgrupp av Socialstyrelsen.
Av de 18600 personer som mellan 1937 och 1975 steriliserades av uttalat rashygieniska skäl var ett stort antal romer.
Vad som skedde i Tyskland och sedermera tyskockuperade länder mellan år 1933-1945 tror jag inte vi behöver gå närmare in på.
Vilket litet neutralt land som avvisade judiska intellektuella och släppte fram nazi-Tysklands armé behöver vi inte heller precisera.
På 1950-talet var nästan alla svenska romer utan både arbete och bostäder.
År 1963 utkom Katarina Taikons bok Zigenerska, en biografisk skildring som med sitt avslöjande av de svåra villkor som rådde verkade som ett alarm.
Politiken förändrades, mycket tack vare en enskild kvinnas verk. Men förändrades vardagspraktiken?
År 2000 erkändes romerna som etnisk minoritet i Sverige.
Vardagspraktiken i förhållande till romer, svarta, muslimer - hur ser den ut?
Exemplet romer är tillräckligt för att vi ska se att se att Sverige är - ett vanligt skitland i EU.
Sakupplysning: Ovanstånde fakta är hämtade ur Irka Cederbergs bok om romer: Född fördömd. Cederberg känner inte till Politik och poesi eller mina åsikter i övrigt.
Under 1500-talet arrangerades sällskapsjakt på romer på de tyska storgodsen.
Martin Luther förespråkade att judar och zigenare skulle förklaras fredlösa.
Under 1700-talet inleddes tvångsassimilering av romer i bland annt Österrike-Ungern, och romska barn omhändertogs för uppfostran i andra familjer; ett brott som förövades i flera länder fram till och med 1900-talet. Ett exempel är Schweiz där 600 barn till resande fram till 1973 togs ifrån sina föräldrar, gavs andra namn och placerades i godkända schweiziska hem.
De romer som flyttat till Sverige drabbades av växande europeisk främlingsfientlighet. Och detta avser inte år 2010, utan år 1560 då prästerna förbjöds att befatta sig med ”tatrarna” som varken fick döpas eller jordas enligt kristen ritual. År 1637 utfärdades ”Tattarplakatet” som gick ut på att alla romer inom ett år skulle utvisas, därefter fick de slås ihjäl.
I över tvåhundra år avlöstes mer humana perioder av direkt utvisning till dåvarande svenska lydriken som Finland, Pommern eller Norge. Sedan är vi framme vid 1914 års utlänningslag som fastslog att zigenare inte var önskvärda i riket, varpå all romsk immigration förbjöds fram till 1954. Det tusental romer som bodde i Sverige blev därmed avskurna från sina släktingar på kontintenten.
År 1921 inrättade Sverige som första land i världen ett rasbiologiskt institut.
År 1940 beskrevs de så kallade tattarna som en undermålig folkgrupp av Socialstyrelsen.
Av de 18600 personer som mellan 1937 och 1975 steriliserades av uttalat rashygieniska skäl var ett stort antal romer.
Vad som skedde i Tyskland och sedermera tyskockuperade länder mellan år 1933-1945 tror jag inte vi behöver gå närmare in på.
Vilket litet neutralt land som avvisade judiska intellektuella och släppte fram nazi-Tysklands armé behöver vi inte heller precisera.
På 1950-talet var nästan alla svenska romer utan både arbete och bostäder.
År 1963 utkom Katarina Taikons bok Zigenerska, en biografisk skildring som med sitt avslöjande av de svåra villkor som rådde verkade som ett alarm.
Politiken förändrades, mycket tack vare en enskild kvinnas verk. Men förändrades vardagspraktiken?
År 2000 erkändes romerna som etnisk minoritet i Sverige.
Vardagspraktiken i förhållande till romer, svarta, muslimer - hur ser den ut?
Exemplet romer är tillräckligt för att vi ska se att se att Sverige är - ett vanligt skitland i EU.
Sakupplysning: Ovanstånde fakta är hämtade ur Irka Cederbergs bok om romer: Född fördömd. Cederberg känner inte till Politik och poesi eller mina åsikter i övrigt.
fredag, september 24, 2010
Ojämlikheten har tigits ihjäl
Valresultatet hann knappast räknas färdigt innan ettpar skribenter med koppling till högerns tankesmedjor går ut på DN-debatt för att diskutera invandringens problem.
Detta ska föreställa både en förklaring till varför folk röstar på Sd, och ett försök att hindra att det sker igen.
Visserligen har det aldrig hejdat ett rasistiskt parti att hela samhällsdebatten går i deras riktning, men det är iallafall vad skribenterna tror.
De hävdar att problemen med invandringen har tigits ihjäl. Hur menar de då? Visst har vi läst om apatiska barn, gömda familjer, avvisningar, tragedier. Eller om utsatta förorter, bränder, skolmisslyckanden.
Men högerskribenterna vill tydligen, precis som Sd, att vi ska tala om helt andra problem. Problem som vita människor har. Problem som att man inte känner sig hemma i centrum när tanterna har fel sorts kläder på sig.
Som exempel på förtigandet fortsätter artikeln: ”Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro.”
Men vi visste redan hur gärna ni talar om hur kostsamt och fuskigt det är med allmän välfärd. Det bara är såhär: sjukhuset stänger inte olycksfallsavdelningen när de har behandlat så många fall som ryms i budget, och gränserna kan inte stängas efter ett visst antal asylsökande, eftersom asyl beviljas efter individens skyddsbehov.
Sedan kommer de frågor för vars skull artikeln skrivits: ”1. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? 2. Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? 3. Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?”
Skribenterna säger att dessa frågor aldrig diskuterats. Det säger de därför att de inte är nöjda med de svar de fått:
1. Därför att en stor del av de som invandrat är överrepresenterade i dåliga socioekonomiska villkor, liksom en stor del av deras barn är det.
2. Därför att de är arbetslösa eller timlönen inte räcker till för försörjningen.
3. Därför att de får sina föräldrars arbetslöshet i arv när de växer upp i ett samhälle där de inte är välkomna.
Nästa fråga är så svår att ingen har kunnat svara på den, enligt vad skribenterna erfarit: ”Varför är ett generöst flyktingmottagande något bra?”
Det går bra att fråga Ruth, Kathinka, Mirko eller Aycan. Ruth, som kom hit med vita bussarna. Kathinka som flydde från Budapest när hennes frihetsdröm krossats av sovjetiskt pansar. Mirko som låg och skakade under sätet på ett tåg sedan han i tre dygn kurat i en hårt bombarderad källare i Sarajevo. Farah som lyckades köpa flygbiljetter gud-vet-vart av en affärsman i det sammanstörtande Mogadishu.
Men skribenterna kanske inte menade varför det är bra för dem som flyr? De kanske menade varför det är bra för oss, vi som går här mellan macken och videobutiken och oroas oss över gåvoskatten eller moskébygget. De hänvisar nämligen till en tredje skribent som begick det (enligt dem) stora misstaget att säga att: ”det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer har genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället.” Lite idealistiskt, men bra nog tyckte jag. Men inget svar för högern, så vad vill de ha?
Jo, ”en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument”. Bra, låt oss börja genast! Öpppna debatten för frågor om ojämlikhet och orättvisa, makt och intressemotsättningar. Sluta tiga ihjäl frågor om klass, kön och etnicitet!
Artikeln i sin helhet finns här
Detta ska föreställa både en förklaring till varför folk röstar på Sd, och ett försök att hindra att det sker igen.
Visserligen har det aldrig hejdat ett rasistiskt parti att hela samhällsdebatten går i deras riktning, men det är iallafall vad skribenterna tror.
De hävdar att problemen med invandringen har tigits ihjäl. Hur menar de då? Visst har vi läst om apatiska barn, gömda familjer, avvisningar, tragedier. Eller om utsatta förorter, bränder, skolmisslyckanden.
Men högerskribenterna vill tydligen, precis som Sd, att vi ska tala om helt andra problem. Problem som vita människor har. Problem som att man inte känner sig hemma i centrum när tanterna har fel sorts kläder på sig.
Som exempel på förtigandet fortsätter artikeln: ”Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro.”
Men vi visste redan hur gärna ni talar om hur kostsamt och fuskigt det är med allmän välfärd. Det bara är såhär: sjukhuset stänger inte olycksfallsavdelningen när de har behandlat så många fall som ryms i budget, och gränserna kan inte stängas efter ett visst antal asylsökande, eftersom asyl beviljas efter individens skyddsbehov.
Sedan kommer de frågor för vars skull artikeln skrivits: ”1. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? 2. Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? 3. Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?”
Skribenterna säger att dessa frågor aldrig diskuterats. Det säger de därför att de inte är nöjda med de svar de fått:
1. Därför att en stor del av de som invandrat är överrepresenterade i dåliga socioekonomiska villkor, liksom en stor del av deras barn är det.
2. Därför att de är arbetslösa eller timlönen inte räcker till för försörjningen.
3. Därför att de får sina föräldrars arbetslöshet i arv när de växer upp i ett samhälle där de inte är välkomna.
Nästa fråga är så svår att ingen har kunnat svara på den, enligt vad skribenterna erfarit: ”Varför är ett generöst flyktingmottagande något bra?”
Det går bra att fråga Ruth, Kathinka, Mirko eller Aycan. Ruth, som kom hit med vita bussarna. Kathinka som flydde från Budapest när hennes frihetsdröm krossats av sovjetiskt pansar. Mirko som låg och skakade under sätet på ett tåg sedan han i tre dygn kurat i en hårt bombarderad källare i Sarajevo. Farah som lyckades köpa flygbiljetter gud-vet-vart av en affärsman i det sammanstörtande Mogadishu.
Men skribenterna kanske inte menade varför det är bra för dem som flyr? De kanske menade varför det är bra för oss, vi som går här mellan macken och videobutiken och oroas oss över gåvoskatten eller moskébygget. De hänvisar nämligen till en tredje skribent som begick det (enligt dem) stora misstaget att säga att: ”det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer har genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället.” Lite idealistiskt, men bra nog tyckte jag. Men inget svar för högern, så vad vill de ha?
Jo, ”en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument”. Bra, låt oss börja genast! Öpppna debatten för frågor om ojämlikhet och orättvisa, makt och intressemotsättningar. Sluta tiga ihjäl frågor om klass, kön och etnicitet!
Artikeln i sin helhet finns här
torsdag, september 23, 2010
En annan undersökning
Läst i Invandrare och Minoriteter:
I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.
Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.
Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.
Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.
I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.
Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.
Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.
Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.
onsdag, september 22, 2010
Hur gör vi? mot uppgivenheten
Lite tokigt tycker jag det är, detdär med att vädra sin harm genom att kalla sverigedemokrater för nazister. Sd har ännu inte lagt förslag på slutgiltiga lösningar, så låt oss avstå från att smäda dem genom att sudda till nazismen. Att just nu påpeka de befintliga gemensamma dragen leder oss inte en bit framåt. Inte när nazisterna enligt folkviljan tagit plats i fullmäktige längre inåt landet, i Grästorp vid Vänern.
Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)
Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.
Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!
”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.
Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?
Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.
Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.
Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)
Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.
Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!
”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.
Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?
Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.
Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.
tisdag, september 21, 2010
Medelklasstjat i media
Det ser faktiskt ut som om den borgerliga regeringen har ansträngt sig för att bli av med väljare. Dels via myten om det verkliga folket contra politikerna. Dels genom att fackföreningarna angrips och arbetarna splittras. Med sjunkande organisering blir våra gemensamma kontaktytor färre, och var och en sitter för sig själv med medias verklighetsbeskrivning. Och vilken är den? Jo en verklighet där förmögenhetsskatten (som berör en procent av befolkningen) behandlas som en större och farligare fråga än bortslumpandet av hela den offentliga sektorn.
Till medias verklighetsbild hör förstås också fixeringen vid Sverigedemokraterna och upplåtelsen av utrymme för deras dagordning. Den återkommande betoningen av hur viktigt det är att ”ta debatten” fick Mona Sahlin att sätta sig i teve mittemot Åkesson och svara på frågor på hans villkor. Hade hon vägrat, skulle det givit honom seger på walk-over.
Inte i något europeiskt land har demokrater vunnit mediamatchen mot rasister - helt enkelt för att den gjorts omöjlig att vinna.
Idag fortsätter tidningarnas ledarsidor sitt medelklasstjat och råder socialdemokratin att hitta på något fräscht som lockar out-arna (=Odrägliga Urbana Typer).
Att var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly, konstateras i ännu en opinionsundersökning där ett påstående att ta ställning till var om partiet ”representerar mig och min livssituation” - se där ett exempel på den uppsplittrade, privatlivsfixerade synen på politik.
Slutsatsen i artikeln var naturligtvis att S måste vinna tillbaka medelklassväljarna. Som om det inte funnes tillräckligt många partier som fjäskar för dem?
De S-väljare som väljer bort det parti som kallas ”Ohly” har också valt bort Mp, och antagligen är det just de S-väljare som tidningarna annars raljerar friskt med. De som lever i tron på att deras gamla riktiga dominerande socialdemokrati en gång ska komma tillbaka, något som aldrig kommer att hända.
Historien upprepar sig inte, och såväl Mäster Palm som minister Palme är död.
Det är bara att inse att kampen om medelklassen är förlorad. De har fortfarande en möjlighet att klara sig på en privatiserad välfärd, om de får behålla hälsan och jobbet.
Nu handlar det om arbetarklassen! Vi har för många rasister - och alldeles för få socialister.
Det problemet berör någonting mycket större än att man som villaägare kan vara bekymrad över fastighetsskatten.
Har lånat lite från Pelaseyed
Intressant statistik om det fåtal som är var tredje väljare finns hos Arena
Till medias verklighetsbild hör förstås också fixeringen vid Sverigedemokraterna och upplåtelsen av utrymme för deras dagordning. Den återkommande betoningen av hur viktigt det är att ”ta debatten” fick Mona Sahlin att sätta sig i teve mittemot Åkesson och svara på frågor på hans villkor. Hade hon vägrat, skulle det givit honom seger på walk-over.
Inte i något europeiskt land har demokrater vunnit mediamatchen mot rasister - helt enkelt för att den gjorts omöjlig att vinna.
Idag fortsätter tidningarnas ledarsidor sitt medelklasstjat och råder socialdemokratin att hitta på något fräscht som lockar out-arna (=Odrägliga Urbana Typer).
Att var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly, konstateras i ännu en opinionsundersökning där ett påstående att ta ställning till var om partiet ”representerar mig och min livssituation” - se där ett exempel på den uppsplittrade, privatlivsfixerade synen på politik.
Slutsatsen i artikeln var naturligtvis att S måste vinna tillbaka medelklassväljarna. Som om det inte funnes tillräckligt många partier som fjäskar för dem?
De S-väljare som väljer bort det parti som kallas ”Ohly” har också valt bort Mp, och antagligen är det just de S-väljare som tidningarna annars raljerar friskt med. De som lever i tron på att deras gamla riktiga dominerande socialdemokrati en gång ska komma tillbaka, något som aldrig kommer att hända.
Historien upprepar sig inte, och såväl Mäster Palm som minister Palme är död.
Det är bara att inse att kampen om medelklassen är förlorad. De har fortfarande en möjlighet att klara sig på en privatiserad välfärd, om de får behålla hälsan och jobbet.
Nu handlar det om arbetarklassen! Vi har för många rasister - och alldeles för få socialister.
Det problemet berör någonting mycket större än att man som villaägare kan vara bekymrad över fastighetsskatten.
Har lånat lite från Pelaseyed
Intressant statistik om det fåtal som är var tredje väljare finns hos Arena
måndag, september 20, 2010
Varför ack varför
Varför har vi rasister i Sveriges riksdag?
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.
Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.
Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.
Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.
Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.
Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!
Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.
Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.
Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.
Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.
Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.
Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!
Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!
söndag, september 19, 2010
Finns inget annat att göra
Inte ska jag påstå att det var klackarna i taket på Vänsterpartiets valvaka. Men vi hoppade glatt till Esteches discoyra kampanjlåt och tackade varandra för en som alltid tuff och rolig valrörelse.
CH Hermansson, 92 år, tidigare partiledare, intervjuades i teve och sammanfattade Alliansens styrka på klart och tydligt marxistiskt vis med att de har den ekonomiska makten, den politiska makten och makten över media.
Tillfrågad om Sverigedemokraternas framgångar påminde CH om att han ju var med redan på 30-talet när nazisterna var en akut risk i svensk politik, och "vad gjorde vi? Vi bekämpade dem! Finns inget annat att göra nu heller."
Finns inget annat att göra! Vänsterpartiets antirasistiske talesperson Kalle Larsson intervjuades också han, och lovade att imorgon startar det breda motståndet. Inte mot Sverigedemokraterna specifikt, som ju får de röster de får, utan motståndet mot rasistiska idéer och förslag hos de borgerliga partierna. Motståndet mot den utveckling som vi sett i Europa där det inom politikens huvudfåra blivit rumsrent att avvisa asylsökande och utvisa romer.
När Ny Demagogi första gången kom in i riksdagen fällde jag kommentaren att det var ett europeiskt val. Att Sverige aldrig så tydligt visat att vi är en del av vår kontinents mörka arv. Inte många förstod eller ville förstå vad jag menade.
Men idag var det flera kamrater som konstaterade att "nu har vi blivit ett vanligt skitland i EU" - ett vanligt skitland med svag socialdemokrati, bristande arbetsrätt, stigande arbetslöshet, ovärdig asylpolitik, starka konservativa underströmmar riktade framförallt mot kvinnor, punkterad välfärd och normaliserad orättvisa.
Finns inget annat att göra än att bekämpa det, som sagt.
Även Approximation ser det som bister EU-anpassning
Mediafjäsket
Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag...
och det tänker jag bara. Har delat valsedlar och städat badrummet (det senare en favör till dem som gillar privatbloggande navelluddare).
Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag, läs Åsa Linderborg om snedvridet hyllande av Ledargarnityret.
och det tänker jag bara. Har delat valsedlar och städat badrummet (det senare en favör till dem som gillar privatbloggande navelluddare).
Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag, läs Åsa Linderborg om snedvridet hyllande av Ledargarnityret.
lördag, september 18, 2010
Den allierade journalisten
Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.
Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.
Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.
Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.
Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.
Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.
Imorgon är det val.
Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.
Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.
Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.
Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.
Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.
Imorgon är det val.
fredag, september 17, 2010
De rädda barnen
Gick förbi Malmö igår. Så som vi kan göra i denna energislösande men snabba era.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.
Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.
Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.
Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.
Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.
Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.
Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.
Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.
Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.
torsdag, september 16, 2010
Reinfeldt vill avskaffa politiken
I en lång, intressant artikel i SvD:s papperstidning beskriver Sven-Eric Liedman den ideologiskt sluttande utvecklingen hos dagens svenska partier. Bäst lyckas han med de stora partierna - möjligen är vi småpartier samtidigt lätta att missa och för intrikata i och med att en liten förändring kan få stora resultat. Vänsterns ideologiska debatt har alltså inte handlat om regeringssamarbete mot kommunism, och jag ser då inte att Centern bryr sig särskilt om bönder sedan de upptäckt att anarkokapitalism är chicare. Men i det stora hela är Liedmans skildring god, både av den socialdemokrati som lämnat folkrörelsen bakom sig för att fixa saker åt samhällskonsumenterna, och av ett högerparti som med megalomana anspråk går in för att vara arbetarnas parti, det statsbärande partiet och de enda realisterna.
Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.
Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!
Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.
Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.
Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!
Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.
måndag, september 13, 2010
Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva
Delat Sverige - förstasidan på DN visar hur det är.
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.
Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.
Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!
Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.
Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!
Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.
Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.
Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”
Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft
Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?
Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.
- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.
Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.
Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!
Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.
Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!
Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.
Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.
Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”
Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft
Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?
Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.
- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad
fredag, september 10, 2010
Moderkorset
Den konservativa morgontidningen fortsätter sin förutsättningslösa sociologiska granskning av självvalt oavlönat hemarbete. Låter det otroligt? Nåja, då är det så att professionella journalister fortsätter snickra på drömmen om en såväl menings- som kärleksfull tillvaro i det egna hemmet, en tillvaro som borde avlönas, enligt dem som självmant valt den, så att det syns hur viktiga deras barn är och så att de inte sackar efter männen pensionsmässigt!
Det sista var ungefär den nypa feminism som fick plats i deras kalkylerande skallar.
Varifrån kommer hemmafrutrenden? frågar oskyldig tidning, och vevar på om hur stark trenden är, ta bara alla dessa fruprogram i olika tevekanaler… plus uppräkning av dokusåporna för säkerhets skull. För att cementera den trend som hittills bara var ett grodyngels sprittning i fittan*.
Visst var fruprogram lite kul så länge de var som på zoo. Titta bara, att det finns såna!
Betraktade som propagandafilm är det lika olustigt som Moderkorset.
En intervjuad kvinna konstaterar att det faktiskt alltid funnits en klasskillnad. Arbetarkvinnorna har alltid lönearbetat, och när någon ur den klassen fick möjlighet att vara hemma tog de den för att vila ut. Medel- och överklasskvinnorna såg tvärtom förvärvsarbetet som en chans att få göra något annat när barnen och hushållet inte upptog all deras tid.
Hemmamammornas idylliska 50-tal fanns, inte tu tal om det, jag var själv barn då.
Men det är inte det enda som finns. Och jag vet massor med människor som varit barn, allihop tamefan! och detta under helt olika betingelser!
Allting är en fråga om ekonomi. Och om synvinkel.
Undrar du vad jag tycker om bröstpump? Ingen aning. Inga barn, ingen pump. Men se Laestadius’ utmärkta krönika!
*Fitta betyder fuktig strandäng. Vilket Politik och poesis läsare vet sedan tidigare
Det sista var ungefär den nypa feminism som fick plats i deras kalkylerande skallar.
Varifrån kommer hemmafrutrenden? frågar oskyldig tidning, och vevar på om hur stark trenden är, ta bara alla dessa fruprogram i olika tevekanaler… plus uppräkning av dokusåporna för säkerhets skull. För att cementera den trend som hittills bara var ett grodyngels sprittning i fittan*.
Visst var fruprogram lite kul så länge de var som på zoo. Titta bara, att det finns såna!
Betraktade som propagandafilm är det lika olustigt som Moderkorset.
En intervjuad kvinna konstaterar att det faktiskt alltid funnits en klasskillnad. Arbetarkvinnorna har alltid lönearbetat, och när någon ur den klassen fick möjlighet att vara hemma tog de den för att vila ut. Medel- och överklasskvinnorna såg tvärtom förvärvsarbetet som en chans att få göra något annat när barnen och hushållet inte upptog all deras tid.
Hemmamammornas idylliska 50-tal fanns, inte tu tal om det, jag var själv barn då.
Men det är inte det enda som finns. Och jag vet massor med människor som varit barn, allihop tamefan! och detta under helt olika betingelser!
Allting är en fråga om ekonomi. Och om synvinkel.
Undrar du vad jag tycker om bröstpump? Ingen aning. Inga barn, ingen pump. Men se Laestadius’ utmärkta krönika!
*Fitta betyder fuktig strandäng. Vilket Politik och poesis läsare vet sedan tidigare
tisdag, september 07, 2010
Ett val om förlorare och solidaritet
Med så kort tid kvar till valet blir den allt mer förskräckande - tanken att vi kanske måste underkasta oss en borgerlig regering i fyra år till.
Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?
Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.
Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -
Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.
Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.
- - -
Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly
Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?
Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.
Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -
Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.
Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.
- - -
Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly
En kommentar till SVT: Nu har de rödgröna vid ett flertal tillfällen omtalats som den rödgröna alliansen. Vi heter inte det. Alliansen valde sitt namn och vi valde vårt. De rödgröna, alltså. Inte lillebrorsalternativet, tack!
lördag, september 04, 2010
Andra partier genomför extremisternas politik
I veckan var det allsång mot rasism på det utomordentliga utvärdshuset i Sundbyberg; Gröna Stugan. Det var förstås Vänsterpartiet som samlat på sig artister som Billey Shamrock och Syster Sol och talare som Kalle Larsson och Ida Gabrielsson. Själv bidrog jag med att läsa antirasistisk poesi.
Larsson påminde oss om att det viktigaste inte är om Sverigedemokraterna lyckas ta sig in i parlamentet, hur tragiskt detta än skulle vara. Det viktigaste är att de övriga partierna inte lägger förslag som går Sd till mötes.
Högerextremister och rasister har inte vunnit ett enda val i Europa, även om den förda politiken kan se ut som om de hade det. Det är alltid andra partier, konservativa och liberala men även socialdemokrater, som stöder sig på rasisterna eller tar upp deras förslag som sina egna, om än i modifierad form.
När Folkpartiet kräver burkaförbud i skolan tar Sverigedemokraterna ut svängarna och kräver burkaförbud på allmän plats. Istället för sakfråga (rätten till sin klädsel) förvandlas det till en gradfråga: hur mycket kan förbjudas?
När Sverigedemokraterna vill ha totalt invandringsstopp till Sverige blir det lättare för lokalpolitiker att tala om stoppat mottagande i den egna kommunen. Återigen, det blir en gradfråga.
När det alltid finns någon som är värre flyttas gränsen för en inhuman politk.
Sverigedemokraterna försöker ta väljare från alla partier – utom från ett, sa Larsson. När det gäller Vänsterpartiet har de gett upp! Det ska vi vara stolta över!
Politik och poesi har ofta påtalat det institutionaliserade kunskapsföraktet hos Folkpartiet. Den som vill veta mer om det kan läsa Flamman.
De rödgröna har presenterat sitt förslag till en ny human asylpolitik. Om detta bloggar Esbati.
Larsson påminde oss om att det viktigaste inte är om Sverigedemokraterna lyckas ta sig in i parlamentet, hur tragiskt detta än skulle vara. Det viktigaste är att de övriga partierna inte lägger förslag som går Sd till mötes.
Högerextremister och rasister har inte vunnit ett enda val i Europa, även om den förda politiken kan se ut som om de hade det. Det är alltid andra partier, konservativa och liberala men även socialdemokrater, som stöder sig på rasisterna eller tar upp deras förslag som sina egna, om än i modifierad form.
När Folkpartiet kräver burkaförbud i skolan tar Sverigedemokraterna ut svängarna och kräver burkaförbud på allmän plats. Istället för sakfråga (rätten till sin klädsel) förvandlas det till en gradfråga: hur mycket kan förbjudas?
När Sverigedemokraterna vill ha totalt invandringsstopp till Sverige blir det lättare för lokalpolitiker att tala om stoppat mottagande i den egna kommunen. Återigen, det blir en gradfråga.
När det alltid finns någon som är värre flyttas gränsen för en inhuman politk.
Sverigedemokraterna försöker ta väljare från alla partier – utom från ett, sa Larsson. När det gäller Vänsterpartiet har de gett upp! Det ska vi vara stolta över!
Politik och poesi har ofta påtalat det institutionaliserade kunskapsföraktet hos Folkpartiet. Den som vill veta mer om det kan läsa Flamman.
De rödgröna har presenterat sitt förslag till en ny human asylpolitik. Om detta bloggar Esbati.
fredag, september 03, 2010
Stalinisterna, Sahlin och sanningen
Förtalet av Sahlin har länge varit osmakligt. När gubbarna i det egna partiet sviker är det en närmast obegriplig grymhet. Förstå mig nu rätt: hårda tag ingår i politiken, i synnerhet i dess topp. Men det Socialdemokratiska partiet har länge varit känt för en total lojalitet både utåt och inåt.
Vänsterpartiet, som stundom anklagats för stalinism, har den antiauktoritära vanan att avfärda vår partistyrelse med en handviftning. Tvärtom är det inom S där storkamraterna med käck uppsyn alltid följt sin ledning, hur mycket de än våndas över den.
Jag undrar verkligen vad trojkan Persson-Rosengren-Feldt fick ut av att bryta den gamla traditionen. Nej, jag tror inte de är mutade av Maudan, utan jag undrar hur det kändes i det ögonblick de fick för sig att just nu, när deras eget parti riskerar att förlora ett val och när Sverige (som de eventuellt bryr sig om) riskerar en ny alliansperiod (som vi antagligen dör av eftersom vi inte har blivit friska än) – att de nu tyckte det var givet läge att kasta skit på partiordföranden. Och detta inte på kongressen, inte på VU-möten, inte i medlemspressen - utan offentligt, mitt i brinnande valrörelse.
Det är det jag menar med grymhet, jag som trodde att ingen lojalitet övergick den inom sosseriet.
Jag hade fel. Den inom patriarkatet slår allt.
Ingvar Carlsson var aldrig någon lysande politiker, men på sin tid beskrevs han som en närvarande ledare och god interndemokrat. Detta har han än en gång visat genom att ge Sahlin sitt stöd när det behövs.
- - -
Mediebevakningen av valrörelsen är överlag sämre än någonsin. Ta bara sånhär skit. Vad Aftonbladets lögndetektor i första hand säger är: Politiker ljuger ofta, de ska misstänkliggöras och avslöjas, och se det är just vad vi pålitliga media gör!
Som om någon någonsin inbillat sig att A-bladet sitter inne med någon form av sanning*.
Tycker jag då inte att det är viktigt att både Reinfeldt och Sahlin LJÖG (=misstog sig) ifråga om lärartäthet?
Alldeles riktigt. Det är inte viktigt. A-bladets futtiga scoop är att lärartätheten förändras endast marginellt, något som det tämligen enkelt går att ta reda på genom Skolverkets statistikdatabas.
Du ska inte rösta på den politiker vars sekreterare är mest fingerfärdig på att pyssla i databaser. Du ska rösta på den politiker som driver den bästa politiken och står för den bästa ideologin. Och vad som är bäst avgör inte någon jävla boulevardblaska, det avgör du själv.
Det avgör du utgående från din klassbakgrund, din solidaritet, dina förhoppningar, dina intressen på kort och lång sikt. Dina drömmar, om du så vill. Ditt liv i verkligheten, om du så vill.
Var och en (jag menar Kd och Aftonbladet) som försöker vrida intresset bort från politiken i en valrörelse, tar ställning mot den demokrati som innebär att du själv är i stånd att bilda dig en uppfattning och stå för den.
- - -
* Utom Att sova gör dig sjuk, Sjukdom stoppar kronprinsessan, Kronprinsessan i tårar, Tårar över Zlatan, Zlatan tar över Allsången, Allsången satsar på sex, Sexbomb över Hiroshima, med mera dylikt
Vänsterpartiet, som stundom anklagats för stalinism, har den antiauktoritära vanan att avfärda vår partistyrelse med en handviftning. Tvärtom är det inom S där storkamraterna med käck uppsyn alltid följt sin ledning, hur mycket de än våndas över den.
Jag undrar verkligen vad trojkan Persson-Rosengren-Feldt fick ut av att bryta den gamla traditionen. Nej, jag tror inte de är mutade av Maudan, utan jag undrar hur det kändes i det ögonblick de fick för sig att just nu, när deras eget parti riskerar att förlora ett val och när Sverige (som de eventuellt bryr sig om) riskerar en ny alliansperiod (som vi antagligen dör av eftersom vi inte har blivit friska än) – att de nu tyckte det var givet läge att kasta skit på partiordföranden. Och detta inte på kongressen, inte på VU-möten, inte i medlemspressen - utan offentligt, mitt i brinnande valrörelse.
Det är det jag menar med grymhet, jag som trodde att ingen lojalitet övergick den inom sosseriet.
Jag hade fel. Den inom patriarkatet slår allt.
Ingvar Carlsson var aldrig någon lysande politiker, men på sin tid beskrevs han som en närvarande ledare och god interndemokrat. Detta har han än en gång visat genom att ge Sahlin sitt stöd när det behövs.
- - -
Mediebevakningen av valrörelsen är överlag sämre än någonsin. Ta bara sånhär skit. Vad Aftonbladets lögndetektor i första hand säger är: Politiker ljuger ofta, de ska misstänkliggöras och avslöjas, och se det är just vad vi pålitliga media gör!
Som om någon någonsin inbillat sig att A-bladet sitter inne med någon form av sanning*.
Tycker jag då inte att det är viktigt att både Reinfeldt och Sahlin LJÖG (=misstog sig) ifråga om lärartäthet?
Alldeles riktigt. Det är inte viktigt. A-bladets futtiga scoop är att lärartätheten förändras endast marginellt, något som det tämligen enkelt går att ta reda på genom Skolverkets statistikdatabas.
Du ska inte rösta på den politiker vars sekreterare är mest fingerfärdig på att pyssla i databaser. Du ska rösta på den politiker som driver den bästa politiken och står för den bästa ideologin. Och vad som är bäst avgör inte någon jävla boulevardblaska, det avgör du själv.
Det avgör du utgående från din klassbakgrund, din solidaritet, dina förhoppningar, dina intressen på kort och lång sikt. Dina drömmar, om du så vill. Ditt liv i verkligheten, om du så vill.
Var och en (jag menar Kd och Aftonbladet) som försöker vrida intresset bort från politiken i en valrörelse, tar ställning mot den demokrati som innebär att du själv är i stånd att bilda dig en uppfattning och stå för den.
- - -
* Utom Att sova gör dig sjuk, Sjukdom stoppar kronprinsessan, Kronprinsessan i tårar, Tårar över Zlatan, Zlatan tar över Allsången, Allsången satsar på sex, Sexbomb över Hiroshima, med mera dylikt
tisdag, augusti 31, 2010
Gäst. Möjligen hos verkligheten
Istället för att blogga tog jag sommarens sista simtur.
För den som saknar Politik och poesi: idag gästbloggar jag på Stockholmsvänstern!
För den som saknar Politik och poesi: idag gästbloggar jag på Stockholmsvänstern!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)